Att Hitta En Partner

Känslomässigt har jag gått igenom många tuffa perioder i mitt liv. Förmodligen grundar det sig i att jag har haft väldigt mycket kvar att lära mig. Det som jag kanske har haft svårast att acceptera är den, i princip konstanta ensamheten och saknaden av att inte ha någon att dela mitt liv med. Att inte få möjligheten att ta del av den gemenskapen och närheten.

Samtidigt är det antagligen så att jag inte har varit redo att kunna ta emot det som jag så innerligt önskar mig. Och så länge jag omedvetet identifierar mig med känslan av att vara ensam och att sakna, så kommer universum svara på min energi genom att ge mig mer av samma vara. Och även om extremt höga doser av ensamhet är något man, som social varelse, har svårt att trivas med, så finns det förmodligen ingen bättre katalysator för medvetenhet än just ensamhet.

För ensamheten och inaktivitet tvingar en människa att konfrontera sig själv, sina egna tankar och känslor. När det inte längre går att blunda för det som är jobbigt, kommer man inte undan att ta konfrontationen. Men bara för att man inte längre blundar, så innebär det inte att allt kommer att bli bra. Det handlar fortfarande om en process, och det handlar fortfarande om att bygga tillräcklig medvetenhet för att kunna hitta balans i sin energi. Och medvetenhet byggs effektivast genom olika sorters lidande och motgångar. Medgångar är trevliga, men det är motgångar och misstag som man verkligen har möjlighet att lära sig något av.

För mig har ensamheten varit en ständig följeslagare genom livet. Jag har alltid haft väldigt få vänner, ett begränsat socialt liv och bara vid nåt enstaka tillfälle fått uppleva en kort glimt av besvarad kärlek. Det har varit tufft, och om jag hade haft kapaciteten och medvetenheten att välja en enklare väg hade jag gjort det, alla gånger i veckan. Men vi har alla ett öde och det finns en omedveten plan för varje liv. Det som jag drömmer om har inte legat i mitt öde så här långt.

Å andra sidan har jag fått fantastiska möjligheter att utforska mitt inre och jag har lärt mig otroligt mycket om livet. Många av de insikter jag gjort, och som jag delar med mig av här, känner jag inte till att någon annan har gjort, och berättat om, tidigare. Jag hade aldrig utvecklats så fort, blivit så medveten och lärt mig så mycket om mitt liv sett annorlunda ut, eller varit enklare. Det jag har fått är en fantastisk gåva, som jag inte visste att jag ville ha. Priset jag omedvetet har fått betala är ensamhet.

Och även om det inte är svårt att hitta andra människor, eftersom de finns överallt omkring oss, hela tiden, så är det en annan sak att hitta människor som man känner att man delar en energimässig resonans med. Att man befinner sig på en liknande frekvens. Ju mer ”vanlig” och ”normal” man är, desto fler personer finns det som man har potential att trivas tillsammans med. Ju mer avvikande man är från en sorts norm eller snittvärde, desto svårare är det att hitta andra människor som avviker på ett liknande sätt, oavsett om det handlar om en positiv avvikelse, eller en negativ.

Förälskelse är den instinktiva och temporära känslan man upplever när man hittar någon som verkar befinna sig på samma våglängd. Ju närmare balans man befinner sig, desto inflytande har förälskelsen över dig, och desto snabbare går den över. För förälskelse är den obalanserade delen av känslan ”att älska”, tillsammans med t.ex. svart- och avundsjuka. Kärlek är den balanserade delen.

Intuition är vad som kommer att visa vägen för dig när det gäller att hitta människor att dela hela, eller delar av, livet tillsammans med. Beroende av hur långt du själv kommit i din utveckling, och vilken energi du befinner dig i, så kommer din intuition att leda dig till olika människor. En obalanserad person kommer att känna attraktion till andra personer som delar en liknande obalans, eller som har potential att förstärka, och underhålla, den befintliga obalansen. Medan en balanserad person kommer att finna attraktion i en annans balanserade utstrålning.

Personer som är normalt obalanserade har förmodligen enklast att hitta en partner, då de tillhör en majoritet. De som är extremt obalanserade har det svårare, på samma sätt som de som är balanserade. Då båda de sistnämnda grupperna tillhör minoriteter. Även om man tillhör en minoritet kan man självklart lyckas hitta någon som man passar bra tillsammans med. Men om man lyckas eller ej, beror på hur starkt och rent ens fokus är, dvs hur kraftfull och effektiv skapare man är.

Det finns ingenting som säger att man kommer att dras till de val eller personer som egentligen kortsiktigt är ”rätt” för en. Däremot kommer man att dras till de val och personer som matchar, och motsvarar, den energi man befinner sig i. Vilket innebär att man kommer dra till sig de personer och relationer som har bäst möjlighet att väcka ens medvetenhet. Hur komplicerad man vill göra sin erfarenhet och hur konsekvenserna kommer se ut, väljer man, medvetet eller omedvetet, själv. Det är först när man har lärt sig det som var meningen att man skulle lära sig som man har möjlighet att gå vidare. Och det är först när man går vidare som man kan ta steg mot någonting bättre, lättare och lyckligare.

Det är fullt möjligt att hålla fast vid ett dåligt förhållande hela sitt liv. Det är fullt möjligt att gå från ett dåligt förhållande, till nästa och nästa i all evinerlighet. Det är fullt möjligt att sätta barn till världen med en person som egentligen är helt ”fel” för en. Om det är den erfarenhet, och de konsekvenser, som just du behöver för att hitta din medvetenhet och utvecklas. Och det finns ingenting ont som inte för något gott med sig. Även om förhållandet visar sig vara fel, kan det visa sig att barnen i framtiden kommer bidra till massor av glädje.

Livet, alla erfarenheter och alla val kommer alltid vara en blandning mellan svart och vitt, mellan gåvor och kostnader för dessa. Det är en del av de naturliga reglerna i den utbildningsinstans där vi befinner oss. Jag har betalat ett högt pris för mitt liv, men har å andra sidan fått någonting som är få människor förunnat tillbaka. Och det finns ingenting som säger att resten av mitt liv kommer vara lika ensamt. Det har jag, och alla andra, indirekt möjligheten att välja. Så snart vi byggt upp tillräcklig medvetenhet för att det alternativet ska bli tillgängligt för oss att välja.

Beroende av var vi befinner oss kommer det ta tid och vi kan behöva ta vissa steg innan vi är redo för att ta de steg som följer. Det är lätt att känna frustration över att det inte finns någon genväg och över att man behöver gå igenom allt som känns jobbigt. Men det är bara nu det är jobbigt. Om några år när du ser tillbaka på det som varit kommer det jobbiga enbart kännas som en parantes i någonting mycket större. Medvetenheten kommer vara behållningen och ödmjuk tacksamhet känslan som fyller vår energi.

Tankens Makt

Att leva en fysisk existens som människa innebär många möjligheter till spännande upplevelser och värdefulla erfarenheter. Samtidigt innebär det utmaningar. Oavsett vilken energi vi utgår ifrån så föds vi in i en värld som till stora delar bygger på obalans, och som inte fungerar på ett balanserat sätt. I all obalans går det alltid att hitta ljusglimtar av balans, antingen i form av medmänniskor eller i andra skepnader, men det är inte alla som har förmånen att få uppleva de ljusglimtarna.

