Förändring

Om man är nöjd med hur man har det och med allting, så behövs ingen förändring, men så är det sällan, och har man kommit så långt i sin utveckling ser man antagligen ingen mening med att gå igenom ytterligare en fysisk existens. Det är därför sannolikt att vi som befinner oss här på jorden just nu inte är helt och hållet nöjda. Och det är den tanken eller önskan om förändring, som är drivkraften som tar oss framåt. Det är den som ger oss nya visioner och någonting att ta sikte på. Drivkraften kan antingen var en önskan om att ta sig ”till någonting”, eller en önskan att ”ta sig ifrån” sin nuvarande situation. Det ena är egentligen inte bättre än det andra, det handlar mest om två olika sätt att se på, och beskriva, samma drivkraft.

Samtidigt sker det sällan stora förändringar, även om det är ens önskan. Grunden är i mångt och mycket tämligen konstant. Det är många människor som vill väldigt mycket, och som önskar väldigt mycket, samtidigt som man kan tycka att det händer förhållandevis lite. Men det räcker inte bara med att vilja något, för att det ska hända. Det räcker inte heller att arbeta hårt, eller att skrida till handling, för att något ska hända. Om man inte kan uppbåda en ändring i sin energi, genom att hitta en ny känsla, så spelar resten mindre roll. För det är känslan du väljer att uppleva idag, som bestämmer upplevelsen som väntar dig imorgon. ”Vad du gör” spelar då faktiskt ingen roll, om du inte ändrar ”vem du är”, i dina egna ögon.

Det får mig att tänka på idrottsmän och idrottskvinnor, som är utmärkta, levande exempel på detta. De som vinner, gör det för att de redan innan tävlingen, ser sig som vinnare, och har gått in i känslan att de har vunnit. Det är den viktigaste ”träningen” du kan göra. Den positiva känslan är så kraftfull att den kommer att, genom den framtida upplevelsen, verifiera allt som du redan har känt, och därmed önskat. Man har dock ej möjlighet att styra över när upplevelsen kommer, eller under vilka omständigheter. Men a t t den kommer, det är säkert.

Däremot skulle jag vilja varna för att gå in i känslan av att man ”vill vinna”, för det är nämligen inte samma sak som känslan av att ”ha vunnit” och redan ”vara en vinnare”. Känslan av att vilja vinna kommer ge dig upplevelsen av att ”vilja vinna”, inte av att faktiskt göra det. Medan känslan av att ”ha vunnit”, kommer att ge dig upplevelsen av att också ha vunnit. Nu förstår jag att inte alla som läser det här tävlar, men principen är samma oavsett vilken förändring man vill se. Att gå in i känslan av att förändringen redan har hänt. Då kommer den också att hända.

Problemet är att det stora flertalet människor inte förstår det här. Man förstår inte skillnaden som jag just beskrivit, man förstår inte skapelseprocessen, skapelseordningen eller sin egen roll och sitt eget ansvar i densamma. Istället är den utbredda uppfattningen att livet bara är något som händer oss, och som vi inte har speciellt stor kontroll över. Och i den mån vi tror oss kunna kontrollera vad som händer har vi fått för oss att arbete och handling är vägen framåt, och vägen till förändring. Det ser man också hos de som idrottar, men som vill uppnå bättre resultat än de gör. Istället för att skapa en annan framtid på det sätt som var tänkt, och som faktiskt fungerar, så försöker man skapa förändring genom handling. Man försöker träna mer eller hårdare, man byter material och utrustning, bara för att gång på gång möta samma upplevelse och samma resultat som alltid. För att man inte ändrat sin känsla, och därmed den energi som attraherar upplevelser.

Men visst måste det göra skillnad om man tränar hårdare, kan man tycka? Svaret är både ja och nej. Om du inte ändrar din känsla, så spelar det ingen roll hur hårt du tränar. Livet kommer ge dig samma upplevelse oavsett. Om det innebär att universum kommer se till att du blir sjuk, skadad, gör misstag eller får otur, så kommer du inte att få det du vill ha, om du inte börjar med att välja en ny känsla. Om du däremot börjar med det, och därmed befinner dig i ”rätt” energi, så kommer livet att ge dig inspirationen som kommer att ta dig till ditt mål och din uppfyllda dröm. Den inspirationen kan handla om att träna mer, annorlunda eller justera taktik och utrustning. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är, men om man börjar med rätt känsla, så kan man i princip inte misslyckas.

Men det finns en tröghet inbyggd i systemet, som bland annat hindrar ”ofrivilliga” förändringar. Som vi människor har valt att se på världen, så är ordningen att saker ”händer”, varpå vi ”känner” motsvarande känsla, som en reaktion på händelsen, varpå samma sak händer igen, som ett resultat av vår känsla, varpå vi känner samma känsla igen, som reaktion osv. I all oändlighet om vi inte bryter cykeln. Och det effektivaste sättet att få till förändring är alltså inte, i första hand, att se till att något nytt ”händer”, utan att ”känna” något nytt, trots att det är samma sak som händer. För med en ny känsla kommer inte samma sak att upprepa sig nästa gång. Att se världen med nya ögon.

