Förändring

Om man är nöjd med hur man har det och med allting, så behövs ingen förändring, men så är det sällan, och har man kommit så långt i sin utveckling ser man antagligen ingen mening med att gå igenom ytterligare en fysisk existens. Det är därför sannolikt att vi som befinner oss här på jorden just nu inte är helt och hållet nöjda. Och det är den tanken eller önskan om förändring, som är drivkraften som tar oss framåt. Det är den som ger oss nya visioner och någonting att ta sikte på. Drivkraften kan antingen var en önskan om att ta sig ”till någonting”, eller en önskan att ”ta sig ifrån” sin nuvarande situation. Det ena är egentligen inte bättre än det andra, det handlar mest om två olika sätt att se på, och beskriva, samma drivkraft.

Samtidigt sker det sällan stora förändringar, även om det är ens önskan. Grunden är i mångt och mycket tämligen konstant. Det är många människor som vill väldigt mycket, och som önskar väldigt mycket, samtidigt som man kan tycka att det händer förhållandevis lite. Men det räcker inte bara med att vilja något, för att det ska hända. Det räcker inte heller att arbeta hårt, eller att skrida till handling, för att något ska hända. Om man inte kan uppbåda en ändring i sin energi, genom att hitta en ny känsla, så spelar resten mindre roll. För det är känslan du väljer att uppleva idag, som bestämmer upplevelsen som väntar dig imorgon. ”Vad du gör” spelar då faktiskt ingen roll, om du inte ändrar ”vem du är”, i dina egna ögon.

Det får mig att tänka på idrottsmän och idrottskvinnor, som är utmärkta, levande exempel på detta. De som vinner, gör det för att de redan innan tävlingen, ser sig som vinnare, och har gått in i känslan att de har vunnit. Det är den viktigaste ”träningen” du kan göra. Den positiva känslan är så kraftfull att den kommer att, genom den framtida upplevelsen, verifiera allt som du redan har känt, och därmed önskat. Man har dock ej möjlighet att styra över när upplevelsen kommer, eller under vilka omständigheter. Men a t t den kommer, det är säkert.

Däremot skulle jag vilja varna för att gå in i känslan av att man ”vill vinna”, för det är nämligen inte samma sak som känslan av att ”ha vunnit” och redan ”vara en vinnare”. Känslan av att vilja vinna kommer ge dig upplevelsen av att ”vilja vinna”, inte av att faktiskt göra det. Medan känslan av att ”ha vunnit”, kommer att ge dig upplevelsen av att också ha vunnit. Nu förstår jag att inte alla som läser det här tävlar, men principen är samma oavsett vilken förändring man vill se. Att gå in i känslan av att förändringen redan har hänt. Då kommer den också att hända.

Problemet är att det stora flertalet människor inte förstår det här. Man förstår inte skillnaden som jag just beskrivit, man förstår inte skapelseprocessen, skapelseordningen eller sin egen roll och sitt eget ansvar i densamma. Istället är den utbredda uppfattningen att livet bara är något som händer oss, och som vi inte har speciellt stor kontroll över. Och i den mån vi tror oss kunna kontrollera vad som händer har vi fått för oss att arbete och handling är vägen framåt, och vägen till förändring. Det ser man också hos de som idrottar, men som vill uppnå bättre resultat än de gör. Istället för att skapa en annan framtid på det sätt som var tänkt, och som faktiskt fungerar, så försöker man skapa förändring genom handling. Man försöker träna mer eller hårdare, man byter material och utrustning, bara för att gång på gång möta samma upplevelse och samma resultat som alltid. För att man inte ändrat sin känsla, och därmed den energi som attraherar upplevelser.

Men visst måste det göra skillnad om man tränar hårdare, kan man tycka? Svaret är både ja och nej. Om du inte ändrar din känsla, så spelar det ingen roll hur hårt du tränar. Livet kommer ge dig samma upplevelse oavsett. Om det innebär att universum kommer se till att du blir sjuk, skadad, gör misstag eller får otur, så kommer du inte att få det du vill ha, om du inte börjar med att välja en ny känsla. Om du däremot börjar med det, och därmed befinner dig i ”rätt” energi, så kommer livet att ge dig inspirationen som kommer att ta dig till ditt mål och din uppfyllda dröm. Den inspirationen kan handla om att träna mer, annorlunda eller justera taktik och utrustning. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är, men om man börjar med rätt känsla, så kan man i princip inte misslyckas.

