Tiden

Tiden är en faktor som i stor utsträckning påverkar oss, och dess inflytande är något som vi har att förhålla oss till. I vår fysiska existens fyller tiden en viktig roll som referens, och den hjälper oss att relatera till saker. Samtidigt är tiden en begränsning. Vi har en begränsad tid som vi lever och vi har inte heller möjlighet att påverka eller förändra det som varit, och den tid som gått. Nuet är vad som händer precis nu, och i nuet spelar tiden egentligen ingen roll. För det som händer nu, händer precis nu. Man kan inte ändra det som händer precis i nuet. Samtidigt kan man säga att nuet är det verkliga livet. Det är livet när det händer, och när man har som närmast och tydligast kontakt med det.

Det man kan förändra, är framtiden. Oavsett om framtiden är vad jag vill ska hända om en minut, eller vad som kommer hända om tio år. Och ju längre ifrån den framtida tidpunkten man befinner sig, desto större är potentialen, och desto fler är alternativen. Utrymmet för förändring och nya vägar är mindre om man bara har en minut att ta sig dit, än om man har tio år på sig. Samtidigt har vi döden att förhålla oss till, där vi måste lämna ifrån oss vår nuvarande kropp och vårt nuvarande liv. Framtiden efter döden ser annorlunda ut, och jag kommer inte att gå in på detaljer kring det nu.

Känslan av tid är också olika beroende på ålder och var man befinner sig i livet. För en femåring har senaste året varit 20% av personens liv, för en 50-åring bara 2 %. En person som är 50 år kommer antagligen uppfatta det som att livet går 10 gånger fortare idag, än när han/hon var 5 år. En annan viktig skillnad är att en vuxen person har mer erfarenhet, en bättre helhetsbild och en mer utpräglad förmåga att se framåt och planera sitt liv, än ett barn har. Ett barn behöver å andra sidan inte ta lika mycket ansvar, men har inte heller lika stor frihet och lika många alternativ som en vuxen människa.

Man kan säga att tiden är konstant, för en sekund är alltid en sekund, med väldigt få undantag. Samtidigt kan en minut kännas som en evighet emellanåt, medan en minut kan kännas hur kort som helst i andra sammanhang. Det finns en stor variation där, som kan tyckas bero på vad som händer omkring en person vid olika tillfällen, och som kan få tiden att gå olika fort. Men jag tror man får ta det hela ett steg längre, och titta på vad som händer inom den personen. För tidens relativa värde beror på vad personen skapar, tänker och känner. Tiden skiljer sig därför inte egentligen från annat vi skapar i form av miljöer, kontakter, upplevelser osv.

Till exempel kan man skapa tid genom att inte göra någonting. När man inte gör någonting och inte har något planerat, har man plötsligt, till synes, all tid i världen. Om man istället har varje minut planerad upplever man en brist på tid, samtidigt som man får mera gjort och kanske upplever mera saker. Man upplever saker även när man inte gör någonting, men det är främst inre upplevelser. Som vanligt finns det inget som är rätt eller fel, det finns bara olika val och olika vägar. Men ett balanserat liv, och ett balanserat inre, kommer attrahera en tillvaro där tiden är i balans. Ett liv där man varken upplever för mycket tid, eller för lite, och där det finns en bra balans mellan interna och externa upplevelser.

Det tar också tid att göra stora förändringar i livet. Man har en stor makt över sin egen livsupplevelse och varje person har en stor potential att skapa det liv de vill ha. Men tiden är en faktor, och vissa saker kommer att ta längre tid att skapa. Det tar också tid att göra resan från obalans till balans. Därför behöver den göras med tålamod och målmedvetenhet. Att det finns en tröghet i systemet kan verka jobbigt när man är på väg mot något som man väldigt gärna vill ha. Samtidigt kan det vara skönt att veta att det på samma sätt krävs en lika stor ansträngning innan negativa tankar och känslor verkligen leder till en negativ verklighet.

Trögheten skapar ordning och jämvikt. Den skyddar också människorna och världen mot förhastade beslut och oöverlagda impulser. När man fokuserar väldigt starkt åt ett visst håll, är det som att världen säger: ”Jag märker att du fokuserar starkt för att skapa den här verkligheten, är du alldeles säker på att det är det du vill?” Och fortsätter man fokusera efter det kan man märka av att omgivningen långsamt börjar ställa om sig för att manifestera verkligheten du försöker skapa. Universum frågar inte om det är en negativ eller positiv verklighet, för det är ditt eget val. Det är du som är skaparen i ditt liv.

