Personligt (del 2)

I det här fallet saknar dessutom mina känslor en logisk grund att stå på. De bygger nästan uteslutande på den attraktiva lättsamheten och friheten i den här kvinnans energi. För även om det här är en person som, i text och ord, givit uttryck för motstridiga uppgifter och dubbla budskap, så har hon alltid varit konsekvent i sin handling. Hennes handlingar har inte visat det där djupare, eller mer personliga, intresset för mig som individ och människa. Min vilja att få tro på någonting som inte var sant, var starkare än viljan att se sanningen och verkligheten som den faktiskt var.

För vi delar i princip inga intressen och har, så vitt jag vet, både olika personlighet, värderingar och tankar/drömmar om livet och framtiden. Och även om den rosa dimma, som jag befunnit mig i, försökt tolka varje litet ord eller handling som en indikation att det skulle finnas en energi och känsla av nåt mer emellan oss, så saknas konkreta fakta som pekar på det. För när dimman nu börjar skingras kan jag inte längre se det där intresset från hennes sida.

Det jag kan se är tolerans. Hon var tolerant och tålmodig med mig, till en viss gräns. Och jag kan förstå, att hennes egen historia, gjorde att hon, i viss utsträckning, kunde känna ”med” mig, även om hon aldrig kände ”för” mig. En känsla som, om den sett annorlunda ut, hade kunnat föra oss samman, blir nu istället vad som kommer hålla oss ifrån varandra. För är hon inte intresserad av mig och de egenskaper och den personlighet som jag representerar, så har jag ingenting att tillföra i hennes liv. Och på samma sätt skulle det inte ge mig speciellt mycket att omges av personer som inte har intresse av att umgås med mig.

Trots det, eller snarare på grund av det, kunde vi ändå mötas under en kort period där jag befann mig i en energi som helt saknade självkänsla och människovärde. För det var någonting som hon kunde lyfta fram inom mig och på det sättet ge mig mer av. Lika attraherar lika, men livet har, helt enkelt, inget intresse att föra ihop två personer som befinner sig i så olika energier som vi gör idag. Och då spelar det ingen roll om båda energierna är lätta, motståndsfria och balanserade. Så länge de är alltför olika så kommer de aldrig attrahera varandra.

Eftersom vi inte delar varandras önskningar så kommer vi inte heller kunna hjälpa varandra att uppfylla dem. Istället riskerar vi att stå i vägen för varandra, och den kombinationen skulle varken vara för vårt, eller universums bästa. Jag har en bild av kvinnan jag drömmer om att hitta, och dela livet med, och de egenskaper och den personlighet jag vet med mig att jag skulle trivas tillsammans med, går inte ihop med den person som, kvinnan jag inte kommit över, har varit med mig. Hon har inte stått för den kärleken, den omtanken, den närheten och den respekten.

Samtidigt vet jag att hon besitter de här egenskaperna tillsammans med personer som står henne nära, men hon har inte valt att lyfta fram, och dela dem, med mig. Istället är min känsla att hon haft en roll och en stark fasad emot mig, förmodligen för att hon känt att den distansen har behövts för att skydda sig själv och sitt inre. För att slippa gå in och ta åt sig av det som kanske känts jobbigt.

Den obalans som fortfarande finns kvar, och som fortfarande är levande, är framför allt en stor saknad. När jag ser hennes namn, hennes bild eller tänker på henne, så blandas min kärlek med en djup saknad. Den obalanserade vetskapen om att hon är borta, är som om någon hugger en kniv rakt i hjärtat. Och de här känslorna påverkar mig fortfarande i min vardag. Färgerna runt omkring mig är mindre färgglada än vanligt, och jag skrattar och skojar inte lika mycket som jag skulle trivas med att göra. Jag vet inte heller hur jag, i framtiden, kommer kunna tillbringa mitt liv med en annan kvinna, när alla jämförs med kvinnan som lämnade mig. Kvinnan som jag fortfarande älskar.