Men det finns en tröghet inbyggd i systemet, som bland annat hindrar ”ofrivilliga” förändringar. Som vi människor har valt att se på världen, så är ordningen att saker ”händer”, varpå vi ”känner” motsvarande känsla, som en reaktion på händelsen, varpå samma sak händer igen, som ett resultat av vår känsla, varpå vi känner samma känsla igen, som reaktion osv. I all oändlighet om vi inte bryter cykeln. Och det effektivaste sättet att få till förändring är alltså inte, i första hand, att se till att något nytt ”händer”, utan att ”känna” något nytt, trots att det är samma sak som händer. För med en ny känsla kommer inte samma sak att upprepa sig nästa gång. Att se världen med nya ögon.

Ytterligare tröghet kan upplevas i och med att omvärlden formar, och anpassar, sig efter vår tro om den, och om hur vi tror att den fungerar. Med det menar jag att oavsett vad vi tror, så kommer universum hjälpa oss att bekräfta det vi tror. Tror vi gott om människor kommer den tron att bli bekräftad. Om vi tror ont om människor så kommer istället den tron bli bekräftad. Det är verkligen rätt fantastiskt och fascinerande. Och anledningen att systemet kan fungera så, är att vår tro är grunden för vilken verklighet vi skapar. Man brukar ju säga att en stark tro kan förflytta berg. Oavsett vad vi tror, så kommer vår tro alltså alltid att bli bekräftad, vilket gör det mindre sannolikt att vi ska vara beredda att tro någonting annat, och skapa någonting annat än vi skapar idag. Vilket leder till tröghet, som motverkar förändring. Men det hänger också ihop med att det stora flertalet av oss inte är tillräckligt trygga inombords för att verkligen lita på oss själva.

Det är därför det pratas om att ”tänka positivt”, syssla med dagliga affirmationer, vara ”tacksam” osv. De två förstnämnda handlar om att försöka inspirera sig själv att hitta en ny känsla, som sen i sin tur kan åstadkomma den förändring som man önskar. Men att affirmera och tänka positivt utifrån samma gamla känsla som vanligt, kommer aldrig att leda till den förändring man önskar. Rådet om att ”känna tacksamhet” är däremot intressantare, för om det kan göras ärligt och uppriktigt, oavsett motgångar, eller vad som händer dig, så pratar vi om en ny, och positivare, känsla. Som på sikt faktiskt kommer att leda till en förändring. För om du utan synbar anledning känner tacksamhet, så kommer livet snart att faktiskt ge dig upplevelser att vara tacksam över. Det kan alltså vara ett effektivt sätt att hitta en ingång i en positiv spiral. Men bara om känslan är ärlig och uppriktigt menad. Tacksamhet är en kraftfull känsla, men känslan av kärlek är ännu kraftfullare, och därmed ännu effektivare om man vill skapa. ”Kärlek” innehåller dessutom känslan av tacksamhet, och egentligen alla andra positiva känslor också.

Nu när vi har pratat om hur skapande fungerar, och hur förändring fungerar, kan det vara värt att, som svensk, formulera några meningar om Jantelagen. Om uppmaningen att man, som människa och individ, inte ska tro att man är någonting. Och hur förödande en sån inställning är för skapandet. Jag kan förstå att idén kan ha framstått som vettig hos de mäktiga personer som kom på den för längesen. Inte för att jag tror de trodde på konceptet för egen del, eller hade för avsikt att anamma det, utan för att det var ett fantastiskt sätt att vinna makt över människor, och att som en person i maktställning kunna behålla kontrollen över befolkningen och sina undersåtar. Så länge ingen av dem tror att de är något, så kommer ingen av dem att kunna lyckas ta makten ifrån dig. Eftersom Jantelagen ger dem känslan av att de inte har den makten, så kommer den känslan, i sin tur, att ge dem den konkreta framtida upplevelsen som bekräftar att de faktiskt inte ha den makten. Det är ett otroligt sinnrikt system att hålla folk tillbaka, så att de enkelt kan styras, kontrolleras och utnyttjas. Utan att de har en möjlighet att ta sig ur systemet, eftersom de, genom sitt omedvetna skapande, håller sig själva tillbaka. Eftersom resultatet av systemet bekräftar att det måste vara sant. Men det är bara sant tills man väljer en ny känsla.