Det sägs också att ”tiden läker alla sår”, vilket kan sägas vara sant. För man kan se ”sår” som känslomässig negativitet och obalans som man skapat i sin energi. Anledningen kan vara något man har varit med om, men såren skapar man själv genom att man identifierar sig med att de finns där, och genom att man identifierar sig med att vara sårad. Som all annan negativitet är den inte balanserad, och kräver därför konstant fokus, uppmärksamhet och energi för att hållas vid liv. Men universums strävan är hela tiden efter balans, och tids nog kommer orken att hålla känslan av att vara sårad vid liv, inte räcka till längre. Det är som att äntligen få andas ut efter att ha hållit andan väldigt länge.

Tiden ger en extra dimension och krydda i tillvaron. Det är också en grundpelare i livet, som allt annat byggs runt och har ett förhållande till. Tiden är också en faktor som hjälper till att hålla stabilitet och jämvikt i systemet, och den bildar en röd tråd genom tillvaron. Men ingenting är statiskt, och tiden står för förnyelse, förändring och ett liv i rörelse. Att försöka kämpa mot tiden är en kamp som inte kan vinnas. Då är potentialen större att istället följa med tiden, och omfamna nya möjligheter, upplevelser och utmaningar.

Att Förstå Obalans

Jag har fram tills nyligen haft svårt att förstå obalansen och dess uttryck i andra människor. Samtidigt har jag inte varit medveten om obalansen som ett fenomen. Det var den jag hade svårt att förstå, inte andra människor och deras beteende, utan deras obalanserade tankar, känslor och handlingar. Kanske är det för att jag skulle lära mig förstå som jag fick möjligheten att erfara hur obalans känns och fungerar från insidan, genom att gå igenom en lång fas av djup obalans själv.

Att obalansen är svår att förstå är inget konstigt, för obalansen är en övergående fas, och den är inte en naturlig del av vilka vi är som personer och individer. Obalansen har vi skapat själva och den är inte del av den naturliga jämvikten. Utan erfarenhet kan den vara svår att förstå för den är ofta ologisk, irrationell och känslostyrd. Det är inte fel att känna känslor, och känslor fyller en viktig funktion i skapandeprocessen, men det är inte rimligt i långa loppet att vara beroende av, och utlämnad åt, sina känslor.

En obalanserad människa saknar ofta den nödvändiga inre friheten och utrymmet för att kunna ”röra” sig och agera. Det leder till en känsla av instängdhet och begränsningar. Begränsningar som enbart existerar för att man omedvetet skapat dem. Gemensamt för människor med en tung negativ energi är att de har dålig självkänsla och ett väldigt lågt värde i sina egna ögon. Det är väldigt jobbigt att leva så. Istället för att en inre frihet och att hitta sitt eget värde, som alltid finns där om man väljer att se det, så kan de bara se ett värde om andra gör det.

Där någonstans börjar den oändliga jakten på bekräftelse. För det är så skönt att känna att man har ett värde. Ibland får man i ett naturligt sammanhang höra att man är bra, men det räcker inte för en obalanserad person, för deras behov är kontinuerligt och eftersom de inte kan tro att de har ett värde själva är det också omättligt. Eftersom de inte kan få det de vill ha i de doser de behöver, börjar de omedvetet fiska efter mer. Jakten på bekräftelse blir som ett gift och ett beroende.

Man kanske pratar ner sig själv för att andra ska protestera och säga att man är bra. Så fort man sagt något söker man ögonkontakt och en respons och reaktion från människor. Man har också en tendens att falla i andra beroenden, som rökning, alkohol, onyttig mat, sex, närhet eller makt osv. Ofta har man en fallenhet för att utmåla sig som martyr och ”offra” sig själv i olika sammanhang, verbalt eller fysiskt, i hopp om att bli sedd och uppskattad.

När man får vad man vill ha, när man får sin ”kick” av bekräftelse, känns det underbart. En kort stund. För yttre bekräftelse är någonting flyktigt, och efter den korta stunden av euforisk, obalanserad glädje kommer priset i form av känslor av nedstämdhet, ångest eller depression. Man blir också väldigt känslig för kritik, konflikter, och man sätter sig direkt i försvarställning och tolkar det mesta som ifrågasättande som man bemöter med en instinktiv känslostorm.