Jag har alltid trott att min starka kärlek skulle försvinna när min energi blev mer balanserad, men det har den inte gjort hittills. Snarare känns den starkare och renare idag, även om det kan vara en illusion eftersom många andra starka känslor och obalanser försvunnit, vilket lämnat ett större utrymme för den här kärleken. Min förståelse, att lika attraherar lika, och att man skapar sin egen verklighet, får mig att tro att min kärlek, antingen inte är min egen sanning, eller att hon har starka känslor för mig, som hon inte vågat visa eller berätta om. För jag tror innerst inne att vi med tiden borde landa i en balans, där intensiteten i det vi känner, eller inte känner, för varandra, ligger på någorlunda samma nivå. Det är den tänkbara balans, mellan oss, som känns både intuitiv och logisk för mig.

Och om det är så, skulle mitt förstahandsval vara att hon en dag hör av sig, och berättar att hon älskar mig, mer än hon har visat och mer än jag har förstått. Det är fortfarande en obalanserad förhoppning som lever inom mig, även om jag är medveten om hur långsökt den är. Kanske blir det istället så att mina känslor till slut, sakta men säkert, tappar i styrka, för att en dag landa närmare likgiltighet Jag kan fortfarande känna att mina känslor, i mångt och mycket, saknar logisk grund, och att det varken verkar kreativt eller konstruktivt att känna så starkt för en person, som så vitt jag vet, faktiskt inte har några känslor för mig. Och det är den utveckling som känns mest realistisk. Att mitt liv kommer handla om mig, och att hennes liv kommer handla om henne.

För det handlar också mycket om vem man är som person. Jag har investerat så mycket av min identitet i mina känslor för den här kvinnan. Personen som har de här känslorna, är personen jag identifierar mig med. Utan kärleken till den här specifika personen skulle jag tappa stora delar av min identitet, och kanske är det vad som har skrämt mig mest. Att plötsligt stå där och inte veta vem jag är, eller vad jag känner, längre. Men var sak har sin tid. Kanske behöver jag inte vara personen som känner de här känslorna längre. Kanske är det dags att vara en annan person nu, som känner andra känslor. Jag är beredd att öppna mig för den möjligheten.

Samtidigt vet man aldrig, och romantikern inom mig tänker att en värld där hon och jag skulle kunna hitta varandra, där vi kan skratta, kramas och dela vardag och äventyr tillsammans, kanske faktiskt skulle kunna existera. Kanske kan världen vara precis så bra. Samtidigt vet jag att den där dansen på rosor, som jag drömmer om, är en fantasi om en person som bara är en dröm. Och romantiker inom mig tar just nu antagligen sina sista andetag, för att till slut sakta försvinna och ge plats åt en tryggare och friare individ, vars ofruktsamma kärlek till en kvinna, har ersatts med en ny äkta glädje och kärlek till livet istället.

Personligt (del 1)

Det här är första, och kanske enda, inlägget där jag kommer bli ordentligt personlig. Jag gör det för att jag tror att det kan skapa en väldigt äkta och nära bild av hur en obalanserad tanke, och känsla, kan upplevas i praktiken. Jag tror dessutom att många kan känna igen sig i min situation, och jag väljer att använda ett exempel ur mitt eget liv, för att min beskrivning ska bli så korrekt som möjligt.

Det här är också just nu min sista stora obalans, och eftersom processen att släppa den precis kommit igång, så är det här sista chansen för mig att verkligen uppleva de här känslorna och energierna inom mig, och sista möjligheten för mig att dokumentera dem, medan de fortfarande är levande. Att jag skriver om dem är också ett led i mitt arbete att hantera och konfrontera de här obalanserade känslorna, och ett steg i min process att släppa dem, en gång för alla. Det är så jag känner inför den här posten.

Jag har lyckats släppa i princip all känslomässig obalans inom mig, utom på ett området. Utom runt en person. I min närhet fanns förut en kvinna. Vi fick kontakt med varandra, till synes genom en slump, även om jag nu efteråt förstår att ödet så klart hade ett finger med i spelet. Även om jag inte kunde förklara varför, fick jag en känsla av att det var något speciellt över relationen mellan henne och mig. Som att det fanns en underliggande mening bakom vårt möte.

