Barn (del 1)

Jag har ingen egen erfarenhet av det, men jag misstänker att det är speciellt att få egna barn. Att uppleva likheterna med sig själv, i en annan människa, både fysiskt och inre egenskaper. Samtidigt som det inte handlar om en kopia, utan en individ som är en korsning mellan båda föräldrarnas egenskaper och personlighet. På ett fysiskt plan, åtminstone, där det finns ett väldigt nära släktband mellan barn och föräldrar. På ett andligt plan dras man som själ ofta till andra själar som man känner gemenskap eller släktskap med, men det behöver inte vara så. Man kan vara släkt på ett fysiskt plan, men inte på ett andligt, och tvärtom, samt alla kombinationer däremellan.

Tidigare har jag utan problem köpt samhällets bild av hur man ska leva, vad man ska göra för att ha ett värde i andras, och samhällets, ögon. Sanningen att man ska utbilda sig, skaffa jobb, anstränga sig, göra karriär, gifta sig, skaffa barn och hus osv. Att ett eget liv, om man levt på ”riktigt”, skulle innehålla egna barn såg jag som en självklarhet tills alldeles nyligen. Jag har sett fram emot alla de positiva bitarna, och allt det där fantastiska och unika, som egentligen inte går att ersätta genom andra upplevelser. Att fostra och förmedla min erfarenhet och mina värderingar, genom en person som delar mina gener, och har hela framtiden för sig.

Jag tror speciellt att jag skulle ha mycket att tillföra, just för att jag har gått igenom de här jobbiga perioderna, och för att jag fått de här insikterna, den här erfarenheten och det här inre lugnet och tryggheten. Jag tror att jag skulle kunna förmedla någonting som, åtminstone än så länge, är relativt ovanligt och unikt, i det avseendet. Och oavsett, så skulle det vara otroligt spännande att följa och se resultatet av en sån erfarenhet.

Men det är lika orealistiskt att okritiskt sätta enskilda livsupplevelser, som personer, på piedestal. Livet kommer alltid att bestå av en blandning av svart och vitt. Samma sak gäller för personer, upplevelser och allt man väljer att göra eller inte göra. Allting har positiva sidor och negativa. Vad som är positivt och negativt beror på vad man har för personliga preferenser.

De positiva delarna som ett föräldraskap innebär, är starka, värdefulla och exklusiva. Men den nödvändiga balansen skulle utebli om värdet inte också var förknippat med en kostnad. Och om föräldraskapet på många sätt är något otroligt och fantastiskt, så kommer det underbara med en saftig prislapp. Ungefär vad det handlar om kan man få en bra aning om, genom att studera eller prata med personer som har små eller stora barn. Jag tror väldigt få personer ångrar den väg de har valt, och eftersom historien inte går att ändra på kan det vara sunt. Själv har jag aldrig hört någon förälder som sagt att de ångrar att de skaffade barn, men storleken på de uppoffringar som krävs för att leva ett liv med egna barn är rejält märkbara.

Att välja att ägna en stor del av sitt liv, kanske till och med den mest vitala delen av sitt liv, åt att ta hand om barn är stort. Även om insatsen är störst när barnen är mindre, så är åtagandet livslångt. Och för att det ska fungera kommer man i de flesta situationer behöva sätta sina egna önskemål och behov i andra rummet och låta barnens bästa komma först. Det handlar i praktiken om att, under ett decennium eller två, ge upp en stor del av sitt eget liv, och möjlighet till utveckling och upplevelser, till förmån för den investering man gör i sina barn. En investering som självklart ger massor tillbaka, men som också är ansenlig.

I teorin står det vem som helst fritt att välja att skaffa barn. En del väljer det inte aktivt, men väljer i stället att gå in i situationer och ta del av upplevelser som kan resultera i att man blir med barn. Samtidigt tror jag att barn, eller inte barn, är något som i stor utsträckning står skrivet i en persons öde. Är det meningen att man ska gå igenom upplevelsen att ha barn, så kommer livet se till att man med största sannolikhet hamnar där. Är det inte meningen, så kommer livet se till att man får få, eller inga möjligheter att skapa den verkligheten.

För egen del ser jag inte längre några barn i min egen framtid. Jag är öppen för möjligheten, och tillsammans med rätt person skulle det kunna vara ett fantastiskt och gemensamt äventyr, men jag får inte känslan av att det står skrivet i mina stjärnor. Och skulle det vara så, är jag bekväm med det.

Men samtidigt som det, rent allmänt, finns både en behållning och en kostnad förknippad med barn, så finns det en annan, och kanske ännu mer spännande aspekt i det hela. Det är hur den energi man befinner sig i, och de insikter den energin på sikt söker, påverkar vilka barn man får, och vilken typ av föräldraskap man får uppleva. För är man känslig och befinner sig i en obalanserad energi, finns det inga som är så duktiga att hitta de där känsliga knapparna och trycka på dem, som barn. Om dina egna barn är en välsignelse eller en lång utmaning beror därför helt på vilken energi du befinner dig i, och vilken respons den energin kommer att attrahera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s