Vetskap

När man är liten handlar uppväxten dels om att leka och upptäcka världen, men i stor utsträckning också om att förstå och lära sig saker. Dels utifrån en önskan som kommer inifrån, att man vill åstadkomma någonting, och därigenom behöver ta reda på hur man ska göra för att lyckas, men också en önskan utifrån om att man ska lära sig saker, till exempel genom vårt skolasystem som alla måste gå igenom. Det kan vara kul att lära sig nya saker, och om det håller igång människors nyfikenhet, lekfullhet och fantasi så är det alldeles fantastiskt. Men det finns en annan sida av myntet också.

För tänk om vi skapar vårt liv, vår värld och vår framtid utifrån tankar vi tänker och känslor vi känner. Då blir det plötsligt svårt att utveckla världen vidare, om vi bara ser det som redan finns, och bara lär oss det som samhället redan vet och redan har kommit fram till. För när vi lär oss hur någonting är, eller hänger ihop, så lär vi oss hur människor innan oss har förstått hur den saken är. Men det finns sällan ett enda sätt, och det finns sällan en sanning. Varje människa är unik, och har egentligen en egen unik sanning. Att hitta den sanningen, och följa den, handlar om mångfald och utvecklingspotential, som hamnar i skymundan om vi istället indirekt kommer överens om att det bara finns en sanning, och ett sätt som saker och ting är på.

Risken när man lär sig hur något är kan nämligen vara att man därigenom stänger dörrar för att samma sak kan vara på ett annat vis, kanske till och med samtidigt. När man förstått något, för att man fått lära sig hur det är utifrån vad man får berättat för sig, så dödar det mycket av människors nyfikenhet och hämmar deras fantasi. Vetskapen, om hur något är, riskerar att hämma den inre skapelseprocessen. I och med att man inte längre ifrågasätter och inte längre har en anledning att fantisera. För när man inombords anser sig ha svaret, så stannar skapelseprocessen, och den inre utvecklingsprocessen, upp. Motsatsen är om en inre nyfikenhet väcker frågor. För om de frågorna finns i tanken, och i människors känslor, så kommer man sakta men säkert att skapa svaret, och man kommer att utvecklas under hela vägen dit.

Ett svar på en fråga är begränsat, och något av en skapelsens återvändsgränd. Man kan säga att svar stänger dörrar, om svaren inte leder till följdfrågor, som i sin tur kan ta dig vidare. En fråga däremot har en närmast oändlig potential för skapande och utveckling. För frågan kommer att tvinga dig att öppna alla tänkbara dörrar, och följa alla tänkbara vägar, i din jakt på svaret. En fråga kan ta dig framåt, ett svar riskerar hålla dig tillbaka. I frågan finns nyfikenheten, och den viktiga fantasin uppmuntras i jakten på svaret. Ett svar som i slutänden kanske ändå inte var det viktiga. Kanske visar det sig att vägen dit har ett högre värde, när allt kommer omkring.

Jag läste i något sammanhang att vårt skolsystem bygger på att förse människor med de ”rätta svaren”, istället för att lära människor att ställa de rätta frågorna. Om det jag skrivit tidigare är sant, så är det förödande för individers skapande av sina egna liv, och sökandet efter sina egna sanningar. Det innebär att man låser fast människor vid befintliga sanningar, och stänger därigenom alla andra dörrar. Det innebär att man ger barnen de svar vi själva kommit fram till, samtidigt som vi tar ifrån de deras frågor, och därigenom deras fantasi och drivkraft framåt.

Om du använder dina ögon för att se hur världen ser ut, så når du en vetskap om hur världen ser ut, för du har sett den med egna ögon, och du litar på det du ser. Men om man accepterar något, för att man vet hur det är, så har man plötsligt ett ”svar”, vilket innebär att man slutat fråga och slutar skapa. Skapelseprocessen kräver en frågeställning. För om man accepterar och inte ifrågasätter den värld man ser, så är det exakt den världen man omedvetet, genom sina tankar och känslor, kommer att skapa åt sig själv imorgon, dagen efter det och dagen efter det. När man har svaret så slutar man skapa. Och jag tror det är vad som har hänt för många av oss, och för världen i stort.