Jag har självklart träffat kvinnor tidigare, men skillnaden med den här kvinnan var att hon, åtminstone till en början, på nåt sätt verkade förstå mig och det verkade som att hon på ett försiktigt sätt faktiskt brydde sig om mig. En omtanke som jag kände igen och saknat. Som att hon kände med mig där jag då befann mig, i en starkt obalanserad energi och känslomässig misär. Hon var också den första person jag träffat som verkade ha en djupare förståelse för livet. Hennes trygghet gjorde henne fri, stark och positiv. Hon representerade allt det jag saknade i mitt eget liv, och inom mig själv. När jag var med henne kunde jag känna hennes glädje och lättsamhet inom mig, och det kändes underbart. I mina ögon framstod hon inom kort som allt jag någonsin kunnat önska mig av en kvinna, eller av en person över huvudtaget. Och jag föll för henne.

Och jag föll djupare än jag fallit tidigare. Samtidigt som jag var kvar i min egen obalans. I min värld var hon kvinnan som hade makt att äntligen göra mig hel igen, efter att jag varit trasig hela mitt vuxna liv. Men hon kände på ett annat sätt. Om jag kunde känna hennes lätta och positiva energi, som stärkte mig, när vi var tillsammans, så kände hon min tunga och mer negativa energi, som gjorde att hennes liv kändes jobbigare och mer nedstämt när hon var med mig. Det positiva som jag kände att hon gav mig, kände hon istället som att någon tog från henne. Hon kände inte att hon kunde vara sig själv med mig, och jag kände inte att jag kunde vara mig själv med henne. Och då spelade det mindre roll hur mycket hon egentligen skulle vilja hjälpa mig.

Hon förstod nämligen, vilket jag inte gjorde, att det som jag upplevde inte handlade om henne, utan om mig, och min egen obalans. Hon förstod att jag skulle behöva konfrontera den och göra samma långa resa som hon en gång gjort. Och hon förstod att ingen annan skulle kunna göra den åt mig. Hon förstod också att det höga värdet jag satt på henne som person, och det stora ansvaret jag försökte lägga på hennes axlar, ansvaret för hela mitt liv och välbefinnande, gjorde det omöjligt för oss att fortsätta träffas, eller ens hålla kontakten. Hon sa att hon älskade mig, och lika fort som hon en gång kom, hade hon plötsligt försvunnit ur mitt liv. Det gick så fort att jag knappt förstod att det hänt, och att jag på allvar faktiskt stod helt ensam. Länge trodde jag att det bara var något tillfälligt. Att hon faktiskt skulle höra av sig eller komma tillbaka en dag. Men det gjorde hon inte.

Det som följde var inte någon behaglig period. Om hennes närhet hade varit en ursäkt för mig att lättare blunda för min egen obalans och mina egna brister, så fanns det inte längre någonting som kunde skydda mig från mig själv. Från att se var jag befann mig och konfronteras med mig själv, min ensamhet och med den långa uppförsbacke som väntade mig. När hon, genom att lämna mig, dragit undan det sista skyddsnätet som jag haft, hade jag, i praktiken, inte längre något annat väl än att ta tag i mitt liv och påbörja min egen långa resa.

Det har nu gått väldigt lång tid sen jag såg henne för sista gången, men jag kan fortfarande komma ihåg hennes leende och hur det pirrade i hela kroppen av värme att krama henne. Jag är inte samma person idag som jag var då, och mitt liv ser inte likadant ut. Det tog lång tid för mig att acceptera det som hade skett, och att hon faktiskt hade lämnat mig, inte bara för en kort period, utan på allvar. Men även om jag förstått det idag, och förstått att hon antagligen inte kände nåt speciellt för mig, så har mina känslor inte landat i en balans helt och hållet.

Länge var min kärlek blandad med starka negativa känslor. Jag anklagade henne för att hon berövade mig på det som jag älskade mest i hela världen. Jag var också avundsjuk för att henne liv verkade så mycket rikare och lyckligare än mitt, och jag var svartsjuk på alla andra, som hon valde att umgås med istället för mig. Att hon valde att lämna mig istället för att hjälpa mig. Men antagligen var ekvationen lättare för henne än man kan tro. Insatsen var större än utbytet att umgås med mig.