Ytterligare tröghet kan upplevas i och med att omvärlden formar, och anpassar, sig efter vår tro om den, och om hur vi tror att den fungerar. Med det menar jag att oavsett vad vi tror, så kommer universum hjälpa oss att bekräfta det vi tror. Tror vi gott om människor kommer den tron att bli bekräftad. Om vi tror ont om människor så kommer istället den tron bli bekräftad. Det är verkligen rätt fantastiskt och fascinerande. Och anledningen att systemet kan fungera så, är att vår tro är grunden för vilken verklighet vi skapar. Man brukar ju säga att en stark tro kan förflytta berg. Oavsett vad vi tror, så kommer vår tro alltså alltid att bli bekräftad, vilket gör det mindre sannolikt att vi ska vara beredda att tro någonting annat, och skapa någonting annat än vi skapar idag. Vilket leder till tröghet, som motverkar förändring. Men det hänger också ihop med att det stora flertalet av oss inte är tillräckligt trygga inombords för att verkligen lita på oss själva.

Det är därför det pratas om att ”tänka positivt”, syssla med dagliga affirmationer, vara ”tacksam” osv. De två förstnämnda handlar om att försöka inspirera sig själv att hitta en ny känsla, som sen i sin tur kan åstadkomma den förändring som man önskar. Men att affirmera och tänka positivt utifrån samma gamla känsla som vanligt, kommer aldrig att leda till den förändring man önskar. Rådet om att ”känna tacksamhet” är däremot intressantare, för om det kan göras ärligt och uppriktigt, oavsett motgångar, eller vad som händer dig, så pratar vi om en ny, och positivare, känsla. Som på sikt faktiskt kommer att leda till en förändring. För om du utan synbar anledning känner tacksamhet, så kommer livet snart att faktiskt ge dig upplevelser att vara tacksam över. Det kan alltså vara ett effektivt sätt att hitta en ingång i en positiv spiral. Men bara om känslan är ärlig och uppriktigt menad. Tacksamhet är en kraftfull känsla, men känslan av kärlek är ännu kraftfullare, och därmed ännu effektivare om man vill skapa. ”Kärlek” innehåller dessutom känslan av tacksamhet, och egentligen alla andra positiva känslor också.

Nu när vi har pratat om hur skapande fungerar, och hur förändring fungerar, kan det vara värt att, som svensk, formulera några meningar om Jantelagen. Om uppmaningen att man, som människa och individ, inte ska tro att man är någonting. Och hur förödande en sån inställning är för skapandet. Jag kan förstå att idén kan ha framstått som vettig hos de mäktiga personer som kom på den för längesen. Inte för att jag tror de trodde på konceptet för egen del, eller hade för avsikt att anamma det, utan för att det var ett fantastiskt sätt att vinna makt över människor, och att som en person i maktställning kunna behålla kontrollen över befolkningen och sina undersåtar. Så länge ingen av dem tror att de är något, så kommer ingen av dem att kunna lyckas ta makten ifrån dig. Eftersom Jantelagen ger dem känslan av att de inte har den makten, så kommer den känslan, i sin tur, att ge dem den konkreta framtida upplevelsen som bekräftar att de faktiskt inte ha den makten. Det är ett otroligt sinnrikt system att hålla folk tillbaka, så att de enkelt kan styras, kontrolleras och utnyttjas. Utan att de har en möjlighet att ta sig ur systemet, eftersom de, genom sitt omedvetna skapande, håller sig själva tillbaka. Eftersom resultatet av systemet bekräftar att det måste vara sant. Men det är bara sant tills man väljer en ny känsla.

Det kan jämföras med hur religion genom tiderna har använts av samma anledning, för att styra och kontrollera människor, för att personerna som sitter på makten inte ska bli av med den. Genom att hota med det ena och det andra, och hitta på låtsas-regler som måste följas. Och det fungerar så länge folk tror på det de får höra. Och anledningen att de tror på någon annan, trots att det kanske inte stämmer överens med deras egen sanning, är att de inte är trygga inombords. Och då behöver man söka den tryggheten och bekräftelsen utanför sig själv. Om någon då påstår sig erbjuda den tryggheten, mot en viss ”betalning”, i form av pengar, att man följer vissa förhållningsregler eller liknande, så är det lätt att tro att man gör en bra affär. Trots att man i själva verket gör sig själv en björntjänst.

Tyvärr har både Jantelagen och religionens negativa sidor sprungit ur ”rädsla”. Men det gör samtidigt att de på sikt kommer att försvinna, eftersom rädsla inte är en hållbar grund för någonting. Det är bara sånt som är grundat i ren ”kärlek”, som faktiskt håller i längden. Men hur länge det dröjer innan vi slänger vår rädsla överbord, och vågar lita på oss själva, det vågar jag inte säga. Det är upp till vad vi själva väljer och känner för. Politik kan sägas vara religionens moderna arvtagare. Även där handlar det om personer med makt som, av rädsla, inte vill släppa dig fri, och med alla medel försöker få människor att bli medskapare för att hålla det sjunkande skeppet flytande lite längre.

Det som behövs är att folk hittar sin inre trygghet och därmed sin egen, inre sanning. Då kommer man att kunna se att kejsaren faktiskt inte har några kläder, och att vår överklass av elit-politiker och byråkrater inte hjälper oss, utan håller oss tillbaka. Vi behöver inte göra revolution för att rasera systemet, och återfå makten över våra liv. Det räcker med att bara sluta ge systemet vårt stöd. Och när det gamla systemet till slut faller, kan vi bygga upp en ny värld och ett nytt samhälle. Ett samhälle som inte är byggt på rädsla och hierarkier, utan som är byggt på kärlek, frihet och oändliga möjligheter. För alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s