Vår utgångspunkt är alltid individuell och den beror dels av vår personlighet och dels av var vi befinner oss i vår utveckling, när det gäller medvetenhet och balans. Det bygger upp vår energi, som i sin tur attraherar föräldrar som matchar den energin. Personer som har mer medvetna och balanserade föräldrar har självklart bättre förutsättningar i livet, men det är också ofta personer/själar som kommit längre i sin personliga utveckling. Det handlar fortfarande om att lära sig saker och att utvecklas, men lärdomarna och de erfarenheter som krävs för att nå dem ser olika ut beroende på var i utvecklingen man befinner sig.

Till vår hjälp har vi en fysisk kropp. Den fungerar som transportmedel, verktyg och som plattform för många av de erfarenheter vi behöver göra och de upplevelser vi behöver gå igenom. Kroppen i sin tur är försedd med en hjärna som fungerar lite som en enkel dator som har till primär uppgift att ta hand om, och skydda, kroppen. Om man inte är så medveten, så är det viktigt att hålla isär själen och vår fysiska hjärna. Själen är den vi är, medan hjärnan är ett verktyg vi har till hjälp för att på ett framgångsrikt sätt navigera och överleva i en fysisk existens.

Men eftersom hjärnan är inriktad på överlevnad så har den ett annat fokus än vi som själar har. För att maximera chanserna till överlevnad håller hjärnan konstant på med avstämningar och kontroller jämfört med sin omgivning för att veta om allt är ok, eller om någon åtgärd behöver vidtas för att det i annat fall ska bli ok. Man kan säga att hjärnan har ett negativt fokus, i och med att den hela tiden analyserar tänkbara faror, risker och jämför sin status med omgivningen i jakt på avvikelser.

Eftersom hjärnan hela tiden är ute efter bästa tänkbara förutsättningar, så vill den alltid uppmärksamma avvikelser från det perfekta. Eftersom ingenting är 100% perfekt innebär det att den hela tiden varnar för att saker inte är tillräckligt bra, eller att de skulle behöva bli bättre. Hjärnan jämför oss med andra och varnar om den jämförelsen utfaller till vår nackdel.

Om du känner igen den här typen av omedvetna tankebanor, så är det viktigt att förstå att det är en skillnad på din själ, den du är, och din hjärna som är mer som en omedveten maskin. Hjärnan har en uppgift, och den gör bara sitt jobb utifrån den uppgiften. Det är naturligt, och riskerar bara att ställa till det för oss om vi börjar identifiera oss med de negativa bilder som hjärnan ofta har en tendens att måla upp. För oavsett hur bra vi har det, kan det alltid bli bättre, och därför kommer hjärnan aldrig blir riktigt nöjd.

Idag har det allmänna välståndet och de sociala trygghetsnät som finns nått såna nivåer att risken att inte lyckas överleva är väldigt små jämfört med hur det kanske varit historiskt, för hundratals eller tusentals år sen. De risker som fortfarande finns och är realistiska är att man råkar ut för en allvarlig sjukdom eller olycka. Båda de alternativen är något som man genom sin energi attraherar om man långsiktigt och i stor utsträckning fokuserar på dem. Och fokuserar gör man genom att koppla starka känslor tillsammans med de riskabla och negativa framtidsutsikter, och därefter identifiera sig med de känslorna och med den framtiden.

Det här sättet att utlämna sig åt hjärnan, dess tankar och skrämselpropaganda är exempel på obalans. En balanserad person har en inre trygghet, och behöver därför inte vara rädd. Han/Hon kan låta hjärnan utföra sitt jobb utan att för den sakens skull skämma bort den med inflytande och uppmärksamhet. Tankarna kommer alltid att finnas där och det bästa är att helt enkelt låta dem vara. Acceptera att de finns där, men ge dem inte fokus eller uppmärksamhet, varken positiv eller negativ. Att stänga in sina känslor innebär inte att de försvinner, bara att man inte ser dem. Att blunda för dem slutar inte att ge dem näring och fokus. Inte så länge drivkraften bakom att man väljer att blunda, är en negativ känsla, som tex rädsla.

Att inte låtsas om som att de finns är definitivt en sorts uppmärksamhet eftersom det skapar en associering mellan känslan ”rädsla” och tanken på det man vill undvika att vara med om. Känslan är ditt fokus, och det kommer verka för att skapa och förverkliga det man associerar den känslan med. Därför är det ingen direkt skillnad mellan att , tex vara rädd för att bli sjuk, och att vara rädd för att vara rädd för att bli sjuk. I båda fallen är man utlämnad åt sin känsla, och i båda fallen får en framtida sjukdom ett starkt fokus och en stark näring för att frodas. Sannolikheten att en person som känner så drar på sig en sjukdom är extremt hög. Det bästa är därför att acceptera och leva i symbios med sina tankar.

Trots det så finns det självklart en poäng i hur hjärnan arbetar, och den fyller en funktion. Att den varnar för riskerna att tex. smittas av sjukdom eller bli påkörd när man går över vägen, är någonting som den gör av välvilja, och för att den önskar att du ska överleva. Och att vara medveten om risker och därefter göra sitt val, om man vill utsätta sig för de riskerna eller ej, har inte nödvändigtvis något med rädsla att göra. Att titta sig omkring noggrant innan man går över gatan, eller undvika att utsätta sig för närkontakt med smittade personer är ett aktivt val man kan göra. Hjärnan hjälper till att upplysa oss om när vi riskerar någonting, och ger oss möjligheten att undvika de riskerna. Utan att det behöver innebära rädsla, stress eller oro.

Som energi kan man vara omedvetet obalanserad, medvetet obalanserad, omedvetet balanserad och medvetet balanserad. Det sistnämnda tillståndet är det stabilaste och det som är lättsammast och ger bäst förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Omedveten balans är ofta ett tillfälligt tillstånd när man inte kommit lika långt i sin utveckling. Att därifrån ta steget till medveten balans, innebär ofta att man måste gå via ett obalanserat tillstånd, för att bygga nödvändig medvetenhet. Att vara medveten om sin obalans utan att känna att man kan påverka den är det allra jobbigaste tillståndet att befinna sig i och det kan vara otroligt frustrerande och kortsiktigt destruktivt. Dock är det en bra förutsättning för att ta nästa steg, till medveten balans. Att leva omedvetet obalanserat är förmodligen inte speciellt kul, men å andra sidan är man inte medveten om det så man tar det inte personligt på samma sätt.

Att ta steget till balans handlar på sätt och vis om att utsätta sig för obalanserade tankar, känslor och situationer, men på en nivå som man faktiskt klarar av, utan att det påverkar en negativt eller gör att man knäcks. För varje steg man tar förlorar den obalans som man tvingats konfrontera i styrka och inflytande över dig. Till slut betyder den ingenting känslomässigt för dig och du kan ta nästa steg och nästa steg. Till slut finns det ingen obalans, och inga känslor, kvar som kan påverka dig, påverka ditt liv och din inre stabilitet och trygghet.