Jag har fortfarande svårt att få ihop logiken bakom vad hon många gånger sa, och vad hennes handlingar faktiskt förmedlade i praktiken. Men det är nog inte alltid möjligt att dra lika-med-tecken mellan vad en person säger och hennes handlingar. Jag tyckte att hon inte förstod mig, att jag inte nådde fram, och nu efteråt, när jag släppt taget om mitt inre motstånd och min negativitet, förstår jag att jag antagligen hade rätt.

Hon kunde se och förstå hur jag fungerade, men hon kunde inte känna mina känslor. Hon kunde förstå att det antagligen gjorde ont, men hon kunde inte känna smärtan. Hon såg inte mitt problem ur mitt perspektiv, utan ur perspektivet som det varit för henne, om det var hon som hade varit i min situation. Utifrån hennes förutsättningar, inte mina.

Att Möta Livet Som Ett Barn

Att växa upp innebär ofta att lära sig ta ansvar. För sig själv, för andra och för sin situation. Men i praktiken innebär det också att man i stor utsträckning färgats av tidigare erfarenheter, och att man till stor del köpt de begränsningar som samhället och andra människor vill lägga på dig. Det behöver inte enbart vara negativt, men det skulle kunna vara intressant att fundera över alternativ, och hur de kan tänkas se ut.

Som barn börjar vi snabbt uppfostras till att bete oss på, och fungera på, ett visst sätt. Självklart är vi många människor som ska samsas på den här planeten, och vissa förhållningsregler kan behövas. Men samtidigt får vi lära oss många saker som kanske inte har något direkt syfte, och utan att få någon förklaring varför. Man förväntas acceptera den bild av världen som målas upp åt oss. Man får lära sig all som man bör göra, och allt som inte får göra.

Samtidigt finns det en vacker oskuldsfullhet, enkelhet och frihet i energin hos ett litet barn. Man ser inte ännu några bekymmer i världen, och varje möte eller situation man ställs inför bemöter man som om det var för första gången. Och ofta är det det. Man saknar fördomar, förutfattade meningar, och man är fri från bagage i form av tidigare erfarenheter. Ett barn är den person det är, nyfiken på omvärlden, utan att förställa sig, utan baktankar och utan rädsla. Även om de flesta barn, redan inom nåt år, börjar färgas av sin omgivning och influenser utifrån, på ett sätt som riskerar att, på sikt, attrahera negativitet och obalans.

Kanske kan man se sin energi lite som en dator. När man föds är datorn tom, men långsamt fyller man på med data, det blir fler och fler processer som drar minne i bakgrunden. Har man inte koll på sin energi är det som att hårddisken till slut blir fullpackad, tung och seg. Negativitet och obalans motsvarar dessutom kaos och oordning på hårddisken. Att hitta sin balans är som att hitta tillbaka till utgångspunkten, när datorn var ny, välsorterad och snabb. Har man dessutom utvecklat sin medvetenhet, är det som att förbättra datorns prestanda ytterligare.

Att ge sig ut på resan mot inre balans, är i mångt och mycket att ge sig ut på en resa för att hitta vem man egentligen är, innerst inne. En resa på jakt efter sanningen, och på jakt efter sitt eget ursprung. För att släppa obalanser, är som att skala av sig olika lager. Lager av kläder, av masker eller av smink. När man kommit igenom alla lager, när allt motstånd, all obalans och all negativitet är borta, då kan man äntligen se vem man egentligen är. Och det är mycket möjligt att den person man hittar liknar det lilla barn som man en gång föddes som.

Skillnaden är att, även om ett barns energi är fri från motstånd och obalans, så saknar barnet den medvetenhet som växer fram med åren, och med ökad livserfarenhet. Att hitta sin inre balans, är att hitta den energi som får dig att, på ett naturligt sätt, se och möta världen som ett barn, men på ett medvetet plan. Att hitta tillbaka till den person som vågar följa sin intuition, som är glad och ser lösningar och utmaningar istället för problem. En person som är fri från fördomar och känslomässigt bagage, full av tacksamhet, ödmjukhet, livsglädje och nyfikenhet på livet och sin omvärld. Som vågar möta livet som ett barn.

