Förhållanden

Förhållanden är generellt väldigt viktiga för de flesta av oss. I den här posten kommer jag att prata om en speciell typ av förhållanden, nämligen förhållandet mellan partners. Även om graden är olika, så är principen samma, oavsett om två personer är gifta, om man är särbo, sambo eller bara dejtar lite grann. Det är fortfarande en sorts förhållande, och det är ett förhållande som är så vanligt, och som påverkar oss så mycket, att det förtjänar att bli separat belyst.

I djurvärlden förekommer olika varianter av förhållanden, alltifrån partners som delar det mesta av sin tid och håller ihop för hela livet, till partners som möts i samband med en fortplantningsakt, för att sen kanske aldrig ses igen. Vi människor har varit, och är fortfarande, väldigt styrda av samhällets och vår omgivnings värderingar och normer. Även när de bygger mer på tradition, och vad som har varit, än på vad vi verkligen tycker, tänker och känner. Den typen av förhållande som i västvärlden är närmast allenarådande är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna, som förutsätts dela resten av livet tillsammans. Att många väljer samma typ av förhållande, men utan själva giftemålet, förändrar inte principen för förhållandet. Det handlar fortfarande om tvåsamhet, exklusivitet och något som båda parter, åtminstone inledningsvis, förväntar sig ska hålla resten av livet. Och har man andra motiv för sitt förhållande så är den traditionella bilden fortfarande vad man vill ge sken av, och visa upp utåt.

I andra delar av världen förekommer andra typer av förhållanden, till exempel månggifte, harem osv. Dess motsvarighet återfinns också i djurvärlden, där det förekommer grupper eller flockar som leds och domineras av en stark hane, som har monopol på alla honor i flocken. Teoretiskt skulle det definitivt lika gärna handla om en dominant hona, som har monopol på alla hanar, för principen skulle vara samma. Att det, så vitt jag vet, inte förekommer beror antagligen på att det för hanen inte finns någon gräns för hur ofta han kan skaffa barn, medan honorna bara kan skaffa ett barn var nionde månad (för människor t.ex).

Som med allt annat i världen så finns det inget som är mer rätt eller mer fel än något annat, rent generellt. Det finns olika alternativ, och de är just det, dvs olika. Det som blir fel är när man som individ köper någon annans sanning och försöker göra den till sin egen, fastän den inte stämmer överens med vem man är innerst inne. Att den livslånga tvåsamheten är vad som fått grepp om oss handlar nog bland annat om att det är en av de typer av förhållanden som tillåter störst utrymme för kärlek, ömsesidighet, jämlikhet, osv. Det är praktiskt, tydligt definierat och enkelt för ingående parter och omgivningen att förstå. Dock är det ingen patentlösning för alla, och det finns många som inte skulle trivas i ett sådant förhållande.

För allt i livet består av en blandning av ljust och mörkt, av fördelar och nackdelar. Den upplevda tryggheten och den intima kärlek och gemenskap som den exklusiva tvåsamheten ger människor möjlighet att ta del av, får vägas av insatsen och kostnaden för densamma. Som individer är vi unika, och man kommer därför inte träffa någon som i alla avseenden är lik en själv. Att i det läget välja att dela tillvaron tillsammans, innebär alltid en form av kompromiss, att man får vara beredd att ge upp hälften av sitt eget liv. I gengäld får man den exklusiva tvåsamheten med en person som man förhoppningsvis älskar. Den del av sitt eget liv som man har gett upp, ersätts med hälften av den andra personens liv. I en ideal situation består det gemensamma livet av en blandning av individernas separata liv, hälften-hälften. En blandning som man lever ut tillsammans.

I praktiken delar man kanske inte varje vaken stund tillsammans, vilket innebär att man behöver ge upp en mindre del av sitt eget liv. För ju mer tid man väljer att dela, desto mer av sitt eget liv får man vara beredd att ge upp. Sen är det nog ofta så att personer som fattar tycke för varandra redan från början har en hel del gemensamt. Ju mer egenskaper och intressen man delar, desto mindre del av sitt eget liv behöver man ge upp. Gemensamt för de flesta är nog att ett förhållande måste anses ”prisvärt” för att man ska vara beredd till de kompromisser som krävs. Det finns också en gräns där ett förhållande växlar mellan prisvärt/inte prisvärt. Var den gränsen går varierar från person till person. Man kan också vara beredd att ta en högre kostnad, för ett förhållande som man känner ger väldigt mycket tillbaka. För ett förhållande som inte ger så mycket är man beredd till betydligt färre uppoffringar.

