Personligt (del 1)

Det här är första, och kanske enda, inlägget där jag kommer bli ordentligt personlig. Jag gör det för att jag tror att det kan skapa en väldigt äkta och nära bild av hur en obalanserad tanke, och känsla, kan upplevas i praktiken. Jag tror dessutom att många kan känna igen sig i min situation, och jag väljer att använda ett exempel ur mitt eget liv, för att min beskrivning ska bli så korrekt som möjligt.

Det här är också just nu min sista stora obalans, och eftersom processen att släppa den precis kommit igång, så är det här sista chansen för mig att verkligen uppleva de här känslorna och energierna inom mig, och sista möjligheten för mig att dokumentera dem, medan de fortfarande är levande. Att jag skriver om dem är också ett led i mitt arbete att hantera och konfrontera de här obalanserade känslorna, och ett steg i min process att släppa dem, en gång för alla. Det är så jag känner inför den här posten.

Jag har lyckats släppa i princip all känslomässig obalans inom mig, utom på ett området. Utom runt en person. I min närhet fanns förut en kvinna. Vi fick kontakt med varandra, till synes genom en slump, även om jag nu efteråt förstår att ödet så klart hade ett finger med i spelet. Även om jag inte kunde förklara varför, fick jag en känsla av att det var något speciellt över relationen mellan henne och mig. Som att det fanns en underliggande mening bakom vårt möte.

Jag har självklart träffat kvinnor tidigare, men skillnaden med den här kvinnan var att hon, åtminstone till en början, på nåt sätt verkade förstå mig och det verkade som att hon på ett försiktigt sätt faktiskt brydde sig om mig. En omtanke som jag kände igen och saknat. Som att hon kände med mig där jag då befann mig, i en starkt obalanserad energi och känslomässig misär. Hon var också den första person jag träffat som verkade ha en djupare förståelse för livet. Hennes trygghet gjorde henne fri, stark och positiv. Hon representerade allt det jag saknade i mitt eget liv, och inom mig själv. När jag var med henne kunde jag känna hennes glädje och lättsamhet inom mig, och det kändes underbart. I mina ögon framstod hon inom kort som allt jag någonsin kunnat önska mig av en kvinna, eller av en person över huvudtaget. Och jag föll för henne.

Och jag föll djupare än jag fallit tidigare. Samtidigt som jag var kvar i min egen obalans. I min värld var hon kvinnan som hade makt att äntligen göra mig hel igen, efter att jag varit trasig hela mitt vuxna liv. Men hon kände på ett annat sätt. Om jag kunde känna hennes lätta och positiva energi, som stärkte mig, när vi var tillsammans, så kände hon min tunga och mer negativa energi, som gjorde att hennes liv kändes jobbigare och mer nedstämt när hon var med mig. Det positiva som jag kände att hon gav mig, kände hon istället som att någon tog från henne. Hon kände inte att hon kunde vara sig själv med mig, och jag kände inte att jag kunde vara mig själv med henne. Och då spelade det mindre roll hur mycket hon egentligen skulle vilja hjälpa mig.

Hon förstod nämligen, vilket jag inte gjorde, att det som jag upplevde inte handlade om henne, utan om mig, och min egen obalans. Hon förstod att jag skulle behöva konfrontera den och göra samma långa resa som hon en gång gjort. Och hon förstod att ingen annan skulle kunna göra den åt mig. Hon förstod också att det höga värdet jag satt på henne som person, och det stora ansvaret jag försökte lägga på hennes axlar, ansvaret för hela mitt liv och välbefinnande, gjorde det omöjligt för oss att fortsätta träffas, eller ens hålla kontakten. Hon sa att hon älskade mig, och lika fort som hon en gång kom, hade hon plötsligt försvunnit ur mitt liv. Det gick så fort att jag knappt förstod att det hänt, och att jag på allvar faktiskt stod helt ensam. Länge trodde jag att det bara var något tillfälligt. Att hon faktiskt skulle höra av sig eller komma tillbaka en dag. Men det gjorde hon inte.

Det som följde var inte någon behaglig period. Om hennes närhet hade varit en ursäkt för mig att lättare blunda för min egen obalans och mina egna brister, så fanns det inte längre någonting som kunde skydda mig från mig själv. Från att se var jag befann mig och konfronteras med mig själv, min ensamhet och med den långa uppförsbacke som väntade mig. När hon, genom att lämna mig, dragit undan det sista skyddsnätet som jag haft, hade jag, i praktiken, inte längre något annat väl än att ta tag i mitt liv och påbörja min egen långa resa.

Det har nu gått väldigt lång tid sen jag såg henne för sista gången, men jag kan fortfarande komma ihåg hennes leende och hur det pirrade i hela kroppen av värme att krama henne. Jag är inte samma person idag som jag var då, och mitt liv ser inte likadant ut. Det tog lång tid för mig att acceptera det som hade skett, och att hon faktiskt hade lämnat mig, inte bara för en kort period, utan på allvar. Men även om jag förstått det idag, och förstått att hon antagligen inte kände nåt speciellt för mig, så har mina känslor inte landat i en balans helt och hållet.

Länge var min kärlek blandad med starka negativa känslor. Jag anklagade henne för att hon berövade mig på det som jag älskade mest i hela världen. Jag var också avundsjuk för att henne liv verkade så mycket rikare och lyckligare än mitt, och jag var svartsjuk på alla andra, som hon valde att umgås med istället för mig. Att hon valde att lämna mig istället för att hjälpa mig. Men antagligen var ekvationen lättare för henne än man kan tro. Insatsen var större än utbytet att umgås med mig.

Jag har fortfarande svårt att få ihop logiken bakom vad hon många gånger sa, och vad hennes handlingar faktiskt förmedlade i praktiken. Men det är nog inte alltid möjligt att dra lika-med-tecken mellan vad en person säger och hennes handlingar. Jag tyckte att hon inte förstod mig, att jag inte nådde fram, och nu efteråt, när jag släppt taget om mitt inre motstånd och min negativitet, förstår jag att jag antagligen hade rätt.

Hon kunde se och förstå hur jag fungerade, men hon kunde inte känna mina känslor. Hon kunde förstå att det antagligen gjorde ont, men hon kunde inte känna smärtan. Hon såg inte mitt problem ur mitt perspektiv, utan ur perspektivet som det varit för henne, om det var hon som hade varit i min situation. Utifrån hennes förutsättningar, inte mina.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s