Passion

Det finns många olika sätt att uppleva och njuta av sitt liv. Till exempel kan man leva passionerat. Passion är ett uttryck som jag tror de flesta associerar med någonting positivt. Att det står för livsgnista, livsglädje och att leva livet fullt ut. Jag skulle vilja påstå att det är rätt missvisande. I praktiken kan man säga att det handlar om att leva ut. Men det man lever ut, är sina känslor, varje känsla som dyker upp. Eller kanske ännu tydligare, känslorna lever ut med dig.

För passion innehåller mycket känslor, både behagliga och obehagliga, och framför allt handlar det om att man låter sig svepas med varje känsla helt och fullt. Det här sättet att uppleva livet innebär att man sällan har tråkigt, och man befinner sig sällan i känslomässigt händelselösa mellanlägen. Livet blir intensivt, och varje händelse man är med om lämnar starka känslomässiga avtryck. Eftersom man tillåter sig att vara helt utlämnad åt sina känslor, handlar det också om ett liv som framstår som slumpartat och utom kontroll. Man har svårt att medvetet skapa någonting av värde, och ena stundens topp kan bytas mot en djup dal kort efteråt. Extrema känslor, skapar en extrem verklighet.

Det kan verka som att man lever närmare livet och närmare verkligheten, eftersom man påverkas så intensivt och djupt av allt man upplever, men passion innebär inte en starkare förankring i verkligheten, snarare tvärt om. Eftersom man inte, på ett balanserat sätt, klarar att se saker för vad de är, utan istället låter sina känslor dra iväg med förnuft och reson, från extremläge till extremläge. För en passionerad människa är saker och ting antingen noll eller ett, antingen svart eller vitt. Det kan tyckas som att man gör det lätt för sig, även om det i praktiken leder till en jobbig och energikrävande livsupplevelse.

För passion är inte samma sak som balans. På många sätt är de istället varandras motsatser. Därmed inte sagt att balans behöver innebära en tråkig och likgiltig tillvaro. Men det är skillnad. En balanserad person kommer fortfarande känna lika många känslor, men känslorna kommer inte vara lika starka, och man kommer inte på samma sätt vara utlämnad åt dem. Och de kommer inte få dig att blunda för din medvetenhet, eller tappa ditt fokus. Om livet är en sorts operation, som ibland är behaglig och ibland obehaglig, så agerar balansen som en automatisk smärtlindring.

I en balanserad energi behöver man inte uppleva de värsta bottnarna eller den värsta smärtan. Men samtidigt som man kan känna glädje, kärlek osv, så kommer man inte att vara utlämnad åt de känslorna heller. Vilket innebär att man inte kommer att uppleva förälskelse som är fullständigt upp över öronen, eller de otroliga lyckorus som passion ibland kan erbjuda. Det är priset man får betala för balans. Livet är uppbyggt av en kombination av ljus och mörker. Varje positivt tillstånd medför en kostnad, och varje negativt tillstånd medför alltid också något positivt. För livet är aldrig antingen svart eller vitt, det kommer alltid bestå av en blandning av de två.

Som all erfarenhet har ett värde, så kan det vara nyttigt att ha gått igenom en passionerad livsfas, för att förstå, och för att kunna ha någonting att relatera till när man tar nästa steg. Och känslan av att man förlorar någonting när man inleder arbetet med att balansera sin energi, är temporär. För balans innebär att man balanserar det vita med det svarta, och det är ett sätt att se på livet som går igen som en röd tråd i varje ny situation man möter, eller ställs inför. En balans som innebär att man ser verkligheten på ett mer realistiskt sätt, eftersom balansen mellan svart och vitt ligger närmare sanningen, vilket också innebär att man får en närmare kontakt med livet, vilket i sin tur gör att man känner sig mer levande.