Inre balans är som ett immunförsvar för en människas energi och hennes själ. Balansen tar automatiskt hand om jobbiga energier som man tvingas konfrontera, och löser upp dem innan de tillfogar någon skada. Att vara balanserad är som att befinna sig i en energimässig bubbla, där ens känsla av trygghet aldrig kan skadas eller påverkas. Oavsett vad man råkar ut för eller vilka människor man möter. Balans innebär att man alltid kan möta livet och universum med ett inre lugn, utan oro och stress. Man är alltid beredd att ta emot det som livet, och människor, är beredda att ge dig. Och man kommer välja att se den positiva sidan av saker och ting, och känna en genuin tacksamhet över vad man får uppleva och över de möjligheter man erbjuds ta del av.

Livlinor

Alla löper vi en viss risk att emellanåt råka ut för motgångar eller hamna i jobbiga och känslosamma situationer. Ibland kan det kännas som att man faller, eller till och med faller fritt, och då kan det kännas skönt att veta att det finns livlinor. För det är väldigt få personer som inte har någon livlina alls. En livlina kan vara personer, någon sysselsättning eller liknande som finns där och dämpar fallet. Det kan vara familj eller vänner som man kan vända sig till och som man vet bryr sig om ens välbefinnande. Det kan också vara en sysselsättning som man tycker om, eller i alla fall får tiden att gå och gör att man slipper konfronteras med det jobbiga, åtminstone för stunden.

Livlinorna fungerar som en extern trygghet. Oavsett vad man råkar ut för så kommer de att finnas där, göra vad de kan och sannolikt åtminstone förhindra total katastrof. Men samtidigt som det kan vara skönt att veta att livlinorna finns där, så riskerar de att dämpa, inte bara fallet, utan även lärdomen som det var meningen att man skulle dra av motgången eller den jobbiga erfarenheten. Vilket i värsta fall innebär att man inte helt och hållet kan gå vidare i sin utveckling och lämna den typen av energi som attraherade motgången från början. Det innebär att man delvis skjuter det oundvikliga framför sig, eller åtminstone tar det i mindre steg.

Det kan också vara så att det sociala utbytet med en livlina och den kommunikation som utväxlas kan leda till insikter i sig. Som utomstående är det lättare att se saker och situationer neutralt och opartiskt, vilket innebär att man ser saker och samband som är svårt att bli medveten om, eller ta till sig, när man befinner sig mitt uppe i allt. Och kanske dessutom är väldigt påverkad av händelserna känslomässigt. Samtidigt är det svårt att lära av andras erfarenheter och av andras insikter. Ofta är det nödvändigt att man går igenom sina egna erfarenheter för att bygga medvetenhet och insikter, men i alla fall.

Det finns väldigt få personer som inte anser sig ha tips och goda råd att komma med i alla möjliga situationer. Det är svårt att lyssna på, och ta till sig, allt. Många råd skulle dessutom vara motsägelsefulla eller rent destruktiva. Kvaliteten på råden man får hänger ofta ihop med hur långt den personen har kommit i sin egen utveckling, och hur balanserad personen är. Balans och medvetenhet hänger ofta ihop, men inte alltid, och enbart medvetenhet är ingen garanti för goda råd. Mitt förslag är att lyssna på de som verkar ha kommit lika långt eller längre i sin utveckling än man själv. Då sorterar man ut de mest destruktiva och obalanserade råden, samtidigt som man antagligen kommer relativt nära sanningen redan från början.

Detsamma gäller självklart böcker och all annan media som förmedlar råd och tips i en eller annan form. Men ta inte till dig vad som helst rakt av, låt det alltid passera ditt eget hjärta och din intuition. Känns det rätt, så är det antagligen inte helt fel. Om något verkar vettigt, se till att du förstår det och sambanden omkring rådet. På det sättet gör du det till din egen insikt och sanning. Därigenom blir rådet mycket kraftfullare och dess innebärd tydligare. För utveckling, förståelse och insikter kommer alltid inifrån, medan inspiration kommer utifrån.

Nackdelen med att enbart förlita sig på sina livlinor, är att även om de antagligen kommer finnas där, så kan du inte veta att det verkligen är så varje gång, till 100%. För att det alltid handlar om externa faktorer. Skulle de fallera så finns det ingen annan som kan rädda dig. Ett sätt att råda bot på det problemet är att bli sin egen livlina. Dels vet du, med 100% säkerhet att du alltid kommer att finnas där, och dels kommer en inre trygghet förebygga och lindra många motgångar och problem i sig.

För att lyckas handlar det om att släppa allt känslomässigt bagage och hitta en balanserad inre trygghet. Den kommer inte av sig själv, men när den väl finns där är den otroligt kraftfull. Så länge man är rädd kommer man inte känna sig helt trygg och säker, vilket är en förutsättning för att inte falla, men att släppa alla rädslor är inte helt lätt, och det kommer att ta tid. Belöningen för arbetet är dock ett nytt, enklare och lyckligare liv. Ett fritt och oberoende liv.

Humor

En egenskap som förmodligen många tror skiljer oss från djuren är vår förmåga att se och använda humor i vår kommunikation. Min erfarenhet är att djur också kan uppfatta humor och även skoja med människor i sin närhet, men ofta är det på en enklare nivå. Djur som är kända för att vara intelligenta har ofta en mer utvecklad humor än djur som kanske inte har samma mentala kapacitet.

Kanske är människan den varelse som har den mest utvecklade intelligensen. Vårt förhållande till humor är också både ingående och omfattande. I social samvaro människor emellan förekommer alla möjliga varianter och kombinationer av humor. Det finns olika gengre och en del föredrar en viss sorts humor, andra en annan sort. Vad vi tycker om och uppskattar varierar väldigt mycket från person till person.

Vårt förhållande till humor varierar också med åldern, tiden och hur vi utvecklas som personer. Barn har ofta en begränsad möjlighet att uppskatta och förstå humor. Det som fungerar bäst med barn är antagligen en ganska tydlig, enkel och snäll humor. Gärna någonting visuellt, fysiskt eller någon väldigt enkel lek med ord. När barnet sen växer upp utvecklas intelligens, medvetenhet och man får en bättre förståelse för sociala koder, hur samhället och människors känslor fungerar. Därigenom får man en bättre förståelse för vad som fungerar att skämta om och vilken typ av humor andra uppskattar. Man får också bättre förutsättningar att experimentera på egen hand och testa sig fram. Som med all annan erfarenhet så lär man sig något av det och med åren så förfinas humorn.

Enkel humor kan de flesta förstå, och många uppskattar det. Mer avancerad och genomtänkt humor är kanske mer subtil och inte lika självklar, men för de som förstår den så kan den ge en betydligt större behållning än enklare humor. Över huvudtaget skulle jag säga att en sådan egenskap som humor har en väldigt nära relation och koppling till en persons intelligens. Humor är i stor utsträckning en intelligent egenskap. Men det har också med medvetenhet att göra. Och även om hög intelligens inte är en nödvändighet för att bygga en högre medvetenhet, så underlättar det.