Jag är övertygad om att det finns tillräckligt många personer, och tillräcklig mångfald, för att alla potentiellt ska kunna hitta någon som de skulle trivas, och fungera i ett förhållande, tillsammans med. Men för att kunna veta om man passar ihop eller inte, så behöver man veta vem man själv är, och man behöver veta vem den andra personen är. Är man fullständigt klar på de två punkterna kommer man långt. Vet man inte vem den andre personen är, så vet man inte heller vad man ger sig in i, vad man kommer få tillbaka, hur förhållandet kommer utvecklas, eller hur man kommer uppleva det. Som med allt annat man tar sig för är drivkraften nyckeln. Att veta vilken drivkraft som ligger bakom önskan om ett förhållande är absolut grundläggande. Handlar det om en positiv drivkraft eller en negativ. Handlar det om en balanserad drivkraft eller en obalanserad.

Om man inte vet vem man själv är, så är situationen minst lika illa, för då vet man inte vem man vill ha, vilka egenskaper man fungerar bra tillsammans med eller någonting annat. När någon av de här viktiga ingredienserna saknas blir förhållandet en ren chansning, och dess utfall slumpmässigt. Jag skulle säga att det präglar mycket av de krashade förhållanden och äktenskap som nu har en tendens att dyka upp överallt runt omkring oss. Hade folk lagt motsvarande tid och energi på att hitta sig själv, och sin inre trygghet och balans, innan man försöker skapa något tillsammans med en annan människa, skulle vi antagligen uppleva färre förhållanden, men betydligt långsiktigare och mellan personer som är bättre matchningar för varandra.

För de personer som man verkligen har potential att långsiktigt matcha med är färre än de personer som man, slumpmässigt, på vinst och förlust, kan ge sig in i förhållande tillsammans med. Vad man prioriterar och uppskattar är upp till varje person att bedöma och känna av, men jag skulle säga att det största problemet idag, är att man inte känner sig själv. Man vet inte vem man är eller vad man vill ha. I tillägg befinner man sig i en mer eller mindre obalanserad energi, eftersom man inte vet, eller har prioriterat, att släppa allt sitt känslomässiga bagage för att hitta den energimässiga balans som följer. Det innebär att man kommer dras till, och attrahera, andra personer som befinner sig i en liknande energi. Det vill säga andra människor som inte heller vet vem de är eller vad de vill ha, och som också existerar och fungerar i känslomässig obalans. Med de förutsättningarna är det inte konstigt att det ofta går som det går.

Ofta är det de personerna som tycker det är allra viktigast att hitta kärleken, som har sämst förutsättningar att förhålla sig till den, eller ta emot den, om de skulle hitta den. På samma sätt är de singelpersoner som lägger störst vikt vid, och är beredda att betala det högsta priset för ett förhållande, de som har sämst förutsättningar att på ett framgångsrikt sätt fungera i ett förhållande tillsammans med en annan människa. Det är därför det finns så många singelhushåll och varför det finns så många personer som aldrig verkar kunna hitta någon. På samma sätt som att de som trots allt hittar någon, aldrig verkar hitta rätt person, eller få sitt förhållande att fungera över tid. Det är så lätt att tro att det är fel på de människor man träffar, eller att man helt enkelt inte träffat den rätta, när både problemet och lösningen finns inombords, inte bland människorna runt omkring en.

Min övertygelse är att det finns någon som kan anses rätt för alla. För de allra flesta finns det dessutom flera personer som är rätt. Sen är det inte alla av dem man kommer träffa, och en del kan vara rätt under olika stadier i livet, men jag tror att det, för alla, finns minst en person som har potential att vara rätt person att älska, leva och trivas med under en livstid. Däremot tror jag att en förutsättning för att nå dit är att man hittat sig själv och uppnått sin inre balans. För den obalanserade synen på kärlek innehåller den positivt obalanserade energin av densamma, förälskelsen. För en kort stund kan den kännas så underbar, överjordisk och fantastisk. Trots att det inte är sanningen man ser och upplever, så har den typen av romantik och förälskelse som avbildas i media fått fäste i många människors medvetande.