Viljan Att Förstå

Jag tror att vi alla har en mer eller mindre stark inbyggd önskan om att förstå. Inte bara förstå hur saker och ting är, utan gärna också varför. Jag tror att den här drivkraften, och önskan, delvis ligger i vår natur, och delvis är ett resultat av hur världen ser ut och hur vi påverkas av vetenskapens syn och vår omgivning. Dessutom har vi en inbyggd drivkraft som vill driva oss framåt, och att driva framåt innebär att utvecklas. När man utvecklas lär man sig mer, och när man lär sig mer förstår man mer, höjer sin medvetenhet och växer som själ och människa.

Men det är några saker som kan vara intressant att veta. Till exempel är det inte rimligt att tro att man ska kunna förstå allting alltid. Att känna att man förstår kan kännas som en trygghet, och en känsla av att vara i kontroll. En känsla som kan vara trevlig att njuta av när den dyker upp, men som lika gärna kan ställa till det för dig om man bygger upp ett beroende runt det hela. Som vanligt beror beroende på osäkerhet, och osäkerhet är definitivt grundat i rädsla. Det kan vara väldigt modigt att istället våga möta livet utan några garantier, och utan att veta vad som ska hända i framtiden. Att våga lita på sig själv, och att våga lita på livet. Något som kan vara riktigt jobbigt om man befinner sig i en obalanserad energi, men som känns naturligt och okonstlat när man har en stark inre trygghet att luta sig mot.

Det är också så att en viss grad av medvetenhet kan krävas för att viss förståelse ska kunna infinna sig. Och hur en persons grad av medvetenhet utvecklar sig går inte alltid att kontrollera, eller stressa fram. Även om man teoretiskt har alla nödvändiga fakta på bordet, är det inte säkert att man lyckas lägga ihop två och två, förrän man nått en viss grad av medvetenhet. Sen är det också så att om man befinner sig i en obalanserad energi, är det väldigt många tankar, känslor och funderingar som far fram och tillbaka inombords hela tiden. Även om man också i en sån situation sitter på alla fakta, är risken stor att det som är väsentligt drunknar i mängden av oväsentligheter. Man förlorar helt enkelt en stor del av sin klarsynthet och skärpa, och har därigenom svårt att dra slutsatser, eller att dra rätt slutsatser.

Ett annat problem om man anammar vetenskapens traditionella syn på förståelse, är att man riskerar stänga många dörrar som kanske skulle låtits vara öppna. Vetenskapen arbetar ofta efter devisen att för att något ska anses existera, måste det kunna bevisas. Ett resonemang som i teorin kan verka rimiligt, men som stöter på problem eftersom vi i många fall ännu saknar möjligheten att bevisa sådant som faktiskt uppenbarligen existerar. Fördelen är att det som anses existera, verkligen är relativt grundligt vederlagt, men samtidigt är förlusten stor när man stänger dörren till så många andra saker. Världen krymper och verkligheten blir onödigt liten och trång. Frågan man ibland istället kanske borde ställa sig är om allt verkligen måste vara antingen svart eller vitt. Ibland kan det vara mer intressant att vara öppen för möjligheten att någonting finns, utan att behöva veta om det verkligen är så, eller ej, för att kunna förhålla sig till det.

I en obalanserad tillvaro grundar sig viljan att förstå i rädsla, en rädsla som oftare hindrar äkta förståelse. Med balans kommer en ny klarsynthet och klokhet, som leder till den förståelse, som man i ett balanserad tillstånd, lustigt nog, kanske inte längre känner att man behöver. Även om förståelsen fortfarande är intressant och ökar en persons medvetenhet. Det kan tyckas ologiskt att livet fungerar så, att man inte får det man vill ha när man behöver det, utan först när man inte längre är i behov av det. Men anledningen att det är så har ingenting med saken, personen eller aktiviteten i fråga att göra. Livet fungerar baserat på energier, vilken energi man befinner sig i, vilken utstrålning man har och vilket skäl eller vilken drivkraft som ligger bakom en persons val, agerande och önskningar. Söker man förståelse utifrån en negativ drivkraft, som till exempel rädsla, kommer det du drar till dig vara negativt, till exempel brist på förståelse. Är drivkraften positiv och balanserad så kommer även resultatet bli positivt och balanserat.