En vanlig missuppfattning som jag tror förekommer är att man sammankopplar humor och skratt. På det sättet att man tolkar humor som något som normalt leder till skratt, och skratt som något som föranletts av humor. När man tycker något är roligt så händer det att man skrattar, men man skrattar också i många andra situationer och av många andra anledningar. Det kan vara för att lätta upp en tryckt stämning, eller för att få gehör för sina åsikter, för att komma undan med radikala uttalanden, i hopp om att få andra att skratta, för att verka rolig eller i hopp om att det ska leda till bekräftelse och uppskattning.

Normalt skrattar vi när vi tycker att livet är lite extra kul. En förutsättning för det är inte nödvändigtvis medvetenhet, men däremot hjälper det att vara balanserad och fri från stress och motstånd. Intelligens kan i det sammanhanget snarare vara en hämmande faktor, eftersom intelligens främjar medvetenhet, men inte nödvändigtvis balans, åtminstone på kort sikt. En mindre intelligent person kan ofta vara lyckligt omedveten om sina bekymmer, och därför skratta mycket, medan hög medvetenhet i kombination med inre obalans är bland de minst roliga tillstånden att befinna sig i. Humor kan göra att man tycker livet blir roligare, men det behöver inte leda till skratt för det.

Skratt och humor kan därför nästan ses som varandras motsatser. Åtminstone i vissa aspekter. Mycket skratt behöver inte innebära att man har ett sinne för humor, men det betyder ofta att man trivs med livet. Åtminstone för stunden. Men om inre balans eliminerar eventuellt omedvetet motstånd mot skratt som glädjeyttring, så påverkar det också en persons humoristiska preferenser. Man får helt enkelt en finare känslighet när det gäller humor. Vilket antagligen hänger ihop med att man får en finare känslighet även när det gäller andra områden. Det innebär att man i större utsträckning väljer bort skämt som man förstår inte riktigt passar i sammanhanget eller som inte skulle uppskattas. För egentligen handlar humor om förmågan att se humorn i det som händer, både runt omkring, men även för egen del.

Sen kan som sagt humor och skratt användas i många olika sammanhang och för många olika syften. Förmågan att kunna roa andra och få andra människor att skratta är ett sätt att tillföra värde i andra människors liv. Att ha ett värde för andra kan vara ett sätt att få uppskattning, bekräftelse och nå popularitet. För personer som är intelligenta men obalanserade och känner att de saknar andra egenskaper för att attrahera vänner, uppskattning och intresse, kan humor bli ett verktyg för att få vara med och dela en gemenskap med andra människor.

Humor kan också fungera som en ursäkt eller livlina. Om man i ett samtal märker att man hamnar på kant med någon genom ett uttalande, kan man säga att man bara skämtade. Det må vara en efterhandskonstruktion, men även om det aldrig går att efteråt göra något ogjort eller göra något osagt, så kan humor, som ursäkt, ibland rädda upp och avväpna laddade situationer.

På det sättet kan humor vara ett sätt att försöka undvika att konfrontera jobbiga saker eller situationer. Ett sätt att försöka undvika att behöva känna smärta eller se de allvarligare sidorna av livet och av att vara människa. Något som man normalt gör för att man är rädd. Man är rädd för sina egna känslor och hur man kommer reagera om man plötsligt står inför dem. Dock kommer resultatet som vanligt i längden att bero av drivkraften. Är den obalanserad så kommer man förr eller senare behöva konfrontera sina rädslor. Till exempel rädslan för att vara ensam eller inte få vara med.

Rädsla och frihet är därför, i mångt och mycket, varandras motsatser. Så länge man är rädd kommer man ha svårt att vara fri. Och för en person som uppnått en inre balans i sin relation till sig själv och till livet existerar inte rädsla eller stress som faktorer som har möjlighet att påverka eller influera en människas lycka och känsla av välbefinnande.

Priset För Frihet

Frihet är i stort sett alltid en grund och förutsättning för lycka. Sen kan det vara så att det som är frihet för en person inte behöver vara det för en annan. Vi är alla unika och har olika preferenser. Frihet i sin tur är väldigt beroende av om man är oberoende eller ej. Att vara oberoende innebär inte isolering och ett asocialt liv. Man kommer fortfarande ha relationer till personer och företeelser runt omkring sig som man inte kan påverka, men man behöver inte vara beroende av dem. Känslomässigt beroende är alltid ett val.

Ibland känns det som att det blir väldigt många olika ord och uttryck som, i mångt och mycket, beskriver nästan samma sak, men frihet, lycka och oberoende är väldigt tätt sammankopplade med en lätt, ren och motståndsfri energi. Det vill säga att den inre tryggheten och balanserade energin är grundstommen som allt annat byggs på, och omkring. Som med ett husbygge är det viktigt att grunden är rätt, annars kommer allt annat bli snett och vint också. Är grunden alldeles på tok för dålig kan huset rasa samman helt. Så fungerar det med en människas energi också. Det är viktigt att man gör grundarbetet, och att det blir riktigt gjort. Hellre då att man låter det få ta lite längre tid, istället för att stressa igenom något halvdant.

En del av de som jobbar med sig själv, och arbetar med sin personliga utveckling, hoppas att balans ska innebära att man befinner sig i en sorts himmelrike på jorden där allt alltid är perfekt och där man alltid är lycklig. På sätt och vis kan man säga att det är sant, men förmodligen inte på det sätt man tror. Och så länge bilden man har av balans är obalanserad, så kommer man att ha en bit kvar att gå. Faktum är att man, som balanserad, kommer fortsätta vara människa. Livet kommer fortsätta, det kommer fortfarande finnas en vardag och man kommer fortsätta ställas inför val.

Ibland handlar det om val mellan två lika trivsamma alternativ, men ibland kommer man ställas inför jobbigare val också. Kanske inte lika ofta, men ändå. Den stora skillnaden är vad man känner inför de valen och inför det liv som rullas ut framför en, och hur man gör sina val. Precis som avancerade och väl utvecklade civilisationer alltid prioriterar fred före allt annat, på en global nivå, så kommer en balanserad person alltid prioritera sin inre balans före allt annat när det handlar om att göra val.

Det handlar om att följa sin intuition och det handlar om att följa sitt hjärta. Intuitionen kan ses som din energimässiga guidning som leder dig till de upplevelser vars energi matchar dig bäst. Hjärtat kan ses som den person, varelse och själ som du verkligen är, innerst inne, ditt andliga jag. Däremot innebär det inte per automatik att följa sina känslor. Låter man känslorna bestämma så är man plötsligt beroende av dem, och då har man tappat en stor del av sin frihet. Och i förlängningen även sin lycka och energimässiga balans.

Samtidigt handlar val om att välja vilka dörrar man vill gå igenom. Bakom varje dörr finns en upplevelse, en konsekvens och en lärdom. Varje upplevelse har en positiv del och en negativ del, och varje konsekvens har en positiv del och en negativ del. För universum är i grund och botten balanserat, och kommer därför alltid bestå av en blandning mellan positivt och negativt. Det finns ingenting som är bara bra eller bara dåligt. Samtidigt kan vissa saker verka mer positiva än andra, beroende på hur man personligen värderar den positiva upplevelsen i förhållande till kostnaden som den medför. Känns helheten ”prisvärd” är det sannolikt att vi väljer att gå igenom den dörren, och det är också sannolikt att vi kommer vara nöjda med resultatet. En förutsättning är dock att vi känner oss själva tillräckligt väl för att kunna göra en realistisk och sann värdering och energimässig kostnadskalkyl.

