Fokus På Olikheter

I något av mina tidiga inlägg pratade jag om hur den mänskliga hjärnan har en förkärlek till att försöka förenkla världen, generalisera och stämpla individer med påklistrade egenskaper utifrån en tilltänkt grupptillhörighet. Fördelarna med det här är att man ”vet” vem en person är utifrån dess grupptillhörigheter, och kan därigenom sortera in honom/henne i lämpligt fack. Drivkraften är en önskan om att förenkla världen genom att förenkla sin egen bild av densamma. Man får också känslan av att ha kunskap om, och kontroll över, sin omvärld. Och när saker och ting är antingen väldigt svarta eller väldigt vita, så är det lättare att förhålla sig till dem och veta vad som är ”rätt och fel”.

Men det finns en stor nackdel med det här sättet att analysera, och relatera till, sin omvärld. Det är nämligen inte sant. Ibland kan en generalisering eller stämpling av någon ligga relativt nära verkligheten, men betydligt oftare blir resultatet helt uppåt väggarna. För människor är i första hand individer. Först i andra hand tillhör de olika grupper. Och för varje grupp man tillhör är det sannolikt att man delar en del egenskaper med andra i gruppen, medan en del av ens egenskaper är helt annorlunda, eller raka motsatsen, jämfört med andra gruppmedlemmar.

I alldeles för många fall är skillnaden mellan egenskaperna för två individer inom en grupp större än skillnaden mellan två individer i olika grupper. Problemet med att trots det sätta en och samma stämpel på alla inom en grupp är att enskilda gruppmedlemmar förväntas svara för, och ta ansvar för, alla handlingar och uttalanden som omvärlden bestämmer att man förknippar med den här grupptillhörigheten. I sin extremare form kan det till och med handla om att utkräva ansvar för hur tidigare generationer som delat samma grupp, har agerat.

När man sitter och skriver om det så känns det absurda i situationen väldigt påtagligt, men runt omkring oss, ofta kanske närmare än vi tror, förekommer den här typen av generaliseringar, ofta med påföljande moralisering, på fullt allvar. Man delar in människor i grupper, tilldelar de grupperna vissa egenskaper, bestämmer om gruppens agerande anses rätt eller fel och utkräver sen ansvar för allt man, personligen, anser är fel. Vilket, för det första, inte alls behöver vara fel egentligen, och för det andra, drabbar väldigt många oskyldiga. Det är helt enkelt väldigt lätt att döma andra, men eftersom det oftast handlar om personen som dömer, inte den som blir dömd, slår det lätt väldigt fel. Speciellt när personen som dömer har mycket makt, vilket förekommer tex inom politiken.

Det är illa när det händer grupper som människor frivilligt valt att vara en del av, men det är ännu värre när man sorterar in personer i grupper utifrån kriterier som man inte kan påverka, tex ras, ursprung, kön, nationalitet, religion osv. Särbehandling utifrån de här grupptillhörigheterna innebär att människor diskrimineras. Är särbehandlingen negativ diskrimineras de som tillhör gruppen. Är särbehandlingen positiv diskrimineras de individer som inte tillhör gruppen. Om en majoritet eller minoritet tillhör gruppen borde inte spela någon roll för principen.

När man pratar om särbehandling pratar man ofta om jämlikhet. För mig kan jämlikhet ses som motsatsen till diskriminering. Jämlikhet handlar för mig om att se människor, och respektera dem, utifrån de unika indivder som de är, med unika egenskaper och unika preferenser. Det handlar om att ha förtroende för, och respektera, människors beslut och livsval, så länge de inte inkräktar på andra individers frihet. Jämlikhet är inte samma sak som lika utfall. Det utfall som blir i en värld där ingen diskrimineras, är det jämlika utfallet, oavsett hur det sen ser ut.

Anledningen att vi har en förkärlek för grupper och stämplar är dels för att världen verkar enklare, men det kan också ha med oro och rädsla att göra. Man är rädd för en eller flera grupper som man inte tillhör. Ofta för att man inte har kunskap om personerna i de grupperna. Brist på kunskap och förståelse är ofta brist på kontroll, och för en rädd eller obalanserad människa innebär brist på kontroll, otrygghet. Och vi har alla ett behov av att känna oss trygga och säkra. Finns den tryggheten inombords behöver vi aldrig vara rädda, men många människor saknar den tryggheten.

Att motverka diskriminering handlar om hur man väljer att se världen. För man har alltid ett val. Att välja att se individer, inte grupper, och att bedöma en människas egenskaper utifrån hennes faktiska handlingar, inte någon annans handlingar. Lika rättigheter och lika skyldigheter, oavsett grupptillhörighet. Kanske kan det tyckas som en självklarhet, men det är absolut inte alltid det, och därför förtjänar det att sägas igen. Grundproblemet är egentligen tendensen att dela in folk i grupper över huvudtaget. För enbart det faktum att vi accepterar att det finns grupper och att det är ett realistiskt sätt att se på världen, innebär att de grupperna förr eller senare riskerar att ställas mot varandra, och jämföras med varandra.

Därför blir det ofta fel när man försöker motverka diskriminering genom att hjälpa eller stötta den grupp som man anser svagare eller extra utsatt. För då erkänner man, för sig själv och andra, dels att gruppen finns och att en person som tillhör gruppen kan förväntas ha vissa egenskaper, och dels att de som tillhör gruppen på nåt sätt är svagare, eller offer, eftersom de behöver hjälp att klara sig. Överlag kan man säga att nästan allt agerande som utgår ifrån gruppmentaliteten, och den världsbilden, riskerar att cementera grupperna ytterligare samtidigt som den för människorna i olika grupper längre och längre ifrån varandra. Oavsett om avsikten med agerande anses vara positivt eller negativt.

I många avseenden fungerar det på precis samma sätt som obalans omedvetet kan skapas och upprätthållas i en människas energi. Det man fokuserar på är vad som kommer att skapas, oavsett om fokuset är ”positivt” eller ”negativt”. På samma sätt fungerar det med grupper, allt fokus på grupper, förstärker och etablerar de grupperna, oavsett om fokuset är positivt eller negativt. Samma principer gäller oavsett.

Vad jag tror det handlar om är att inte ge grupptänket näring, fokus och uppmärksamhet. Att vara försiktig med onödiga generaliseringar, och i större utsträckning se, och behandla, personer som individer och ingenting annat. Som världen ser ut just nu är det förmodligen varken lätt eller självklart, men samtidigt är det ett val man kan göra, och någon måste vara den som går först och agerar inspirationskälla för andra. Eller ännu hellre, ta steget fullt ut, släpp ditt känslomässiga bagage och finn din inre balans och trygghet. Med balansen kommer dessutom automatiskt en sannare världsbild.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s