Att vilja förstå är en naturlig drivkraft, som hjälper människor att utvecklas. Men samtidigt är förståelse kanske mer av en bonus än ett behov. Och vad man förstår, och i vilken utsträckning, hänger till stor grad ihop med var man befinner sig när det gäller medvetenhet och balans. Det behöver inte vara helt fel att påstå att förståelse kommer till de personer som är redo att, på ett ansvarsfullt och moget sätt, hantera och ta till sig den. Och förståelsen kommer när den kunskap och de konsekvenser förståelsen för med sig inte inverkar negativt på, eller stör, en persons livsprocess.

Att Agera Domare

Obalansen kan ta väldigt olika uttryck, från individ till individ, beroende av personlighet. Hur den kommer se ut, hänger ihop med individuella egenskaper, var man befinner sig i sin utveckling och hur medveten och känslig man är för intryck utifrån. Att vara känslig, behöver inte vara något negativt, men i kombination med avsaknad av den inre trygghet, som en energi i balans erbjuder, kan konsekvensen bli dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Grunden är ofta dålig självkänsla, som sedan gärna sprider sig till självförtroendet.

Ofta handlar det om att obalanserat känsliga personer har en tendens att jämföra sig med andra, på de områden, och enligt de kriterier, som samhället och andra människor dikterar. En jämförelse som sällan för något gott med sig. Antingen lyckas man leva upp till kraven, och då är statusen plus minus noll, eller också lyckas man inte leva upp till alla krav, vilket kanske är troligast, och då ligger man på minus. Oavsett hur man ser det, så kommer en jämförelse sällan leda till att man anser sig ligga på plus.

Och när man sannolikt konstaterar att man som människa och individ kommer till korta på ett eller flera områden, tar man på sig en ny roll. Rollen som domare. Man kan döma andra, för att de inte lever upp till dina krav, men det är kanske både vanligare och värre när man använder sin påtagna domar-roll för att döma sig själv. Man dömer sig själv för att man inte klarar att leva upp till sina egna krav. Krav som ofta är tagna rakt av, utifrån vad man gissar att andra tycker och tänker, eller tycker är bra och dåligt. Och det är inte ovanligt att man, medvetet eller omedvetet, dömer sig själv till olika straff på grund av detta.

Att se brister i sig själv hänger ofta ihop med att se brister i andra. Och att inte acceptera sig själv som den man är, innebär ofta att man också har svårt att acceptera andra som de är. Och att, på det och andra sätt, inte acceptera världen och verkligheten som den ser ut och fungerar, innebär att man bygger upp en distans mellan bilden man har av verkligheten, och verkligheten som den faktiskt ser ut. En obalanserad distans som hindrar medvetet skapande, och hindrar dig från att se sanningen. Den gör dig bortkopplad från livet, nuet och verkligheten.

Men allt det här är egentligen en intern process, någonting som enbart händer i den berörda människans eget huvud. Det är där hela scenariot, domstolsförhandlingarna, och längre fram, även verkställandet av bestraffningen sker. Och det är ingen annan som direkt berörs. Och det kommer egentligen inget gott utav det hela heller. Om man konstaterar att man inte är nöjd med sig själv kan det leda till att man anstränger sig hårdare, i förhoppningen att uppnå bättre resultat. Problemet då, som i många andra fall, är drivkraften. När drivkraften är obalanserade och negativa känslor om sig själv, så innebär det att man enbart kommer dra till sig resultat som är obalanserade och negativa. För att lika attraherar lika.

Det som är positivt, i allt det negativa, är att den här typen av beteende långsamt kommer att leda till ökat medvetande. I och med att man förr eller senare kommer koppla ihop beteenden, känslor och drivkrafter med resultat och konsekvenser. Och när det man tror på och har försökt många, många gånger, inte fungerar, kan det vara läge att välja en ny väg. Och prova någonting nytt.

Beroende

Att befinna sig i en obalanserad tillvaro, och en obalanserad energi, är inte speciellt trevligt. Känslan är ofta tung och obehaglig. Dessutom märks den inte sällan av fysiskt, genom till exempel spänningar och smärta. Har man någon gång befunnit sig i den situationen så förstår man antagligen den desperata känslan att komma bort från allt det jobbiga. Att få slippa smärtan, om så bara för en kort, kort stund.