Ett annat sätt att ge sig själv ett högre värde, när man inte kan se det själv och det inte finns inombords, är att försöka sänka andras värden. Har an ett lågt värde kommer det att öka, relativt, om andra människors värden sänks. Samtidigt går det inte att bestämma över en annan människa, om den personen inte tillåter dig att göra det. Det går bara att sänka en persons värde om den personen i sig är mer eller mindre obalanserad. Men det hindrar inte att många försöker. Det kan handla om antydningar, att fysiskt eller verbalt trycka ner folk, att använda pengar eller våld som makt över folk. Att kritisera andra, eller prata bakom ryggen på folk, att sabotera för andra, ta åt sig äran för andras jobb osv.

Det är förmodligen inte svårt att förstå att det kan vara lite obehagligt och nästan jobbigt att omgås med en obalanserad person, eller ens ha dem i närheten. För att de har en stark negativ och destruktiv utstrålning, som påverkar deras omgivning och människor runt omkring dem. Man vill gärna undvika dem i mesta möjliga mån, och man vill absolut inte uppmuntra eller bekräfta dem om det inte verkligen är nödvändigt. Det här gör att det blir ännu svårare för obalanserade personer att få sin bekräftelse, vilket oftast förstärker deras beteende ytterligare. De hamnar i en negativ verklighet och i en nedåtgående spiral. Och det är en situation man skapat själv.

I längden är obalansen ohållbar. Det är så jobbigt att befinna sig där och det tar så otroligt mycket kraft att leva så. Samtidigt tror jag att värdet av att ha haft den erfarenheten, både att ha varit obalanserad, och att ha mött obalans, är så starkt att alla har, håller på, eller kommer att gå igenom en sån fas. Spontant skulle jag säga att väldigt få tillhör den sistnämnda kategorin. Det finns ett fåtal som redan har det här avklarat, men de flesta befinner sig, mer eller mindre, i processen.

Men någonting håller på att hända, och när det väl händer kan det gå fort. Medvetenhet är nyckeln. Jag pratar om det här nu, och i det här sammanhanget. Förhoppningsvis sprider jag förståelse och balans i en liten cirkel eller krets runt omkring mig. Men jag är inte ensam, det finns personer som fått upp ögonen för det här, som skriver och pratar om balans på olika sätt i alla delar av världen. Varje person sprider medvetenhet i en liten krets runt omkring sig.

Saker och ting är på väg att hända, och när hjulen börjat snurra kan skillnaden komma fort. För går man tillräckligt långt ner i träsket av obalans, kommer man till slut instinktiv känna att det man gör, och det sätt man ser på världen, inte är varken sant eller behagligt. När situationen gått så långt kommer man långsamt vakna ur sin dvala. Och att vakna är första steget mot att skapa någonting nytt, bättre, annorlunda och större.

Svart Och Vitt

Som människor har många av oss en förkärlek för att se saker i svart och vitt. Vi gör det för att det är enkelt och går fort att göra. Antingen är något bra eller också är det dåligt, antingen är det rätt eller också är det fel. Det är så enkelt, och det ger en skenbar kontroll. Men metoden, att arbeta så, har ett stort problem: Det är inte sant. Det man kommer fram till med den här tekniken är inte sant. Sanningen och verkligheten finns inte i extremlägena, utan i gråzonen däremellan. Och den gråzonen kan egentligen vara precis hur stor som helst. Ser man saker enbart i svart och vitt, missar man målet, och man missar det ordentligt. Inte ens en vit vägg är 100% vit. Snö är inte 100% vit och mjölk är inte 100% vit. Bara för att ta några exempel.

Jag tror svaret på varför vi ofta gör så, varför vi kategoriserar och generaliserar med en förkärlek för extremlägena, hänger ihop med den mänskliga hjärnan, och hur den arbetar. Hjärnan är inte den vi är som personer eller som varelser, men den är ett nödvändigt verktyg i vår fysiska existens. Men trots att den på många sätt är avancerad och fantastisk, så fungerar den i mångt och mycket som en maskin. En maskin som har till uppgift att ta hand om kroppens överlevnad. Det handlar om att analysera omgivningen, människor och miljöer, upplevelser, erfarenheter, historia, nutid och framtid, för att hitta en väg och kunna fatta beslut som i mesta möjliga mån främjar långsiktig överlevnad, hälsa, fortplantning osv.