Det är också vad som riskerar hända om vi fastnar känslomässigt i våra dagliga nyhetsflöden, oavsett om det handlar om radio, tv, tidningar eller sociala medier. Mycket rapporteras och tyvärr handlar det ofta om fokus på sådant som inte är bra, saker som gått snett eller sådant som upprör känslor och förstärker och cementerar människors negativa världsbild. Vilket är anledningen att jag själv, sen länge, har valt bort de allra flesta nyhetskällor, och oftast även skönlitteratur och spelfilm. Titta bara på kvälls- och skvallertidningarnas löpsedlar. Det handlar om att väcka känslor, till nära nog vilket pris som helst. Ofta är fokus på att väcka folks negativa känslor, vilket innebär att de personerna, som en följd av den känslan, kommer att skapa negativa verkligheter, och liv, åt sig själva.

Vi har tappat nyfikenheten, lekfullheten och det fantasifulla, obegränsade skapandet. Vi har tappat bort oss själva, sökandet efter vår individuella sanning, och vi har slutat ifrågasätta det vi ser och det som andra säger till oss. Vi har glömt bort hur skapande fungerar och vad som driver det, och vi har gjort det i så hög utsträckning att vi inte längre ser att vårt liv, det liv vi skapar åt oss själva, är konsekvensen av våra tankar och känslor. För att vi står för långt bort ifrån oss själva, och för att vi inte tänker våra egna tankar, utan vi tänker de tankar som alla runt omkring oss tänker. Och vi tänker samma tankar idag som vi tänkte igår, och som vi kommer tänka imorgon. Då blir det inte uppenbart för oss att våra tankar och känslor skapar vår verklighet. Samtidigt som utvecklingen och skapandet av någonting nytt, bättre och roligare, stannar av. För att vi redan vet hur saker och ting är, och när vi blir fast i den känslan så skapas ingenting nytt, och ingen förändring kan ske.

Självklart är inte all kunskap av ondo. Kunskap i sig är i grund och botten neutral, och det är upp till oss hur vi väljer att använda den, och framför allt hur vi låter den påverka oss. Kunskap kan begränsa oss, och ta ifrån oss våra frågor och vår drivkraft framåt. Men den kan också inspirera oss, genom att vara ett verktyg i vår lek och genom att väcka nya frågor inom oss, som vi tidigare inte visste fanns. Att det gått snett nu, och sen en tid tillbaka, tror jag mer handlar om att vi gått så vilse inombords, att vi tappat tron på oss själva. Och om vi inte tror på oss själva så måste vi tro på någon annan. För utan någon som helst tro har vi svårt att känna trygghet. En trygghet som är grunden för allting vi vill vara, göra och åstadkomma. Det, i kombination med att vi glömt bort hur skapelseprocessen fungerar och hur stor makt vi faktiskt har över den.

Något händer, så vi känner något. Men vad de flesta inte är medvetna om är att det fanns en tanke och känsla innan det, som faktiskt var den egentliga orsaken att något hände. Vi känner något, vilket leder till att något händer i vårt liv. Då känner vi något annat, vilket leder till att något annat händer, och så vidare. Så fungerar skapelseprocessen. Och varje känsla föranleds alltid av en tanke, som vi inte heller alltid är medvetna om. Om jag fick drömma skulle jag önska mer medvetenhet hos människor, att man vågar ifrågasätta de sanningar man serveras, att man vågar litar på sig själv och sitt eget omdöme, och att man vågar gå sin egen väg. Det, i kombination med att vi tillåter oss själva att leka mer, och inte ta våra liv på alltför stort allvar. Att leva med humor, glädje, kärlek, självdistans och med glimten i ögat.

Minsta Motståndets Lag

Jag tror många tilltalas av tanken att livet borde vara enkelt och roligt. Vilket det naturligtvis kan vara. Som vanligt är det du som bestämmer. Även om de som väljer ett jobbigare och hårdare liv sällan gör det medvetet.

Jag känner att jag vågar utgå ifrån att majoriteten av mänskligheten bär på oro, rädslor och negativa känslor som man inte har tagit tag i. Och om man inte tar tag i dem frivilligt så kommer livet att göra dig påmind om dem. Genom att försätta dig i situationer och sammanhang där du får möjlighet att möta dina rädslor och din oro. Det är anledningen till varför det händer saker i människors liv som de uppfattar som obehagliga eller oönskade. Det handlar om att det finns någonting i situationen som det är meningen att du ska förstå.