Den typen av ovillkorlig och kompromisslös förälskelse har för många blivit idealet som de letar efter. Att det handlar om en obalanserad bild, och inte sanningen, är man sällan medveten om och eftersom det man letar efter inte är något annat än en fantasi, så blir sökandet oftast fruktlöst. Om de inte lyckas hitta någon annan som när samma obalanserade syn, och vill leva ut sin fantasi om förälskelse tillsammans med dem. Men det handlar fortfarande om en fantasi, och oavsett hur hårt man försöker blunda kommer verkligheten in dag alltid att hinna ifatt.

För min del, där resan till inre balans, är något jag nyligen gått igenom och där många intryck fortfarande är färska, har jag märkt att det är mycket färre personer som jag är attraherad, eller intresserad, av idag jämfört med när jag befann mig i obalans. Många av de förhållanden som jag gladeligen skulle ha kastat mig in i då, kan jag idag förstå inte skulle hålla. Jag kan också förstå hur mycket de förhållandena skulle ha kostat mig, och hur dåligt jag skulle ha trivts i praktiken, när fantasin och initiala förälskelsen falnat. Jag har också reviderat min bild av skönhet. Skönhet har blivit något som enbart har med utstrålning och energi att göra. Traditionellt vackra personer, men som inte befinner sig i en energi som känns attraktiv för mig, gör de helt ointressanta för förhållanden, i mina ögon.

Kvar blir väldigt få personer. Jag tror inte att det handlar om att ha orimligt höga krav, utan snarare om att känna sig själv tillräckligt bra för att veta vad man vill uppnå och skapa i världen, och vilka personer man skulle trivas och fungera tillsammans med. Vem man skulle dela, skapa och förverkliga sina drömmar tillsammans med. Om jag inte faktiskt visste och kunde ge exempel på några stycken personer som jag tror jag skulle kunna älska och trivas ett helt liv tillsammans med, hade jag tvekat om jag kunde känna de känslorna för en annan människa. Automatiskt blir det också att det handlar om en mognad och en förfinad intuition.

Att kunna se sig själv, och de personer man möter så tydligt och riktigt, att man inte längre behöver den praktiska erfarenheten av misstag och misslyckade förhållanden. För att man vet redan innan och behöver inte längre gå igenom den upplevelsen för att förstå. Det innebär på sätt och vis att färre förhållande-dörrar är öppna, men de som fortfarande är öppna är mycket mer rätt. Oavsett vilken av de man i slutänden väljer, är sannolikheten mycket stor att man där kommer finna vad man önskar och vill dela med en annan människa. På det sättet är det som att ta en genväg. Att slippa onödiga konflikter, instängdhet, missförstånd, hårda ord och oundvikliga uppbrott.

Sen innebär obalans i många avseenden instängdhet och begränsad frihet. I en balanserad tillvaro, dit många nu långsamt är på väg, möjlighet till större frihet och därigenom lycka. Vad jag menar är att det traditionella konceptet med exklusiv tvåsamhet, som fungerar för många, inte är något som passar alla. Tidigare har många av de alternativa dörrarna varit stängda beroende på den hårda pressen från samhället att leva upp till dess normer och preferenser. En press som nu sakta men säkert håller på att luckras upp.

Exempel på alternativa förhållanden kan vara tvåsamhet utan exklusivitet, förhållanden med flera personer, eller helt enkelt utbyte av sex, närhet, vänskap och upplevelser utanför de traditionella ramarna för ett förhållande. Lägger man sitt fokus på en person leder det antagligen till en närmare, intimare och personligare relation, men det finns inget som är rätt eller fel, det finns bara olika val. Vilket val som är rätt för dig, kommer du i en balanserad tillvaro få en stark känsla för. I en balanserad energi kommer man inte vara känslomässigt påverkad av sin omgivning, och kan därför känna efter vad man trivs med innerst inne på ett helt annat, och mer äkta sätt.

Att följa sin intuition och välja efter sitt hjärta leder på sikt till kärlek och lycka, inte bara för en själv, utan det är också en utstrålning man kommer förmedla till sin omgivning. Som vanligt är första steget, oavsett vad det handlar om att man vill skapa, att släppa allt känslomässigt bagage och balansera sin energi. I den mer klarsynta balans som följer kommer det att bli tydligare vem man är, vad och vem man letar efter. Först då har man egentligen på allvar öppnat dörren för att verkligen kunna ta emot den personen när han/hon dyker upp. Och har man kommit så långt är det bara en tidsfråga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s