Bara en vanlig dag innehåller förmodligen hur många små och stora analyser och överväganden, för hjärnan, som helst. Det tar tid, energi och det tar resurser. Det ligger därför i hjärnans intresse att i mesta möjliga mån försöka effektivisera sitt arbete. Och den gör det genom att ta genvägar där den bedömer att det är rimligt. Men genvägarna kommer alltid att innebära en förlust. En förlust av information och en förlust av sanning. Varje genväg innebär att man bestämmer sig för att vara nöjd med en bild av verkligheten. Men oavsett hur nära den bilden ligger sanningen, så är det fortfarande bara en bild. Och det är fortfarande inte sanningen.

Exempel på ”genvägar” är till exempel förkärleken för extremlägen och extrema ståndpunkter. Någonting är ”antingen eller”, ”svart eller vitt”. Hjärnan älskar också att sätta lappar och etiketter på folk, saker, händelser och funktioner. Den tycker om att generalisera, dra alla över en kam och dela in människor och upplevelser i olika läger. Det är tids- och resurseffektivt, enkelt och hamnar säkert ganska rätt, ganska ofta. Men det är inte sant, och man stänger ute sig själv från den direkta kontakten med världen.

Medvetenhet är någonting otroligt kraftfullt. Att vara medveten om hur hjärnan arbetar, och varför, kommer leda till att man förstår sig själv, sin omgivning, sina medmänniskor, sina tankar, handlingar och världen bättre. I en primitiv tillvaro för tiotusentals år sen fyllde förmodligen hjärnans sätt att arbeta en viktig funktion, och kanske är det en anledning att vi som art blev så framgångsrika. På sätt och vis var antagligen världen enklare då. Hjärnans bedömningar träffade förmodligen mer rätt då, eftersom antalet intryck under ett liv antagligen var färre, och man kan säga att antalet alternativ vid varje vägskäl var färre. Träffade man en ny människa så var det förmodligen både effektivt och rimligt nära sanningen att kategorisera de som antingen ”vän” eller ”fiende”.

I dagens samhälle är det inte så enkelt. När man träffar en ny person kommer man inte långt genom att stämpla henne, eller honom, som ”vän” eller ”fiende”. Även om man lägger till en handfull nya kategorier så är världen på sätt och vis så mycket mer komplex idag, att risken är stor att man trots det hamnar fel. Det är inte heller så att vår överlevnad normalt är hotad på daglig basis. Riskerna, och möjligheterna, som vi utsätts för idag är annorlunda. Vi behöver inte dagligen kämpa för vår akuta överlevnad.

Hjärnan är på många sätt ett fantastiskt verktyg, men den är också i mångt och mycket en maskin som arbetar med ettor och nollor. Och det är värt att veta att extremlägena som hjärnan använder är inget annat än något som vi själva har hittat på. Det finns ingenting som bara är svart, bara vitt, bara rätt eller bara fel. Att verkligen leva ett rikt och närvarande liv, är att leva nära sanningen. Och sanningen finns sällan i det svarta eller vita, utan som en nyans i gråskalan däremellan.

The Project At Earth

I det här inlägget kommer jag avvika en aning från bloggens ordinarie fokus på inre utveckling, och titta på vår omgivning en stund. Jag väljer att göra det för att jag känner att ämnet förtjänar att belysas, och för att jag tror jag kan erbjuda ett nytt perspektiv. Egentligen hade jag tänkt ta upp det här mycket längre fram, men väljer att skriva om det redan nu för att jag fick en stark känsla av att det är meningen att jag ska göra det. Jag har ingen personlig erfarenhet av ämnet, men räknar med att komma väldigt långt genom intuition, känsla, logik och en diskussion utifrån sannolikhet.

Universum är stort. Faktum är att det förmodligen kan finnas många universum, kanske ett oändligt antal. Att liv kan uppstå och överleva ,när förutsättningarna är de rätta, är förmodligen allmänt accepterat. Att jorden skulle vara den enda planeten i solsystemet, i universum eller i alla universum där förutsättningarna för liv finns, känns extremt osannolikt. Alltså kan vi utgå ifrån att det finns liv på andra ställen i universum. Sannolikt finns det både primitivt liv och intelligent liv. Vi människor befinner oss antagligen i gruppen ”primitivt” intelligent liv, eller ”intelligent” primitivt liv.