Du bekräftar att du har förstått genom att göra en förändring inombords, och välja en ny, lättare känsla. Om du inte förstår, eller om du medvetet väljer att blunda för det som händer och istället försöker skjuta det ifrån dig eller inte låtsas om det, så väntar fler liknande situationer på dig i framtiden. Du kommer att möta dem gång på gång, och för varje gång kommer deras budskap att bli starkare, tydligare och svårare och svårare att ignorera. Tills du har förstått.

Vad det innebär i praktiken är att livet tar hand om dig och vill att du ska utvecklas. Det innebär också att det inte går att misslyckas med att leva. Det är meningen att alla ska komma fram, och alla kommer att göra det. Men ju mer vilsen man är eller ju mer tjurskalligt man blundar för sanningen och vägrar att ändra sig, desto längre tid tar resan, och desto jobbigare och tuffare kommer den att bli.

Vem är det då som tar hand om dig? Alla människor är energi, och det är din egen energi som tar hand om dig och håller dig i handen genom livet. Det är ingen skillnad på din energi som individ och hela universums energi, den är en och samma. Samtidigt som du är individen så är du också helheten. Samtidigt som du är delen så är du också summan. Samtidigt som du kan titta på helheten underifrån så kan du se alla delarna och deras samspel ovanifrån. Samtidigt som universum existerar runt omkring dig, och sträcker sig i oändlighet i alla tänkbara riktningar, varav du bara är ett mikroskopiskt sandkorn, så existerar samma universum inom dig, och inom varje människa. Det är ingen skillnad, det är samma universum, det är bara olika perspektiv.

Det flesta av oss har gått så pass vilse i den här världen att vi nästan helt och hållet har tappat bort oss själva. Det innebär att vi också har tappat kopplingen med helheten och förståelsen som den kopplingen för med sig. Att vi saknar förståelsen gör att vi tappat en sund självdistans och humor, och istället tar allting vi ser och upplever extremt seriöst och på största allvar. Samtidigt som det är otroligt värdefullt att kunna växla perspektiv, och kunna se sig själv ovanifrån eller utifrån när man ställs inför utmaningar eller obekväma situationer. Det handlar om att kunna uppleva känslor utan att identifiera sig med dem. Utan att säga att du är de känslor du upplever, och känslorna är du. Känslorna är bara verktyg, och det är så vi kan utnyttja dem bäst. Istället för att vara en belastning så kan de bli en kanal för oss att förstå vår omgivning, och till att förstå oss själva.

När du ställs inför en situation eller en konflikt som du inte medvetet önskat är mina tips att inte ta det som händer, och de känslor du upplever, personligt. Det är viktigt att hålla isär dig och känslorna. Samtidigt som det är viktigt att hålla i bakhuvudet att det är du som har skapat situationen eller konflikten för dig själv att uppleva. Och du har gjort det för att ge dig själv en nyckel som, om du använder den klokt, kan låsa upp en dörr för dig som tar dig ytterligare ett steg på vägen framåt, och mot alla dina innersta drömmar. Lägg därför mindre energi på att gräva ner dig i situationen eller dess omständigheter, och mer energi på att fundera över vilka känslor som väckts inom dig, och varför du känner som du gör? Finns det någonting du skulle kunna lära dig av situationen eller av personen som du delar den med? Livet har trots allt arrangerat just den här situationen för dig för att det är exakt vad du behöver gå igenom just nu, för att ta nästa steg. Utnyttja då den fantastiska möjligheten!

Sen behöver det inte handla om tydliga situationer, destruktiva tankar och känslor kan dyka upp i alla möjliga sammanhang, även när du är ensam hemma och inte gör något speciellt. Då gäller det att komma ihåg att känslorna är det viktiga, och de skulle inte dyka upp om det var meningen att de skulle ignoreras. Istället för de alltid med sig ett viktigt budskap, en möjlighet till utveckling och ett potentiellt uppvaknande följt av ny förståelse och nya insikter. Jag har själv upplevt hur jobbigt det kan kännas att försöka hålla huvudet över vattnet när negativa tankar och känslor pockar på din uppmärksamhet. I grund och botten är nog många bekväma, och det skulle vara så enkelt att bara ge efter för trycket och låta sig fyllas upp av de negativa känslorna, av oron och av rädslan. Speciellt om det är något man kommer ifrån, har upplevt mycket tidigare och känner sig hemma i. För många kan det vara så, och det är lätt att följa minsta motståndets lag.