Det kan jämföras med hur religion genom tiderna har använts av samma anledning, för att styra och kontrollera människor, för att personerna som sitter på makten inte ska bli av med den. Genom att hota med det ena och det andra, och hitta på låtsas-regler som måste följas. Och det fungerar så länge folk tror på det de får höra. Och anledningen att de tror på någon annan, trots att det kanske inte stämmer överens med deras egen sanning, är att de inte är trygga inombords. Och då behöver man söka den tryggheten och bekräftelsen utanför sig själv. Om någon då påstår sig erbjuda den tryggheten, mot en viss ”betalning”, i form av pengar, att man följer vissa förhållningsregler eller liknande, så är det lätt att tro att man gör en bra affär. Trots att man i själva verket gör sig själv en björntjänst.

Tyvärr har både Jantelagen och religionens negativa sidor sprungit ur ”rädsla”. Men det gör samtidigt att de på sikt kommer att försvinna, eftersom rädsla inte är en hållbar grund för någonting. Det är bara sånt som är grundat i ren ”kärlek”, som faktiskt håller i längden. Men hur länge det dröjer innan vi slänger vår rädsla överbord, och vågar lita på oss själva, det vågar jag inte säga. Det är upp till vad vi själva väljer och känner för. Politik kan sägas vara religionens moderna arvtagare. Även där handlar det om personer med makt som, av rädsla, inte vill släppa dig fri, och med alla medel försöker få människor att bli medskapare för att hålla det sjunkande skeppet flytande lite längre.

Det som behövs är att folk hittar sin inre trygghet och därmed sin egen, inre sanning. Då kommer man att kunna se att kejsaren faktiskt inte har några kläder, och att vår överklass av elit-politiker och byråkrater inte hjälper oss, utan håller oss tillbaka. Vi behöver inte göra revolution för att rasera systemet, och återfå makten över våra liv. Det räcker med att bara sluta ge systemet vårt stöd. Och när det gamla systemet till slut faller, kan vi bygga upp en ny värld och ett nytt samhälle. Ett samhälle som inte är byggt på rädsla och hierarkier, utan som är byggt på kärlek, frihet och oändliga möjligheter. För alla.

Spöken Och Mörkerrädsla

Jag ser människor som energi, och energi som känslor. Enligt fysikens lagar kan energi varken skapas eller förstöras, endast ändra form. När vår kropp tar slut, är det den fysiska kroppen som dör, inte vår energi. Inte våra känslor. En person som befinner sig i känslomässig harmoni och balans, kommer sannolikt inte ha några problem att, efter döden återgå till sitt naturliga energitillstånd, ett tillstånd av kärlek och som en del av allt, av universum och Kosmos. Där man kan ha både individens perspektiv, och helhetens. Där man får tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, som vi har tvingats att tillfälligt lägga bakom oss under vår fysiska tid här på jorden. Förändringen av vårt tillstånd sker smärtfritt, eftersom vi inte bär något motstånd inom oss.

Men många människor har inte hittat den där inre harmonin under sin livstid. Är man nära, är det inget problem, men är man alltför långt ifrån, och befinner sig i en stark känsla av motstånd, så är situationen en annan. Det är inga problem för den fysiska kroppen att dö, men känslorna finns kvar. Eftersom det finns ett så starkt motstånd inom personen, som har hållit denne tillbaka under personens livstid försvårar det övergången till en naturlig energibalans. Känslorna blir kvar i ett individuellt perspektiv, liknande dess människoskepnad, och de lämnar ett starkt känslomässigt avtryck bakom sig.