Och precis som med sjukdomar, så finns det sätt. Genom att till exempel tillföra ett smärtstillande medel kan tillvaron plötsligt bli uthärdlig. Sjukdomen, eller den ursprungliga källan till obehaget är opåverkad av smärtlindringen, och så fort tablettens verkan avtar, så är man tillbaka där man började. Om man för enkelhetens skull liknar obalans vid en sorts sjukdom, så kan man, genom att ägna sig åt aktiviteter som ger en artificiell känsla av välbehag, för att delvis kunna blunda för obalansens symptom.

Problemet är att obalansen förblir opåverkad av de här åtgärderna. Och för att känslan av något så när välbefinnande ska hålla i sig krävs att man kontinuerligt upprätthåller den här dämpande och tillgjorda känslan av välbehag. För så fort man slutar, innebär det att man inte längre kan fly verkligheten, och inte längre kan blunda för vem man är och var man befinner sig.

Det är därför inte konstigt att många människor har lätt för att bygga upp beroenden, som kretsar kring en önskan att känna känslan av att må bra. Vilket inte är samma sak som att verkligen må bra, men det är en snabb, smidig, enkel och effektiv åtgärd. Den stora nackdelen är att effekten oftast är extremt temporär och går över fort. Dessutom riskerar både ekonomi och hälsa att bli lidande av den här typen av beteende.

När man pratar beroende tänker folk förmodligen automatiskt på olika typer av drogliknande beroenden, till exempel alkohol, tobak, koffein eller tyngre droger. Gemensamt för alla dessa är att de är, mer eller mindre, uttalat beroendeframkallande. Men egentligen finns det inga gränser för vad man kan göra sig beroende av som ångestdämpare. Medan de tidigare nämnda exemplen är sådana som folk ofta känner till, och är medvetna om, effekterna av och de beroendeframkallande elementet, så finns det andra exempel som är mer höljda i dunkel. Man kan vara beroende av mat, godis, träning, social eller sexuell bekräftelse, resor, spänning, tv-serier, sitt jobb, framgång osv.

Gemensamt för de flesta exemplen, är att de, i en balanserad tillvaro, går att bruka, medan de i en obalanserad tillvaro, allt som oftast, missbrukas. Som vanligt spelar det, energi- och resultatmässigt, mindre roll vad man ägnar sig åt, men betydligt större roll vad syftet bakom aktiviteten är. För syftet och drivkraften är ditt fokus och ditt skapande, inte aktiviteten i sig. Och det är fokus som bestämmer vad som ska skapas och vad skapandet kommer att attrahera, och dra till sig, i form av resultat.

Om anledningen att man hamnar i beroende ofta är att man inte trivs eller är nöjd med var man befinner sig eller vem man är som människa, så har det också mycket med medvetenhet att göra. Att ägna sig åt något som man är medveten om är skadligt, är svårare, mentalt, än att ägna sig åt missbruk som man inte är medveten om. Medvetenhet brukar också till slut ofta vara nyckeln ur ett beroende, och på sikt även bort från obalans. För har man en gång blivit medveten om något, så är det näst intill omöjligt att gå tillbaka i utveckling och bli omedveten igen. Man kan försöka, och man kan låtsas, men i slutänden kommer medvetenheten att vinna.

Och när medvetenheten blir tillräckligt stor tappar, de ångestdämpare man är van att använda, i effekt. De ger inte längre samma smärtlindring och lyckorus som de gjort tidigare. Till slut blir de bara en aktivitet bland andra aktiviteter. Man kan bara blunda för den obalanserade energi man befinner sig i under en period. Man kan skjuta upp sin egen utveckling, men man kan inte komma undan den. Och när medvetenheten vuxit sig tillräckligt stark finns det inte längre något sätt att gömma sig för vem man är. När man kommit så långt tvingas man, förr eller senare, konfrontera sig själv och energin man befinner sig i.

En konfrontation, som är första steget på vägen, och resan, till inre balans. En konfrontation som kan följas av acceptans, som i sin tur kan följas av balans, och ett medvetet skapande av den verklighet och den person, som man innerst inne är och drömmer om.