Men vad är egentligen minsta motståndets lag? Är det att ge efter för negativiteten när det börjar kännas jobbigt? Det kan innebära att saker och ting blir enklare på väldigt kort sikt, och för en väldigt liten stund. Men det innebär också att man skickar signalen till universum att man inte har förstått det man skulle förstå, och att man inte har lärt sig sin läxa. Vilket är det samma som att skicka ut en önskan om fler, likadana lektioner. Så istället för att uppleva det som är jobbigt en gång, och förstå det som man skulle förstå, så får man uppleva det som är jobbigt gång på gång. Inte nog med att allt blir jobbigare, det tar också längre tid att komma fram och längre tid att utvecklas.

Det finns alltså inga genvägar, eller enkla sätt att slippa det som är jobbigt. Minsta motståndets lag är istället att vara observant och utnyttja alla de möjligheter som kommer i din väg. Se det inte som ett bevis för att livet vill dig illa, utan som en möjlighet att förstå någonting nytt, och uppenbarligen väldigt viktigt. Den enkla vägen är att varken försöka komplicera saker i onödan, eller försöka ta genvägar som aldrig finns. Att göra det inre arbete som behöver göras, när livet uppmanar dig till det, kommer alltid att vara att följa minsta motståndets lag. Även om det innebär att ett visst arbete måste göras, och att känslorna man bär på behöver redas ut. Det är den enkla vägen.

Ett Sunt Ifrågasättande

Jag skulle säga att vi i Sverige har ett stort förtroende för våra makthavare. Då tänker jag t.ex. på politiker, myndigheter, kommuner, tidningar, radio- och tevekanaler. Kort sagt institutioner som på något sätt har makten att forma vår världs- och verklighetsbild. Vi litar på dem, för att vi förväntar oss att det faktiskt är deras jobb att förmedla sanningen, och att de vet vad de pratar om.

Samtidigt har vi svårare att lita på våra medmänniskors omdöme. Vi tycker om Systembolaget och lågt satta hastighetsgränser på vägarna osv. Inte för att vi tvivlar på vårt eget omdöme, utan för att vi inte litar på att våra medmänniskor kan hantera friheten och ta motsvarande ansvar. Vi tillåter våra politiker att stifta ”morallagar”, dvs. lagar som har till uppgift att styra människors beteende. De skapar brott av människors handlingar, trots att det inte finns något brottsoffer. Vi litar självklart på vårt eget omdöme, men vi litar inte på att våra medmänniskor kan ta hand om sig själva, och vet sitt eget bästa.

I många avseenden känns det märkligt att vi inte unnar varandra all den frihet som vi själva tar för givet, samtidigt som vi så okritiskt låter våra makthavare styra och ställa med oss efter eget huvud. Utan att ifrågasätta, utan att ställa till svars och utan att kräva ansvar. Konsekvensen är att vi skapar ett land fullt av undersåtar, vars enda uppgift till slut blir att arbeta för och underhålla våra makthavare. Istället för ett land av medborgare, vars gemensamma representanter, som har stora befogenheter, också har ett stort ansvar och regelbundet och regelmässigt ställs till svars för sina handlingar. Vilket inte händer idag.

Idag har vi makthavare som i många avseenden har monopol på att styra och bestämma vår verklighetsbild och vår sanning. Samtidigt som vi inte vet mycket av vad som egentligen händer och sker bakom kulisserna. Makthavarna kontrollerar, granskar och övervakar sina undersåtar, för att inte riskera att förlora makt, pengar och privilegium. Alternativet till en transparent och övervakad befolkning skulle vara en transparent och övervakad makt. Man kan fråga sig vem som skulle vilja vara politiker och makthavare i en sådan framtid, och jag tror inte det skulle vara samma typ av människor som vi har idag.

För om du vet att du regelmässigt blir granskad, och får stå till svars för dina beslut och handlingar, så kommer de personer som bara är ute efter makt, pengar, privilegium och prestige att sorteras bort på ett tidigt stadium. Vi kommer inte att acceptera att människor med den typen av personlighetsdrag hamnar på maktpositioner, och det kommer att märkas i ett tidigt skede. Samtidigt kommer den typen av makt, som är förknippat med transparens och ett stort personligt ansvar, inte längre att locka såna personer. Då blir det nämligen inte längre möjligt att, utan kompetens, erfarenhet och utan att ta ansvar, leva gratis på andras bekostnad.