När det gäller de fenomen som vi, i brist på kunskap om, benämner som övernaturliga, är ”spöken” och ”andar” något som väldigt många tror på, men det är också något som många är rädda för. Det hänger också delvis ihop med mörkerrädsla. Spöken och andar är egentligen två olika namn för nästan samma sak, dvs personer vars fysiska kropp har dött, men som fortfarande, i någon form, befinner sig bland oss levande på jorden. Skillnaden, som jag ser det, är att spöken lämnar ett starkare känslomässigt arv efter sig, utifrån negativa och obearbetade känslor, medan andar kommunicerar utifrån en mer harmonisk balans. I båda fallen handlar det om förmedling av något budskap till oss levande. Ibland är det utifrån en önskan som de har, och ibland utifrån en önskan som vi har.

Även om inte alla förstår, eller är i kontakt med sin förmåga, så tror jag att alla kan känna av och kommunicera genom känslor. Både att man skickar ut egna känslor, men också att man kan ta in andras känslor. Det är faktiskt ett naturligare, och mer precist, sätt att kommunicera för oss, än tal-, skrift- och kroppsspråken som vi i betydligt större utsträckning valt att använda idag. Som vi valt att fokusera så mycket på att vi, i princip, har glömt vårt naturliga sätt att kommunicera, genom känslor.

Vi bär våra egna känslor, som vi varje dag väljer, men många människor bär även andras känslor. Som egentligen inte har med dem att göra, men som blir en del av dem, för att de accepterar känslan som sin egen. Bästa sättet att veta om en känsla tillhör dig, eller inte, är att vara medveten och känna dig själv så väl att du vet vem du är, och var du står någonstans. Då vet du direkt, om vad du känner, tillhör dig, eller inte. Då kommer man inte påverkas så mycket av sin omgivning, eftersom man är stabil och trygg i sig själv, och i vem man är.

Men om man inte är trygg i sig själv så kommer man känna många fler känslor, och mer omväxlande. En del är dina egna, men många känslor tillhör människor runt omkring dig, eller folk du passerar på gatan osv. Om du inte vet vad som är ditt och vad som tillhör andra, så kommer du att påverkas och beröras av allt. Detsamma gäller om andra människor projicerar sina brister och tillkortakommanden på dig. Om du inte vet och förstår att det handlar om dem, och deras resa, är sannolikheten stor att du tar åt dig, och på det sättet tar över deras problem, och deras känslor av oro och otillräcklighet mm. Istället för att antingen tydligt spegla tillbaka deras projektion, eller låta den flyga förbi dig, vetandes att den inte har med dig att göra.

På samma sätt som man kan känna andra människors känslor, kan man känna av spökens närvaro, och deras avtryck. På det sättet att man känner deras känslor. Vad är det då för känslor som spöken kan tänkas förmedla? Det är nog inte ovanligt att de har burit på massor av negativa känslor och tankar, både om sig själv och om andra. Deras senaste erfarenheter, känslomässigt, är också att de har erfarit är att gå igenom en fysisk död, med alla fysiska sensationer och känslor som kan vara kopplade till detta. Det är i mångt och mycket de känslorna och sensationerna som de förmedlar. Dels negativa känslor som de har ältat och hållit fast vid igenom livet, som är deras avtryck, och dels de obehagliga fysiska, och mentala, känslor de har känt i samband med att deras fysiska kropp lämnade dem.

Det innebär att när vi möter ett spöke, och, ofta utan att vara medveten om det, känner deras känslor, så är det sannolikt många av deras rädslor som vi kommer att känna. Dels för att det var vad de kände på under sitt liv på jorden, och som definierade dem som människor, och dels för att de sannolikt upplevde rädsla i samband med dödsögonblicket. Det är därför många är rädda för spöken, och det är därför de har kommit att uppfattas som något läskigt, som vill skrämma oss. Vilket kan verka lustigt, när rädslan egentligen inte är vår egen, utan det är spökenas egen rädsla. Som de förmedlar vidare till alla som är tillräckligt vilsna inombords, och i uppfattningen om vem de är, för att vara mottagliga att ta åt sig av den rädslan.