Så här långt har människan haft möjlighet att utvecklas på jorden i kanske 50 000 år, beroende på hur man räknar, vilket inte är speciellt mycket jämfört med jordens historia eller universums historia. Tror utan tvekan att vi kan utgå ifrån att det runt omkring oss i universum finns intelligent liv som har utvecklats socialt, teknologiskt, andligt osv under miljontals, kanske miljarder år. Rimligtvis är det närmast omöjligt för oss att förstå hur mycket längre de har kommit, och hur långt före oss de ligger i sin utveckling. För mig känns det självklart att de har löst eventuella problem med resor över de enorma avstånden som finns i universum. Jag tror vi kan utgå ifrån att det finns civilisationer där ute som känner till jorden, vet om att vi bor här och har teknologin för att ta sig hit. Och att de antagligen känt till oss och besökt oss under stora delar av vår historia.

Om jag var dem, skulle jag också vara nyfiken på att lära känna, och veta mer om, mina närmaste grannar. På samma sätt som vi människor är nyfikna på djuren som vi delar vår planet med, är antagligen utomjordiska civilisationer nyfikna på oss. Att vi är relativt intelligenta gör oss sannolikt intressantare, även om vi fortfarande har väldigt långt kvar i vår utveckling. Det känns inte bara sannolikt, utan dessutom väldigt troligt att avancerade civilisationer har kontakt och utbyte med varandra. Åtminstone när man uppnått en något så när jämnbördig nivå. En förutsättning är säkert också att utbytet sker på fredlig väg mellan parter som litar på varandra.

Så här långt är resonemanget väldigt intressant, men jag tror också att det kan vara vettigt att belysa några ytterligare aspekter. Så avancerade civilisationer ligger rimligtvis så långt före oss, att vi knappast har någonting som de behöver. Och om vi har det så har de garanterat möjlighet att ta det om de känner för det. Hade de ont uppsåt skulle de ta vad de vill ha utan att fråga om lov. Skulle de vara aggressiva hade vi varit döda för längesen, vilket vi inte är, så den bilden kan vi släppa. Man kan också dra vissa paralleller till länderna på jorden. De länder som krigar mycket och intensivt inom landets gränser utvecklas mycket långsammare och sämre än fredliga länder. Fred är en förutsättning för utveckling och välstånd. Detsamma bör rimligtvis gälla mellan civilisationer: Fredliga civilisationer kommer utvecklas snabbare och bättre än aggressiva civilisationer.

Om våra grannar då känner till oss sen lång tid tillbaka, har fredliga intentioner och teknologin att besöka och kommunicera med oss, kan man tycka att det är konstigt att de inte gjort det. Men pratar de med våra ledare är det inte säkert att vi som allmänhet får reda på det. Man ska inte underskatta det inflytande som makt, pengar och kontroll kan ha på folk i ledande ställning. En makt och kontroll som inte kommer kunna fortgå efter en öppen diplomatisk kontakt mellan våra olika världar. Därför finns det ett starkt incitament för ledare i världen att så långt som möjligt undanhålla sanningen, och med alla tillgängliga medel försöka få våra grannar i rymden att hålla sig borta. Samtidigt som man genom olika typer av avancerad propaganda försöker svartmåla allt som har med intelligent utomjordisk aktivitet att göra. Det är väldigt få personer som inte skulle tjäna på om vi kan få hjälp att uppnå en långsiktig, effektiv, miljövänlig och positiv utveckling för mänskligheten och vår värld. Men de personerna har å andra sidan väldigt mycket makt. För att vi ger, eller har gett, dem den makten. Med upplysning och ökad medvetenhet kommer detta inte kunna fortgå, och saker och ting kommer förändras till det bättre inom en snar framtid.

Öppen kontakt med våra grannar i universum, skulle en gång för alla bevisa för oss att de finns, men det är inte en garanti för att vi skulle få reda på sanningen om dem och vilka de är. Så länge vi väljer att vända oss till auktoriteter här på jorden, och de som sitter på makten idag, för att få korrekt information, istället för att gå direkt till källan, kommer vi aldrig få veta sanningen. Istället kommer vi bli matade den information som bäst fyller maktens egna syften. Och ett av maktens främsta mål är oftast fortsatt makt. Så länge fler människor väljer deras alternativa sanning, än som väljer att ta reda på sanningen själv, skulle det ställa till med mer problem om utomjordiska civilisationer skulle ta öppen kontakt med oss, än om de inte gör det.