Istället kommer positionerna att fyllas av personer som drivs av en helt annan agenda, som inte bara handlar om egen vinning, utan som handlar om ideal, en fungerande framtid, och allas bästa, alltså ärliga och uppriktiga människor. För att inga andra längre kommer att kunna överleva, eller bli särskilt långvariga, på uppdraget. Jag tror det skulle vara skillnad som natt och dag. Och det bästa av allt är att den verkliga makten skulle finnas hos befolkningen och hos vanliga människor.

Jag har pratat mycket om politiker, och vikten av att deras handlingar och beslut granskas, och ifrågasätts. Om vettiga beslut ifrågasätts så gör det ingenting, eftersom de är vettiga och kommer att överleva en granskning. Och om dåliga beslut granskas så är det viktigt att vi snabbt blir medvetna om det, för att kunna ta ett steg tillbaka och prova en annan väg istället. Men för att systemet ska fungera så krävs att det finns någon som ifrågasätter makten, personer och myndigheter med stora befogenheter. Och där kommer media in, i form av dagstidningar, radio- och teveprogram. Alltså institutioner som inte formellt har några direkta befogenheter, men som har stor folklig spridning och därigenom kan få stort och snabbt genomslag.

Problemet jag ser idag är att media inte granskar makten, mer än lite symboliskt. Istället är det nästan som att makten, och de som skulle vara maktens granskare, lever i en sort symbios. De ställer sig båda över vanligt folk, och media blir på det sättet snarare en del av problemet, än en del av lösningen. Jag kan tänka mig att det handlar om att media åtnjuter ekonomiskt stöd, m.m. i utbyte mot att makten inte granskas. En inofficiell överenskommelse som jag tror uppkommit omedvetet. Det kan också spela roll att personer som jobbar inom media ofta röstar på just det politiska block och de politiker som de är satta att granska. Det blir som att de ska granska sig själv, och vad kommer man att hitta då? Inte kommer man att hitta några skelett i garderoben i alla fall. Antagligen kommer det visa sig att man kommer fram till att det råkar visa sig att allting tydligen var bara bra.

Varför är det då så viktigt att makten ifrågasätts? För att när makten fattar beslut så kan fel beslut få otroligt stora konsekvenser, för väldigt många människor under väldigt lång tid. Om en enskild medborgare fattar fel beslut i sin vardag påverkar det sannolikt enbart den personen, och omfattningen är synnerligen begränsad. Det är det som är skillnaden. Det är därför det är så viktigt.

Vi har pratat om att media borde ifrågasätta makten, men man kan också säga att det yttersta ansvaret ligger hos varje enskild människa och medborgare. Vi har ett ansvar mot oss själva och våra medmänniskor att ifrågasätta den sanning som vi serveras. För alla som levererar en bild av verkligheten har en agenda. Det finns ingen som är 100% opartisk. Alla önskar föra fram och belysa en viss vinkel. Det är alltså allas vår uppgift att ifrågasätta de som står ovanför oss. Om medias uppgift är att granska makten, så är det medborgarnas uppgift att granska media. Återigen, för att ställa personer till svars för sina beslut och sina handlingar. Det kommer på sikt att sortera bort ev. svarta får och ge oss nyheter av högre kvalitet och större relevans.

Över huvudtaget tycker jag att det är viktigt att vi alla lär oss att ifrågasätta sanningen, oavsett var den kommer ifrån, eller vem som serverar den. Oavsett om den kommer från makten, media eller någon av våra medmänniskor. Någon annans sanning, som även överensstämmer med vår egen sanning kommer alltid att överleva en sådan granskning. Det kan också vara så att vi lär oss något nytt om oss själva, och väljer att justera vår egen sanning. Men då gör vi det åtminstone medvetet, istället för att göra det per automatik, och helt okritiskt.

Självklart handlar det om en balansgång, och det är otroligt viktigt att vara flexibel och öppen för nya idéer och nya perspektiv, men det handlar också om att behålla makten över sitt liv och makten över sin egen sanning. Det handlar om att vara trygg i sig själv och lita på sitt eget omdöme. Det är också viktigt att våga lita på andra människor, men man ska akta sig för att lita mer på andra människor, än vad man litar på sig själv. Lyssna på andra och jämför deras bild av verkligheten med din egen. Är bilderna samma? Om inte, har personen en poäng som innebär att det kan vara läge att justera din egen bild? Eller väljer du att stå fast vid den bild som du redan har?