Personer som har kommit längre i sin utveckling, och är tryggare i sig själv, kan också känna spökens rädsla, men de personerna är så medvetna om vem de är, att de direkt förstår att känslan inte är deras egen, och att de därför inte behöver ta åt sig, eller agera, som om den vore deras egen. Det ger en nyttig självdistans, som ger känslomässig stabilitet och trygghet. När man är helt trygg i sig själv, så befinner man sig till 100% i känslan av kärlek. Per definition är man då inte rädd för någonting längre. Min uppfattning är att vi alla är på väg dit, även om många kanske har en lång bit kvar.

Principen är liknande när personer tror att de är besatta, av andar, spöken eller liknande. De som är mottagliga för att bli ”besatta” är personer som inte har en utpräglad och tydlig uppfattning om vem de är. Man kan också säga att deras ”omedvetenhet” gör det svårt, eller nära nog omöjligt, för dem att skilja på vilka känslor som är deras egna, och vilka som är någon annans. Om de befinner sig nära ett spöke, och påverkas av dess känslor, så är det lätt för personen att anamma känslorna, och därmed göra dem till sina. Åtminstone så länge spökets influens utifrån består. Ett spöke kan också välja att följa efter en person, om det känner att personen är mottaglig för dess påverkan, och om det finns ett budskap som spöket strävar efter att förmedla. Det går egentligen inte att bli besatt, men man kan få upplevelsen av besatthet. Men enbart om man, medvetet eller omedvetet, spelar med och tillåter att det sker.

Att vara rädd för mörkret handlar nog om att inte ha kontroll. Man vet inte vad som finns i mörkret, och då har man inte kontroll över sin närmaste omgivning. Att inte ha kontroll är obehagligt och läskigt om man inte är trygg inombords. Är man trygg behöver man inte samma kontroll, eftersom man förstår att det inte finns någonting att vara rädd för. I mörker har vi också plötsligt tappat ett av våra viktigaste sinnen, synen, vilket inenbär att vi förlorar en stor del av den kontroll vi är vana vid att ha. Eftersom information är makt, tappar vi plötsligt en del av vår makt, då vi tappar informationen vi normalt kan tillgodogöra oss via våra synintryck.

När intrycken från ett sinne försvinner, brukar man säga att övriga sinnen, och vårt fokus på dem, ökar. På natten är det dessutom ofta tyst, vilket innebär att även våra intryck från vår hörsel, i mångt och mycket, försvinner. Vilket ytterligare skärper våra övriga sinnen, till exempel vårt sjätte sinne, förmågan att ta in andras känslor. Att i det läget komma i kontakt med, och känna av, ett spöke, dvs en annan människas rädsla, är naturligtvis skrämmande. Kanske är man inte ens medveten om var rädslan kommer ifrån, man vet bara att man blev rädd när det var mörkt. Och nästa gång man hamnar i en liknande situation återkopplar man till sin tidigare erfarenhet, och de känslor man upplevde då. Eftersom man inte har släppt känslorna, utan fortfarande ser de som sina egna, så fortsätter de att påverka dig, så snart du hamnar i situationer som påminner dig om dem.

Och det gäller självklart inte enbart mörkerrädsla, utan alla typer av rädslor och i alla typer av situationer. Känslor som du gör till dina egna, blir dina egna, oavsett om de var det från början, eller inte. Du blir av med rädslan först när du släpper taget om den. Och för att göra det behöver du hitta stabilitet och trygghet inombords. Som i sin tur kommer av förståelse och medvetenhet.

Känsloenergi kan också finnas kvar i föremål och platser. Om starka känslor associeras med föremål, så kan ett ”minne” av de känslorna bli kvar i föremålet. Det gäller också för tex bostäder där starka känslor har upplevts. Känslor man upplever där, som inte är ens egna, behöver inte vara spöken, utan kan vara känslominnen som, så att säga, sitter kvar i väggarna. Med mer erfarenhet och förståelse kan man med tiden känna skillnaden mellan vad som är minnen och vad som är spöken eller andar.

Minnen bleknar med tiden, och i samband med att de ”tvättas” bort av andra känslor som nya människor laddar föremålen med. Men om man laddar dem med en liknande energi, så kan minnena leva kvar väldigt länge. Om man känner ”gammal” rädsla, och låter den påverka dig, så att du blir rädd själv, då spär du på den rädsla som redan finns, med din egen. Och får därmed rädslan att finnas kvar lite längre. På samma sätt kan man ”rena” ett hem från negativa minnen och gamla rädslor, genom att istället ladda med kärlek och ljus, som till slut har förmågan att få rädslan att blekna och försvinna.