Samtidigt har de enormt mycket att erbjuda, och de kommer kunna hjälpa oss att få ordning på våra mest akuta problem med miljö, mänskligt lidande och den värld vi håller på att förstöra. Men tiden rinner ut, och de kan inte vänta hur länge som helst. Även om de har teknologin för det, kan de inte heller bara gå in och ta över och styra upp saker och ting för oss med våld. För om de gör det, blir våra problem plötsligt deras, och vi människor skulle sluta utvecklas och ta egna initiativ eftersom vi blir omhändertagna i alla fall. Vi skulle inte lära oss nånting av det vi gjort fel om vi inte behöver ta ansvar för, och åtminstone delvis får känna av konsekvensen av, våra handlingar.

Men för vår skull, och för att situationen börjar bli desperat, så kommer en öppen kontakt att ske, och jag tror vi närmar oss med stormsteg tidpunkten när det kommer ske. Det är inte omöjligt att ryktena att det kommer ske i Tokyo, Japan, stämmer. Jag tror det kommer ske i vår livstid. Det kan ta 5, 10, 15 år, men det kan också ske imorgon. Jag skulle inte bli förvånad om en öppen, officiell kontakt kommer tas mycket, mycket snart.

Och kanske finns nyckeln till framgång i de spår som utomjordiska besökare lämnat genom stora delar av vår historia. Kan vi med den rätta kunskapen och nyckeln för att läsa budskapen som lämnats kommer vi kunna se att besöken har varit fredliga och att intentionerna varit goda. När våra grannar väljer att öppet kontakta oss och vi får koden till budskapen, kommer vi kunna läsa sanningen, inte bara den som skrivs nu, utan den som skrivits under många, många år, genom vår historia.

Anledningen att jag skriver det här inlägget är för att inspirera så många som möjligt att inte lita blint på vad man blir matad med, utan tänka efter själv, reagera balanserat och söka sin egen sanning. Lyssna gärna vad andra säger om det känns intressant, men låt dig inte styras av något annat än din egen sanning och lita på din intuition.

(För den som vill läsa mer rekommenderar jag wiki:n för The Project At Earth.)

Skapande Börjar Inifrån

Väldigt få personer skulle nog säga att de, till 100%, lever det liv som de verkligen vill leva. Det finns alltid små och stora saker man är nöjd med, och lika säkert finns det små och stora saker som man är mindre nöjd med. Eller som man vill förändra och förbättra. Det är en drivkraft, som på nåt sätt ligger i vår natur. Den ständiga strävan framåt, efter utveckling och förbättring. Och det är inget negativt i det, men som vanligt är det avgörande ”varför” man driver framåt. Har man ett negativt fokus, eller ett positivt fokus? Vill man utveckla och förnya ett liv som man i stora drag är nöjd med, eller är man avundsjuk, frustrerad, desperat och missnöjd med sin nuvarande situation? Det förstnämnda kan ses som en balanserad drivkraft, som kommer ge ett balanserat och positivt resultat, medan den negativa personen kommer få erfara obalans och fortsatt missnöje.

Det är inte ovanligt att man säger att ”pengar kan inte skapa lycka”, och det ligger något i det. En lycklig person som har pengar skulle förmodligen vara lika lycklig med mindre pengar, och en olycklig person, utan pengar, kommer med all sannolikhet vara lika olycklig även om han fick massor av pengar. Och det fungerar så för att lycka, precis som kärlek, inte skapas, eller är beroende, av externa faktorer. Man behöver inte ha någon att älska för att känna kärlek, och man behöver inte vara med om en massa underbara saker för att känna lycka. Kärlek och lycka är en kraft som finns levande inom varje människa, hela tiden, oavsett om man väljer att se den eller inte.

Hur man interagerar med sin omgivning, vilken respons man kommer få, vilka vägar man väljer, och vilka upplevelser man kommer vara med om, beror helt på vad man känner inombords. För lika attraherar lika, energimässigt, och det man strålar ut är också vad man kommer få tillbaka. Och utstrålning och energi går inte att fejka. Det är därför det inte fungerar att låtsas le, tänka positivt eller använda affirmationer. För det handlar om att man försöker förändra sig själv och sin upplevelse utifrån, medan sanning och äkta skapande byggs inifrån.