Men att öppna, eller gå igenom, vissa dörrar innebär att man väljer bort andra dörrar. Att hela tiden försöka hålla alla dörrar och möjligheter öppna, innebär ironiskt nog att en del dörrar stängs och möjligheter försvinner. Att försöka hålla alla möjligheter öppna innebär i praktiken att man undviker att göra val. Sannolikt av rädsla för att andra möjligheter kommer försvinna om man gör dem. Drivkraften bakom agerandet är då obalanserad och resultatet kommer att bli detsamma. För även beslutet att inte välja, är ett val, och ett sätt att ta sig igenom livet. Dock kommer det förmodligen bli ett händelselöst liv, utan att man för den sakens skull lyckas undvika att konfrontera rädslan man så intensivt försöker undvika.

Tiden är faktorn som ser till att det sker, vare sig du vill det eller ej. En del dörrar stängs för att du har valt att öppna andra istället. Andra dörrar stängs till slut av sig själva, när de varit öppna tillräckligt länge utan att man gått igenom dem. På samma sätt som en persons livspotential är störst vid födseln, och lägst precis innan hon dör. Vid födseln finns väldigt många framtida dörrar som hon har potential att välja mellan, till exempel vad gäller yrkesbana eller liknande. Väl på ålderdomshemmet har de flesta dörrar hunnit stängas och potentialen att få något jobb över huvudtaget är nära nog obefintlig. Däremot är osäkerheten vid födseln stor, och det är fortfarande massor av framtida val som kan bli ”fel”. På ålderdomshemmet är osäkerheten nära nog borta. Man vet hur det blev, och det är inte många val kvar som kan bli fel.

Livet handlar till stor del om att göra val. Gör man inte aktiva val, så gör man passiva val. Det går inte att komma ifrån att välja, och det går inte att komma ifrån ansvar och konsekvenser. Att vara fri innebär att vara oberoende och ha många möjligheter. Men samtidigt innebär den sortens frihet att andra dörrar stängs och man riskerar att missa de upplevelser man verkligen brinner för. Brinner man för resor och äventyr, så kan en familj kännas som en stor belastning, men brinner man för barn och familjegemenskap, är kostnaden nära obefintlig.

När man väljer det som man verkligen vill göra, så ser man resultatet som väldigt värdefullt, medan man ser kostnaden som liten eller försumbar. Att göra ett sånt val innebär inte att man kompromissar bort speciellt mycket frihet. Eftersom man gör det man vill göra och får uppleva det man vill uppleva. Vilket i mångt och mycket är vad livet handlar om.

Att Känna Andras Känslor

Känslor är på sätt och vis fascinerande. De kan i ena stunden få livet att verka underbart, och vid ett annat tillfälle fruktansvärt. Ofta till synes utan någon direkt anledning. Ibland får man intrycket av att känslor är någonting som lever sitt eget liv, nästan som ett eget levande väsen, som kommer och går som det vill. Men i verkligheten finns det en förklaring.

Som jag varit inne på tidigare så är känslorna det energimässiga fokus som startar din skapandeprocess, och som manifesterar den verklighet som du därigenom önskar. Varje känsla som du har gett upphov till, har föregåtts av en tanke hos dig. Ibland är sambandet mellan tanke och känsla tydligt, men ibland är tanken något som sker omedvetet, varpå känslan kan komma som en överraskning.

Samtidigt finns det ytterligare en viktig aspekt i det hela. Eftersom känslor är det fokus som formar hur vår energi ser ut för tillfället, så bidrar de i högsta grad till vår utstrålning. En utstrålning som andra människor kan känna av när de ser oss. Samtidigt är energin inte geografiskt begränsad på det sättet, och det är fullt möjligt att känna av människors energi även om avståndet till de är långt och vi inte kan se eller höra dem. På det sättet kan energi jämföras med radiosignaler eller radioutsändningar med oändlig räckvidd. Samtidigt som vi alla sänder ut kontinuerligt, så är vi också alla mottagare. Ställer vi in vår egen energi på rätt frekvens när vi lyssnar, så kommer vi höra, eller känna, andra som sänder på den frekvensen. Och det är fullt möjligt att finjustera sin inställning så man kan ta in en specifik person på väldigt stort avstånd.

Nu är det här med radiovågor bara en liknelse, men varje persons energi är unik, som ett fingeravtryck, och går därför att hitta och känna igen. Vår energi kan, som sagt, kännas av även på stort fysiskt avstånd. Skillnaden är dock att när man befinner sig nära någon så kommer man i kontakt med mer av deras energi. Lite som att befinna sig nära en tänd glödlampa. Då ser man, och upplever, ljuset väldigt intensivt. Flyttar man ljuset längre bort ser man en mindre del av det. Och flyttar man det ännu längre bort, oändligt långt, så blir det bara en prick kvar. Bland många andra prickar kan den då bli svårare att urskilja, men det är fortfarande möjligt. Energi är dock inte visuellt begränsad, på samma sätt som ljus, men jag tror det finns en poäng med jämförelsen ändå.

Vad det här innebär för oss, som går omkring som vandrande, ofta omedvetna, radiomottagare, är att vi dagligen känner av massor av de här energierna som vi omges av, och som skickas ut runt omkring oss. Det här är någonting som andra gör nästan uteslutande omedvetet, och som de flesta av oss tar emot omedvetet. Och när vi känner energin som härstammar från någon annans känsla, så finns ingen tanke bakom inom oss. För tanken är det någon annan som tänkt. Det finns inte heller nödvändigtvis någon logik bakom känslorna vi bombarderas av och uppfattar. För att det inte är våra känslor.

Så hur många av de känslor som vi normalt upplever under en dag kan anses vara våra egna? Jag skulle säga att det är svårt att sätta en specifik siffra på det, men det handlar definitivt om en minoritet av allt vi uppfattar. En liten kärna är vårt eget, medan merparten är någon annans. Men, om vi inte är medvetna om det här och istället går in i varje känsla som dyker upp, och låter de färga och förändra vår egen energi, så blir känslan vår, för att vi gör den till vår. Även om dess ursprung var någon annans tanke.

Går man in för, och tar åt sig, allt som dyker upp blir livet en enda lång känslomässig och ologisk berg-och-dal-bana. Vilket i sin tur innebär att den verklighet man skapar kommer att te sig lika kaosartad och obalanserad som det känsloliv man upplever. Som till stor del antagligen inte är ens eget. Känslor finns hos andra människor, djur och växter, men de kan också finnas i marken, i miljöer och byggnader. Då i högre utsträckning i form av energiminnen, men det är fortfarande känslor som vi kan känna av. Även avlidna personers energier, känslor och tankar är någonting som vi har potentialen att känna av, och som kan påverka oss. Om vi väljer att låta dem göra det.

