Självkänsla (del 1)

När jag var yngre gick jag igenom en lång period med dålig självkänsla. Jag förstår att jag inte är ensam om det, och jag har blivit ombedd att skriva om ämnet. Även om livet kan verka otroligt komplicerat, så är min erfarenhet att det blir väldigt enkelt och logiskt när man gräver lite djupare under ytan. Därför är det möjligt att mycket av det som jag kommer skriva nu är sådant som delvis tagits upp i tidigare poster. Samtidigt är det av så otroligt stort värde för varje ny människa man kan nå fram till, att varje repetition är av värde. Är det något jag brinner för så är det möjligheten att hjälpa så många människor som möjligt att hitta sig själv, sin egen sanning och en fullständig trygghet inombords.

Som med allt annat så är det du som bestämmer vad du vill uppleva. Varje person är Gud i sin egen verklighet. Skapandeprocessen startas av en tanke och blir verklighet när man tror på tanken, och verkligen går in i känslan. Man låter den ta över. Om alla levande varelser är ”fabriker” av skapande så skulle jag säga att medvetenheten om att det är så, i många fall är närmast obefintlig. En utbredd missuppfattning är att livet är något som ”händer” dig, inte att det faktiskt är något som du ”skapar”, något som du får att hända. Därav ett passivt skapande, som i hög utsträckning utgår ifrån okontrollerade känslor, som man upplever sig utlämnad åt. Känslor som man tar till sig utifrån, genom vad andra gör, säger eller vad man får uppleva. Det blir liksom omvänd ordning. Man låter upplevelser väcka känslor, utan att förstå att känslorna skapar upplevelserna. Så man blir fast i en ond, eller god, cirkel.

En annan beskrivning av självkänsla är att det handlar om vilket värde du sätter på dig själv, som person och människa. En person med dålig självkänsla ser ett lågt värde hos sig själv och i sin egen person, medan en person med god självkänsla ser ett högt, eller oändligt värde i sin egen person. Och sanningen, när man hittar fram till den, är i mina ögon att varje person har ett oändligt värde. Och det gäller alla. Och det hänger ihop med att vi alla är del av en enda själ, och att den själen är det enda som faktiskt existerar, men det är en annan diskussion.

Så alla har ett oändligt värde, och om de förstod det, trodde på det och verkligen gick in i känslan, som en sanning, skulle dålig självkänsla inte existera längre. Mer än i minnet av hur det en gång var, och hur man en gång kände. När man inte förstod bättre. Så varför ser och förstår människor inte sitt eget värde?

Återigen kommer vi tillbaka till människors bild av världen. Den bild vi har fått oss indirekt påtvingat, utifrån hur föräldrar, skola, samhälle, filmer, musik, tv osv har uppfostrat, och nästan hjärntvättat, oss. Men allt bygger på att vi varit mottagliga för den påverkan utifrån. Och det är man när man inte är medveten om sanningen och inte förstår bättre. Poängen med livet är att få uppleva sig själv utvecklas, att hela tiden gå från någonting lägre till någonting högre. Som själ utvecklas man hela tiden, men när man reinkarnerar som människa nollställs man delvis, i det avseendet att man temporärt glömmer det man egentligen vet, och egentligen förstår.

Anledningen till det är att man annars inte på djupet skulle kunna uppleva livet och alla dess fantastiska möjligheter. Om man går på en teaterföreställning kan man njuta av den för att man vet att det inte är på riktigt, det är bara ett skådespel. Men det innebär också att man inte kan ta det som händer på scenen riktigt på allvar. När allt kommer omkring spelar det man ser inte någon roll. Man går inte in i känslan och handlingen på fullt allvar, och med alla sina sinnen. Då får man inte heller den genuina och äkta upplevelsen tillbaka, och man känner inte de intensiva, genuina och äkta känslorna som ibland kan vara alldeles underbara. Men om teaterföreställningen utspelades ute på gatan och man aktivt drogs med in i handlingen, utan att veta att allt faktiskt bara var på låtsas, då skulle känslan bli en helt annan, mycket djupare och mer äkta. Mer fylld av liv.

Och livet fungerar på samma sätt. Det är inget annat än ett skådespel regisserat av vår själs tanke om sig själv. Om vi visste att det var ett skådespel skulle vi inte ta det på allvar. Då skulle vi inte heller få tillgång till den ultimata njutningen och upplevelsen av kärlek. Vi skulle inte lära oss av det vi går igenom, och vi skulle inte utvecklas på samma sätt. Därför föds man som ett blank papper, även om minnet av vem man är finns kvar, om än djupt inbäddat längst in i ens hjärta.

Det är därför man är så öppen och formbar som ung. Och som samhälle och mänsklighet talar vi om för våra barn vad som är rätt och fel. Vad vi tycker är rätt och fel, inte nödvändigtvis vad som stämmer överens med deras egen känsla och sanning. Vi lär dem inte att känna efter själva och komma fram till vad som är sant för dem. Vi talar om för dem vad de ska tycka, tänka och tro, ofta utan att ens veta själva varför, eftersom vi själva blev uppfostrade på samma sätt. Inte sällan av människor som i sin tur lidit av dålig självkänsla och projicerat sin negativa bild av världen, och av sig själv, på nästa generationen.

(Fortsättning följer…)

(Fortsätt att skicka in frågor, funderingar och förslag på ämnen för kommande inlägg. Jag tittar på dem så snart jag har möjlighet och jag är väldigt tacksam för varje bidrag.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s