Problemet Med Förutsägelser

Det går att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden, och när. Det finns många som sysslar med medial vägledning, energiavläsning osv. som gör detta. Informationen finns tillgänglig, och kan kännas av på ett liknande sätt som annan information. Det vill säga att källan är universums kärleksenergi, som sen filtreras genom den mediala personens själv- och verklighetsbild, och därefter komprimeras ytterligare för att kunna passa våra ord, och vårt språk, för att därefter förmedlas till personen det handlar om. Det kan låta jättebra, och alla blir nöjda.

Tills det har gått ett litet tag, och man börjar märka att det som var sagt att skulle inträffa, inte händer. Åtminstone inte när det var sagt att det skulle hända. Det har hänt mig, både när jag förutspått min egen framtid, och när andra har gjort det. Och det är oftare att det som ska hända inte gör det, än att det faktiskt gör det. När jag nu försöker anstränga mig kan jag nog inte dra mig till minnes en enda förutsägelse, som faktiskt hittills har stämt. Även om man är generös och tar bort aspekten med tid. Det förbryllade mig länge, och jag har sökt anledningen, och logiken, bakom det här fenomenet, som jag så tydligt har observerat och erfarit. Och sakta men säkert har ett svar börjat byggas upp inom mig.

För det första så är min uppfattning att källan alltid är sann, och den informationen är sanning. Men i och med att framtiden ännu inte är skapad, och det dessutom är du själv som är skaparen, så finns det än så länge väldigt många tänkbara sanningar/framtider att välja mellan. En del är extremt sannolika, medan andra är så osannolika att de ska inträffa att det är nära nog omöjligt. Sen finns hela skalan däremellan. Ju längre man har kommit i förståelsen av sig själv, och vem man är, desto tydligare och mer korrekt riktning tar man ut när det gäller beslut och vägval i sitt liv. Man går inte så många omvägar, och de val man gör är mer medvetna och genomtänkta. Men det är fortfarande så att det, i varje stund, finns många tänkbara framtida sanningar, och många tänkbara vägar att gå. Och även om en viss väg är överlägset mer sannolik än andra, så kan det variera mycket när man kommer att göra valet och slå in på den.

Det finns alltså väldigt många variabler. Det intressanta blir då att titta på vilken av alla dessa sanningar som universum väljer att förmedla, och varför. Och nu börjar det faktiskt på allvar bli intressant, eftersom min erfarenhet och förståelse säger att det inte alls är den mest sannolika bilden av framtiden som universum väljer att förmedla, och berätta om. Istället skulle jag säga att det är den mest fantastiska och mest ideala bilden som förmedlas. Man kan säga att det är den mest optimistiska, och fantastiska, drömbilden som förmedlas, både när det gäller innehåll och tidsuppskattning. Samtidigt som det ändå fortfarande finns en viss sannolikhet att scenariot faktiskt ska bli verklighet, även om det kräver att precis allting går rätt väg, hela tiden, vilket i sig är extremt osannolikt.

Även om jag har förmågan att läsa av människors energi, och teoretiskt ibland skulle kunna berätta saker om deras framtid, så väljer jag sällan att göra det, eftersom osäkerheten är så stor, och eftersom min egen erfarenhet är att förutsägelser sällan visar sig stämma. Speciellt gäller det tiden, och när saker och ting kommer hända. Vilket tyvärr är det som människor allra mest skulle vilja veta. Speciellt om det är något underbart som man längtar efter, och går och väntar på.