Vill man förändra sin värld, eller skapa någonting nytt och bättre, är det absolut effektivaste sättet att leta inom sig själv, och börja bygga därifrån. För oavsett hur ditt liv ser ut, så kommer ditt yttre liv alltid vara en spegel av ditt inre, och ditt inre liv. Inre kaos=yttre kaos, och inre harmoni=yttre harmoni. Och det enklaste sättet att hitta rätt är att finna sin inre balans, och låta skapandet börja därifrån. Det går att skapa specifikt, genom att fokusera på den energi eller det man vill ha, men min erfarenhet är att det sällan behövs. För är man i balans kommer man alltid skicka ut ”rätt” signaler för att attrahera den verklighet man vill ha. Ofta sker det omedvetet, och det är först när det man vill ha dyker upp, som man inser att det faktiskt är något man önskat sig, utan att man kanske funderat över det.

När det gäller skapande, så är tanke, känsla och handling centrala element. En handling har alltid, medvetet eller omedvetet föregåtts av en känsla, och varje känsla man känner, har vid nåt tillfälle föregåtts av en tanke. Om tanken är initiativet, och handling resultatet, så innehåller känslorna den kraftigaste energin och de har också den starkaste förmågan att skapa. Negativa känslor kommer skapa en negativ verklighet, och positiva känslor kommer skapa en positiv verklighet. Samtidigt är det så att obalanserade känslor kommer skapa en obalanserad verklighet, avsett om de känslorna är positiva eller negativa.

Kanske känns det otäckt att sitta på så mycket makt, och veta att det spelar så stor roll vad man tänker och känner. Det är lätt att känna sig stressad, orolig och rädd för att göra fel. Och alla de känslorna riskerar enbart att förstärka det negativa. Men mycket hänger ihop med hur stor press man väljer att lägga på sig själv. För vi har alla väldigt stor makt över våra liv, och vi har väldigt stort ansvar för våra liv och våra upplevelser. Samtidigt har vi egentligen väldigt få externa krav. De enda verkliga kraven man har på sig själv, är de man själv ställer, och väljer att ställa.

Och så länge det finns alternativ, så har man ett val, och man behöver inte välja den jobbigaste vägen. Livet blir inte jobbigare och allvarligare än man gör det, och det kan lika gärna vara enkelt, självklart, spontant och roligt.

Intuition

Ett av dina absolut bästa hjälpmedel för att hitta rätt väg genom livet är din intuition. Den väg som är rätt för dig, är antagligen en väg som kommer att skänka dig de erfarenheter, upplevelser och insikter som du innerst inne mest önskar dig och behöver. Intuition är ett fantastiskt verktyg och avancerat instrument, med hög precision. Intuition kan sägas vara en svårbeskrivbar känsla av vad som är rätt och fel, för varje enskild individ, och den kommer inifrån.

Samtidigt går den universella lagen om attraktion, på sätt och vis, före intuitionen, vilket innebär att om man bär på obalans kommer intuitionen att leda in en människa på vägar som kommer generera mer obalans. Medan en balanserad persons intuition kommer leda personen till mer balanserade upplevelser. För båda personerna kommer deras val kännas precis lika rätt och lika självklart, även om det kommer leda in dem på helt olika vägar. Det intressant är dock att i slutänden, och i ett längre perspektiv, kommer båda två att få precis vad de vill ha allra mest, även om den ena vägen kommer vara längre och jobbigare. Lite förenklat kan man säga att en balanserad person kommer få vad den vill ha, medan en obalanserad person kommer få upplevelserna som kan väcka medvetenhet och leda dem in på vägen till balans. Därifrån kan de sen få vad de vill ha. Så resultatet blir samma, även om vägarna ser olika ut, och för båda personerna kommer deras intuition till slut ha lett dem rätt.

Det är svårt att beskriva hur intuition känns. När man befinner sig i en knepig situation, eller står inför ett val, har man ofta en känsla för vilken väg som är rätt. Utan att nödvändigtvis kunna förklara eller försvara sin ståndpunkt med logik. När man överväger ett alternativ, och det känns tungt, komplicerat och jobbigt i kroppen, som att bära på en tung ryggsäck, då är det intuitionens sätt att berätta för dig att det alternativet inte är rätt för dig vid det här tillfället. Överväger man ett alternativ som gör att man känner sig lätt, glad, och gör att livet känns enkelt, är det antagligen intuitionen som visar dig att det är ett bra val för dig.