Inom parantes kan tilläggas att det är lika möjligt att vara balanserad eller obalanserad även när man är avliden. Den här förmågan att påverka andra människor genom sina egna känslor är det en del avlidna personer som utnyttjar för sin egna, ofta obalanserade, syften. Det handlar inte om att vara besatt, utan snarare om att utsättas för intensiv lobbyverksamhet. Man är alltid själv den som har kontroll, men väljer man att ge vika för rösterna så ger man också upp en del av sin egen makt över sitt eget liv. Eftersom det mestadels handlar om obalanserade själar, så dras de till andra personer som också är obalanserade. Det är också så att medvetna, balanserade personer inte är möjliga att påverka på samma sätt. Därför blir de inte lika intressanta.

En avliden själ som dras till dig, och som kan få sina syften uppfyllda genom dig, kan finnas med dig som en omedveten influens under många, många år. Är man känslig och lättpåverkad innebär det att många av de beslut man fattar kanske inte är ens egna, utan någon annans. Störst risk att utsättas för den här typen av ofrivillig styrning är omedvetna och obalanserade personer som är starkt känslostyrda. I värsta fall kan en destruktiv själ plantera sina egna negativa tankar så djupt i en annan människa att det leder till att personen omedvetet drar på sig sjukdomar eller tar sitt liv.

Att kunna känna andra människors känslor, innebär indirekt att vi även kan veta vad de tänker. Eftersom en känsla alltid är kopplad till en tanke. Den här förmågan och den här känsligheten för vad som finns runt omkring oss, är en naturlig del av att vara människa. Det är egentligen inget konstigt eller onaturligt. Men som så mycket annat som jag själv förstått, och nu berättar om, är det svårt att vetenskapligt bevisa. Och det inofficiella kravet för vad människor uppfattar som verkligt och sant, begränsar oss. Det gör att vi inte ser hela världen som den är, utan bara den lilla del som vi väljer att se och acceptera.

Det innebär inte att resten inte finns, men man väljer att blunda för den. Dock är det ingen annan som kan bestämma över dig, om du inte låter dem göra det. Det här är bara början, och bättre förståelse och högre medvetenhet innebär att du kommer ha mer omfattande och mer korrekt underlag för kommande beslut och livsval. Det finns en spännande ny värld där ute, som vi knappt känner till och som står dig fritt att utforska.

Styrkan I Att Förlåta (del 2)

Genom ett obalanserat liv, som de flesta av oss lever eller har levt, finns det mycket som man kan ha problem med att förlåta. Dels kan det handla om andras agerande. Personer som har agerat svekfullt, till synes elakt eller som har övergivit dig. Ju fler och intensivare känslor som är inblandade i förhållandet mellan dig och den här personen, desto jobbigare kommer deras agerande att kännas, och desto svårare kommer det bli att förlåta dem. Eftersom känslor är fokus, så innebär det att du har investerat, och låst in, en stor del av din energi och det fokus som du normalt använder för att skapa din verklighet och livsupplevelse, i någonting negativt och obalanserat.

Fokus är som när energitätheten eller densiteten i din energi ökar på vissa områden, eller i förhållande till vissa känslor. Din energi rör sig så att den blir mer kompakt och koncentrerad på vissa områden. Medan den blir flyktigare och mindre koncentrerad på andra. På samma sätt som himlakroppars massa är vad som attraherar de till varandra, så kan man säga att koncentrerad, eller fokuserad, energi har en större tyngd eller massa, än ofokuserad energi. Ju större massa desto större dragningskraft och attraktionskraft. Dock handlar det inte om en allmän attraktion, utan om en attraktion inom just det området där fokus ligger.

En verklig förändring kommer att vara beroende av om du på ett äkta sätt, innerst inne, lyckas frigöra den här energin och det här fokuset. För ju större del av din energi som är låst på olika sätt, desto större är din egen inlåsning. Till slut riskerar du att vara så låst att du inte längre har något utrymme kvar att röra dig, agera och existera. Att vara fri handlar om att ha förlåtit allt som går att förlåta. Och det handlar inte bara om andras agerande och val, utan kanske ännu mer om dig själv och ditt agerande.

Har man levt ett obalanserat liv, gått igenom många motgångar och saker som har varit jobbiga, så kan det vara jobbigt den dag som man förstår, och inte längre kan blunda för, att ansvaret är ens eget. Att det handlar om val som man gjort och konsekvenser som ingen annan än du själv har ansvaret för. Det kan leda till att man har svårt att förlåta sig själv för sitt agerande. Oavsett om val och beslut har skett i omedvetenhet, så kan det vara svårt, och ibland nästan omöjligt, att förlåta någon som har orsakat en så mycket obehag och så mycket lidande. Även om den personen är du själv. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara bland det svåraste att förlåta.

Det är inte svårt att hitta obalans, och regelbundet kommer jag i kontakt med människor som jag inser är i stort behov av en positivare och lättsammare energi. Vid flera tillfällen har jag försökt att hjälpa dem genom att erbjuda dem en väg till någonting bättre, eftersom jag upplever att jag ser och förstår en helhet som de kanske inte förstått ännu. Men hittills har det aldrig lyckats. Det har varit tufft för mig att inse att det inte går att hjälpa andra människor. Eller rättare sagt, det går inte att hjälpa någon som inte är beredd att ta emot den hjälpen. Alla människor har sin resa att göra och sina erfarenheter att gå igenom, och det är ingenting som jag kan påverka, oavsett hur mycket jag skulle vilja, eller hur många gånger jag försökt.

Framför allt har det varit en tuff insikt att göra när det gäller personer som står mig nära och som jag verkligen bryr mig om. Förmodligen är det lika tufft för föräldrar att hjälplösa se på när deras barn gör samma misstag som de gjorde när de var unga, utan att kunna förhindra eller hjälpa dem. Men sånt är livet, och genom att ta hand om dig själv och prioritera din egen trygghet, balans och välbefinnande kan du indirekt bli en inspiration för folk omkring dig. En inspiration som kommer väcka en medvetenhet hos de personer som är redo att ta steget och inleda sin egen process.

Den här bloggen handlar om medvetenhet och om hur man gör, och vad det innebär, att ta steget till en balanserad energi och inre trygghet. Vägen till balans kan i många avseenden ses som vägen till att lyckas förlåta. I svåra fall så kommer processen ta lång tid, kräva mycket arbete, vara jobbig och behöva tas i små, små steg, men det är inte omöjligt att lyckas. Alla har potentialen och förmågan att förlåta, och alla har möjligheten att uppnå inre balans.

Styrkan I Att Förlåta (del 1)

För tillfället lever vi i en tid där det har blivit politiskt korrekt att känna sig kränkt. Jag ser det som ett tecken på den utbredda obalansen som existerar i samhället idag, att vi ser det som så självklart och accepterat att inta offer-rollen, utan tanke på att det kan vara läge att kritiskt granska dess sanningshalt. Men även om politisk korrekthet inte behöver ha någonting med, varken sanningen eller verkligheten, att göra, så tror jag många kan känna igen sig i situationen att, på ett eller annat sätt, ha blivit sårad. Eller snarare känt sig sårad av någonting som någon annan sagt eller gjort. Och självklart har de flesta sårat någon annan, ibland medvetet, men oftast utan att veta om det.