Men om det nu är så här, kan man fråga sig varför? Vad är logiken bakom att universum ger oss bilder som sannolikt alltid kommer att vara bättre, större och mer fantastiska än verkligheten antagligen kommer att vara, när vi tids nog når den? Det glädjer mig att kunna rapportera att det faktiskt finns en poäng och en logik bakom, även om den, vid en första anblick, kan verka svår att upptäcka. Och logiken handlar om hur skapandet av framtiden sker. Framtiden är nämligen ingenting som händer dig. Framtiden är någonting som du skapar. Om du inte skapar den, så händer den inte. Då kommer allting fortsätta att vara som det alltid har varit. Det du känner idag, skapar din framtid imorgon. För att något nytt ska hända så måste du känna något nytt. Du måste ha en bild av vad du vill uppleva och känna i framtiden, och du måste tro så mycket på dig själv att du vet att känslan är sann. När du vet det, så kommer du känna känslan redan nu, vilket kommer skapa framtiden du önskar imorgon.

Bilden som universum förmedlar är alltså inte den mest sannolika, utan bör ses som en inspiration. En inspiration som ibland är helt nödvändig. Inspirationen fyller två funktioner: Dels visar den dig din fulla potential, och hur fantastiskt du skulle kunna skapa ditt liv. Informationen hjälper dig alltså att ha rätt ambitioner och våga sätta siktet tillräckligt högt. Och dels hjälper en inspirerad information dig att hitta en mer korrekt känsla. En känsla som det finns en poäng att universum får dig att välja, eftersom det är känslan som kommer skapa din framtid. Ju mer du tror på förutsägelsen, desto närmare kommer din känsla att vara i sin energi, och desto sannolikare är det att den kommer bli verklighet. Men eftersom bilden som förmedlas alltid är den mest fantastiska, så kommer det antagligen ta längre tid att nå dit, än vad som indikerats, och det är sannolikt att man inte lyckas skapa det riktigt lika fantastiskt som universum önskar.

Om istället den mest sannolika bilden förmedlades, så är det där du skulle lägga ribban. Siktar man istället högre, så kommer man högre, än om man siktar lägre, även om man inte kommer hela vägen. Universum hjälper dig alltså att sikta tillräckligt högt, eftersom kärleken handlar om att skapa den mest fantastiska, tänkbara bilden av dig själv. Genom ditt liv, och genom att skapa det mest fantastiska liv du kan tänka dig. Men för att lyckas behöver du inspirationen, dels att våga sikta tillräckligt högt, och dels att hitta den rätta känslan, som har förmågan att förverkliga ditt drömliv, och din drömbild av dig själv.

Varje människas liv är till innehåll en blandning mellan förutbestämd livsplan och helt fritt val, och fritt skapande. Livsplanen kan handla om de stora dragen och viktiga händelser/milstolpar som ska ingå. När man föds som människa glömmer man allt detta, eftersom det annars skulle förstöra upplevelsen, överraskningen och vår möjlighet att ta lärdom av det vi är med om, känner och går igenom. Men vår själ och universum, som egentligen är en och samma, glömmer inte, utan är den som har koll på vår livsplan, som vi tillsammans bestämt oss för innan vi föddes. Att vissa saker ska inträffa i våra liv är därför väldigt sannolikt, eftersom de är del av vår individuella livsplan. Sen har vi en stor frihet när det gäller när och hur de ska inträffa, men att de inträffar kommer universum göra allt för att se till. Samtidigt är det vi själva som skapar vårt liv, även de händelser som ingår i vår livsplan. Men även om vi själva väljer väg, så kan universum, när det behövs, lägga in känslor i oss, som påverkar våra val i rätt riktning, i en riktning som uppfyller vår livsplan.

Men universum kan inte tvinga oss, och vi har alltid vårt fria val. Om vi vill strunta i, och gå emot våra känslor, så står det oss fritt. Det kommer inte kännas rätt, och vi kommer inte ta de steg det är meningen att vi ska ta, och vi kommer inte utvecklas som vi planerat, men vi kan trots allt välja den vägen. Vilket sannolikt innebär att vi kommer behöva leva om ett liknande liv, det vill säga att vi behöver en ny chans att göra om det vi därigenom misslyckats med.

Det är självklart viktigt att välja kärleksfulla känslor, eftersom det skapar en kärleksfull framtid, men samtidigt inte klandra sig själv, eller bli besviken, när allt inte går som du har tänkt. Motgången kan vara en del av din livsplan, vilket i så fall innebär att det finns någonting väldigt stort och viktigt för dig att upptäcka, och lära dig, i upplevelsen. En ny kunskap och förståelse att vara tacksam över.