Om man har utvecklad intuition eller inte beror mindre på själva intuitionen, och mer på hur medveten man är, och hur duktig blivit på att känna av den. Balans är generellt vägen till tydlighet, enkelhet, klarsynthet och klokhet. En balanserad person har inte lika många filter och murar runt omkring sig, och har därför en direktare kommunikation med livet, sin omgivning, sig själv och sin intuition. Det är lite som ”visk”-leken, där en person ska viska ett budskap till en annan, som sen ska föra det vidare till en tredje osv. Obalans kan man jämföra med att ha 20-30 personer mellan dig och originalbudskapet, och när det väl når fram är det sannolikt förvrängt och förändrat. Medan en balanserad person får höra budskapet direkt från källan.

Har man gått ner sig för djupt i negativitet är det svårt att få kontakt med sin inre intuition. Bland annat för att när man är deprimerad känns alla alternativ dåliga, och man har inte erfarenheten och känsligheten av att känna skillnaden, och de ibland små nyanserna som kan vara avgörande. Man kan arbeta på att försöka bli duktigare på det och delvis träna upp sig. Men mitt tips är ändå att börja med vägen till balans. Det kommer att göra den största skillnaden, och för så mycket annat gott med sig.

Intuition är ett fantastiskt verktyg. Många använder det dagligen, omedvetet, och utan att reflektera över det. Men testa gärna, nästa gång du står inför ett val, om du kan känna skillnaden, och om du kan känna kontakten med din egen intuition.

Sanningen

Sanningen är relativ. Det som är sant för en människa behöver inte vara sant för en annan. Spontant kan man kanske tro att sanningen beror på yttre omständigheter, men det är inte så jag ser det. Två personer kan vara med om exakt samma sak, vilket bekräftar det de upplever som sant. Ändå kan de två sanningarna se helt olika ut. Därför skulle jag säga att sanningen kommer inifrån. Och man kan i stor utsträckning bestämma själv vad som är sant.

Ofta kanske det sker omedvetet, men har man en bild av att saker och ting är på ett visst sätt, så drar man till sig en verklighet som, gång på gång, bekräftar den bilden. Och det behöver inte vara en allmän sanning, det kan räcka med en fix idé. Tror man tillräckligt mycket på något så blir det sant. Men äkta tro kommer inifrån, och går inte att fejka. Tror man att man inte kan flyga, så blir det sant. Tror man att man kan flyga, så blir det sant. Men kanske inte på det sätt man sett framför sig. Man kanske får möjlighet att åka på en flygplansresa, eller ta en tur i en helikopter. Man vet aldrig vilket form en manifestation kommer ta. Därför är det klokt att vara försiktig med att måla saker i svart eller vitt, och hellre vara flexibel och öppen.

Att olika individer har olika sanningar är kanske inte så konstigt. Samtidigt skulle man kunna tänka sig att det finns en allmän sanning också. Men kanske mer i termer av en definition av hur förutsättningarna ser. Världen är full av möjligheter, men det finns också vissa begränsningar. En allmän sanning skiljer sig inte principiellt från en individuell sanning. Förutom att en allmän sanning skulle kunna ses som något en majoritet tror på. Men även en allmän sanning kan förändras från en dag till en annan.

Sanning bygger, per definition, nånstans på fakta, men samtidigt är det fritt fram att välja vilka fakta man vill använda för att bygga sin sanning. En del fakta kanske man inte känner till, och andra väljer man medvetet att ignorera. Samtidigt utvecklas man hela tiden och man lär sig nya saker, och blir mer medveten. Och när man själv förändras, förändras också sanningen.

Resan till en inre balans är intressant, för att för varje lager av föreställningar, förutfattade meningar och negativitet som man rensar bort och lyckas släppa, kommer man också närmare en sannare sanning. Man kommer närmare den man verkligen är, innerst inne, och närmare sin egen, mer slutgiltiga sanning. Och för varje steg man tar kommer världen, och ens egen bild av världen, att närma sig varandra. Mer och mer, tills de blir en och samma.