Alla som har följt den här bloggen vet förmodligen vid det här laget att man inte kan såra någon annan, av den anledningen att det inte går att kontrollera och styra en annan persons känslor. Det är fullt möjligt att säga någonting som borde vara sårande, utifrån tidigare erfarenhet, men om mottagaren blir glad, ledsen eller likgiltig inför budskapet har vi ingen kontroll över. Men även om det inte är möjligt att såra någon, så kan man själv, och personer i ens närhet, välja att känna sig sårade. För det handlar alltid om ett val, och det finns ingenting som tvingar dig att göra just det val som du väljer att göra. Samtidigt är det ett val som oftast sker utanför vår medvetenhet. För vem skulle välja något negativt, vem skulle välja något jobbigt, om man lika gärna kan välja något annat.

Har man sårat någon har vi lärt oss att det är väluppfostrat att be om ursäkt. Om vi medvetet haft för avsikt att såra, men efteråt ångrat vårt agerande, kan en ursäkt vara äkta och relevant. Men oftast är det inte medvetet, och reaktionen vi får kommer som en överraskning för oss. Förmodligen kommer vi fortfarande att be om ursäkt, men eftersom vår avsikt inte var att såra, finns det liksom ingenting för oss att ångra. Och i ett sånt läge blir en ursäkt inget annat än formalia och en tom gest.

En del som väljer att starta ett nytt liv och bli en bättre människa går in väldigt hårt för att be om ursäkt, och bli förlåten av, alla som man vet, eller misstänker, att man har sårat. Om man inte på allvar ångrar sitt agerande blir en ursäkt, som sagt, en tom gest, och drivkraften bakom önskan att bli förlåten är sannolikt en rädsla. En rädsla likt behovet av att bli bekräftad. Att man gör sin egen trygghet och sitt eget välbefinnande beroende av en gest från en annan människa. Man lämnar bort kontrollen av sitt eget liv till en person, som man förmodligen inte vet speciellt mycket om, och som i värsta fall inte alls har kommit så långt i sin personliga utveckling att de är beredda att förlåta dig.

En obalanserad drivkraft för ett agerande borgar för en obalanserad upplevelse som resultat. Samtidigt kan det ha ett värde att be om ursäkt, om man känner att man verkligen och uppriktigt ångrar ett agerande. Men befinner man sig i en balanserad energi spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om dig. Det kommer alltid handla om deras upplevelse och deras val. Om de förlåter dig eller inte, har egentligen ingenting med dig att göra. Det är någonting som sker, eller inte sker, utom din kontroll, och inte sällan utom din vetskap. Vad de väljer, eller inte väljer, påverkar inte dig eller ditt liv. Det är en intern process som har med de själva att göra.

Att befinna sig på andra sidan är däremot betydligt allvarligare. Det är inte ovanligt att uppfatta att man har blivit sårad någon gång ibland, vilket inte behöver vara några konstigheter, men det är otroligt viktigt att man lyckas förlåta personen och agerandet i fråga. Och med förlåta menar jag inte som en tom gest, utan äkta, uppriktig och villkorslös förlåtelse rakt ur hjärtat. Ibland är det inte lätt, och det är ingenting man kan varken tvinga fram eller fejka. Ändå är det så viktigt.

En person som befinner sig i en balanserad energi är förmodligen inte mottaglig för att bli sårad, och i den mån man ändå vid något tillfälle möter negativitet och obalans, så rinner det bara av personen. För att man inte har någon känslomässig investering över det hela, som styr ens fokus. Så länge ens agerande är styrt av, och utlämnat åt, de känslor man upplever så kommer man inte se saker för vad de verkligen är, utan enbart genom en dimma, ett filter, av känslor och känslotolkningar. Som i sin tur bara spär på och agerar bränsle åt det jobbiga som man redan känner.

För varje oförrätt som du inte har förlåtit, så har du låst upp energi, fokus och känslor. Det är fokus som går åt till att fortsätta älta och känna de känslor som oförrätten väckt. Utan det här fokuset skulle känslorna inte få något bränsle att leva av, och skulle långsamt försvinna. Och när en stor del av ditt fokus är upptaget så innebär det att du har mindre resurser kvar för att fokusera på någonting positivt, någonting som du verkligen vill skapa. Om du tänker tillbaka på situationen, eller upplevelsen, som du varit med om, och inte längre känner att det finns, eller kanske någonsin fanns, någonting att förlåta, då vet du att du har lyckats förlåta.

Vikten Av Erfarenhet (del 2)

Ett väldigt vanligt exempel är personer som dras till, och fastnar för ”fel” personer i sina förhållanden, vilket leder till negativa och destruktiva upplevelser. Jag har själv gått igenom erfarenheten av att befinna mig i ett förhållande med en person som inte var rätt för mig. Men även om jag inte förstod varför när det begav sig, så berättade min intuition på ett tydligt sätt att jag befann mig i en situation som inte var rätt för mig. Med det som grund valde jag att lämna förhållandet och situation jag befann mig i. Jag hade gjort erfarenheten och jag hade förstått någonting som jag inte vetat tidigare. Samtidigt dröjde det väldigt länge innan jag förstod varför saker och ting blev som de blev, och varför det kändes fel för mig. Men förståelsen och kunskapen om sambanden kom. Hade jag inte tidigare i mitt liv haft den här erfarenheten så hade jag kanske inte förstått på samma sätt.

Där jag idag befinner mig skulle jag väldigt gärna dela mitt liv med en kvinna, men nu vet jag någonting som jag inte visste förut. Den kunskapen gör att jag kan välja bort förhållanden med andra personer som jag vet skulle vara fel för mig. Eftersom jag väljer bort den erfarenheten, så kan jag aldrig veta exakt hur ett förhållande med den personen skulle vara, men jag kan ha en bra aning, och jag kan förstå att risken för katastrof skulle vara överhängande. Förmodligen skulle jag kunna lära mig någonting av en sån upplevelse även idag. Men med begränsade resurser, till exempel i form av tid, väljer jag att fokusera på andra upplevelser i stället. Sådana som jag tror skulle ge mig mer utifrån där jag befinner mig idag. Och jag har redan erfarenheten av vad ett förhållande som inte fungerar innebär. Då är det kanske mer givande och roligare att testa något annat nästa gång.

Vi har alla vår egen, unika och individuella resa, utbildning och erfarenheter att gå igenom. Ingen befinner sig på exakt samma plats som någon annan, och ingen persons resa har varit, eller kommer se ut, exakt som någon annans. Det är något av charmen och tjusningen med livet, men samtidigt innebär det att det är orealistiskt och irrelevant att jämföra sig själv med andra. Som förälder kan det vara frestande att försöka förmedla sin egen förståelse och sin egen erfarenhet över till sina barn. Vilket sällan fungerar till 100%. På samma sätt som man kan läsa om någon annans äventyr i en bok, så är det inte samma sak som att vara med om de äventyren själv. Därför måste alla gå igenom sina egna erfarenheter och göra sina egna misstag.

Trots det har föräldrarna självklart inflytande, och vad de berättar och försöker lära ut, kan delvis tas med i bedömningen när barnet gör sina val i livet. Det största som jag tror man kan ge sina barn är dock kunskapen och förståelsen om inre trygghet och balans. Precis som allt annat så är det en förståelse och erfarenhet som de måste göra på egen hand, men genom att föregå med gått exempel och alltid finnas tillgänglig som en inspirationskälla, tror jag att man har gett sitt barn en gåva av oerhört stort värde.

Att erfarenhet och upplevelser har ett stort värde innebär inte att man måste gå igenom allting i det här livet. För en själs utveckling är så långsiktig och omfattande att den kommer spänna över flera livstider. Om man inte känner behov av en upplevelse i det här livet, så kan det bero på att det är något man redan upplevt, i ett tidigare liv. En erfarenhet som man omedvetet bär med sig. Det fungerar också ofta så att man går igenom liknande erfarenheter två eller flera gånger, men från olika infallsvinklar. Situationen kan, till exempel, vara ett barn som mobbar ett annat barn. I en av erfarenheterna är du kanske personen som mobbar, i en annan erfarenhet är du kanske personen som blir mobbad, och får uppleva hur det känns.

Båda upplevelserna har en potential till förståelse, insikt och medvetenhet. Och samtidigt som situationen är liknande, så är upplevelserna, känslorna och konsekvenserna helt olika beroende av vilken sida man upplever situationen ifrån. Det kan ha ett väldigt stort värde att se saker från olika håll. På det sättet kan man förstå att en mobbare och dennes offer delar en liknande energi, en obalanserad och destruktiv energi som gör att de dras till varandra och till liknande situationer. Vilket är en rätt intressant tanke.

Som själ har man många steg att gå igenom i sin resa mot förståelse och medvetenhet. Man kan inte hoppa över något steg, eller skynda på utvecklingen. Däremot kan man skjuta upp sin utveckling och omedvetet välja att genomföra den i en långsammare takt. Man kan också välja att fördjupa sig i detaljer, som kan vara intressanta, men som inte är obligatoriska. Och jag skulle säga att de flesta människor tar en del omvägar, men samtidigt spelar det mindre roll. Undviker man omvägar, och att repetera upplevelser som man redan gått igenom, kommer utvecklingen gå snabbare, men samtidigt har alla erfarenheter ett värde. Ett värde som inte alltid är uppenbart i stundens hetta, men som med all sannolikhet kommer ge sig till känna tids nog.

Vikten Av Erfarenhet (del 1)

Om utveckling handlar om att lära sig, för att därefter först, så finns det många sätt att ta in informationen som man behöver. I skolan utbildas vi, och till stor del handlar det om att läsa sig till kunskap, eller höra andra berätta om den. När det är möjligt förekommer också olika uppgifter, och praktiska exempel, men de är ofta rätt hårt uppstyrda och saknar ibland en tillräckligt stark koppling till verkligheten för att kunskapen ska fastna.

För när det kommer till effektiv förståelse är praktisk erfarenhet svårslagen. För det är en sak att läsa om ett sammanhang och det är en sak att höra någon annan berätta om sin förståelse och sina erfarenheter. Man kan hitta inspiration den vägen, och få ledtrådar om vilka samband som förmodligen gäller, men det är något helt annat att ha gått igenom en liknande situation i verkligheten, och att få ha upplevt vad det innebär, hur det känns och vad konsekvenserna är i praktiken. Det är inte bara så att det är ett effektivt sätt att lära sig, ibland är det svårt att verkligen, och en gång för alla, förstå på något annat sätt. Det är inte ovanligt att man lärt sig någonting i skolan när man var liten, men att det är först när man i vuxen ålder ställs inför en liknande situation, som man verkligen förstår vad det egentligen handlade om, som man läste för så längesen.

Jag skulle säga att livet, som skola och plattform för utveckling, bygger, i det närmaste, helt och hållet på konceptet att lära sig genom praktisk erfarenhet. Det är som sagt otroligt effektivt för förståelse, och det är först när man verkligen förstått någonting, som medvetenheten hos personen ökat, inte nödvändigtvis när man läser om det. Samtidigt innebär praktisk erfarenhet, och att man faktiskt lever sig igenom utbildningsexemplen på riktigt, att man är fast med konsekvenserna av de situationer man försätter sig i, och hur man väljer att försöka lösa eller hantera dem. Det kan verka hårt, men inte sällan är det just när konsekvenserna blir uppenbara, och man måste ta ansvar för sina val och sitt agerande, som den äkta förståelsen kommer.

Vissa situationer kan man aktivt välja att inte försätta sig i, till exempel såna som är direkt hälsofarliga, eller riskabla på annat sätt. För egen del skulle jag inte ta droger, för att jag har en aning om vad det innebär, och jag har en aning om de tänkbara konsekvenserna. Men att ha en aning innebär inte att jag vet, och faktum är att helt säker på hur det är och vad det innebär kan jag inte vara så länge jag inte provat. Trots det väljer jag att avstå, för att jag känner att bilden som jag har är tillräckligt för att jag ska välja bort den upplevelsen. Och för att jag förstår att risken är överhängande att en sådan erfarenhet skulle få alltför långtgående negativa konsekvenser för mitt liv i övrigt.

Men vi är alla olika och befinner oss på olika nivåer i vår utbildning. För en del personer är det viktigt att gå igenom den praktiska erfarenheten av droger, och ibland kan handla om erfarenheter som spänner över, och påverkar, ett helt liv. Och för personer som söker en viss typ av förståelse, så kan den medvetenheten som en liknande erfarenhet ger, vara ovärderlig. Konsekvensen kan mycket väl bli att nuvarande liv blir förstört, eller förverkat, men på längre sikt, och sett över flera livstider, kan det ändå vara värt det.

Samtidigt är livet fullt av upplevelser och erfarenheter att göra eller välja att gå igenom. Under en livstid kommer vi omöjligt kunna gå igenom och uppleva allt. Därför handlar det om att välja, och välja var man vill lägga sitt fokus. Sannolikt kommer en del upplevelser kännas mer intressanta och mer rätt än andra. Gemensamt för dem är antagligen att erfarenheten av dem är vad som skulle lära dig mest, utifrån var du befinner dig just nu. På samma sätt som man aktivt väljer att gå igenom vissa upplevelser, så kan man aktivt välja bort andra upplevelser. Eftersom vi har begränsat med tid, och hur vi väljer att fördela den tiden handlar om prioriteringar.

Sen finns det ingen garanti för resultat på kort sikt. Att gå igenom en erfarenhet och dess konsekvenser innebär sannolikt förståelse och den ökade medvetenhet som krävs för att gå vidare i sin personliga utveckling, men det finns inga garantier. Om man inte förstått vad det är meningen att man ska lära sig, innebär det att man står kvar på samma ruta som innan. Eftersom man då fortfarande har samma behov av erfarenhet som tidigare, kommer man sannolikt att göra samma val, och försätta sig i samma situation som tidigare. Precis som att man inte hade lärt sig någonting, vilket faktiskt stämmer bra överens med verkligheten.