Det behöver inte vara fel att göra den typen av enkla överslag när man kommunicerar med människor och när makt och media kommunicerar med dig. Ligger det något i det de säger? Bra. Om inte, så är du i alla fall trygg i dig själv och du vet var du står. Du har makt över sanningen och över hur verkligheten ser ut. Och det är ett medvetet val.

Flyta Med Strömmen

För mig är allting i grund och botten energi, det som vi kan se, och allt som vi inte kan se, saker, individer, natur, tankar, känslor mm. Jag ser livet som all den här energin, en energi som hela tiden befinner sig i rörelse och förändring. Att vara människa är att befinna sig i den här strömmande och flödande energin. Att uppleva den är att leva.

Men när det handlar om att njuta av livet, och uppnå sina mål och drömmar, handlar det om att låta energin flöda fritt. På det sättet kommer man alltid befinna sig i balans med sig själv och sin omgivning. Man kan se det som att stå i ett mindre vattenfall. Där vattenflödet symboliserar energiflödet. Att låta energin flöda fritt är att låta den flöda fritt igenom dig, in genom huvudet och ut genom fötterna. På det sättet kan man navigera och röra sig fritt runt omkring i energiströmmen, utan motstånd eller andra begränsningar.

Att njuta handlar inte om att hålla fast i den energi man tycker om, utan om att njuta av det som är, utan rädsla för att förlora det man har. Energiflödet är oändligt, och det finns alltid mer energi att uppleva. Njutning, en känsla av trygghet och tillfredsställelse kommer att attrahera mer ny energi av det du önskar uppleva. Lika attraherar lika. Det behöver aldrig ta slut, om du inte börjar tvivla eller oroa dig för att det ska ta slut.

En del människor fäller istället upp ett paraply över sig, eller håller händerna över huvudet, och stänger på det sättet in sig i en bubbla dit energiflödet inte får tillgång. Det innebär att de på sätt och vis slipper uppleva ”jobbig” energi, men det innebär också att de berövar sig själv möjligheten att få uppleva all underbar energi som finns överallt omkring oss. Man riskerar att uppleva en obehaglig tomhet inombords. Samtidigt som det krävs en hel del kraft att hålla emot vattentrycket, och det gör ont när vattnet slår mot händerna och mot huvudet.

Andra människor skapar en bubbla genom att visserligen ta in energin på ett naturligt sätt, men genom att inte vilja släppa ut den. Genom att ta in energin genom huvudet, men inte tillåta att den fortsätter ut genom fötterna när den har gjort sitt jobb, är det som att fylla bilen man sitter i med vatten ända upp till bredden. Till slut blir bilen jättetung och kan knappt röra sig. Det blir enorma påfrestningar på däck, fjädring och alla andra komponenter. Inuti blir det till slut svårt att andas och synen grumlas av allt vatten.

Man vill nå sitt mål, men kommer inte ur fläcken, samtidigt som det känns jättejobbigt att leva och man måste uppbåda all sin kraft för att hålla, all energi man samlar på sig, instängd. För den naturliga strävan är att jämna ut energiskillnaden inom dig och utanför dig. En process som kräver uppbådan av stor kraft för att motverka och kämpa emot. Till slut kommer man sannolikt riskera att bli sjuk av all ansträngning.

Det är obalansen som upplevs jobbig, obalansen som alltid uppstår när man försöker bygga upp murar mellan sig själv och omvärlden, för att hindra flödet och ett fritt utbyte av energier. Det är som att det blir en tryckskillnad mellan trycket inuti bubblan man skapat, och trycket utanför. En tryckskillnad som skapar spänningar och som gör ont och känns jobbig. Som att fridyka på djupt vatten. Redan efter ett par meter börjar det göra ont i öronen, för att tryckskillnaden blir för stor. Men genom att tryckutjämna kan man säga att man öppnar en kanal mellan inuti bubblan och utanför som gör att trycket kan balansera sig och blir samma inuti som utanpå.

Energi fungerar på samma sätt. Det behöver hela tiden ges möjlighet att själv jämna ut och balansera upp ev. skillnader. Om man spänner sig, eller bygger upp för starka väggar runt omkring sig, så hindrar man det naturliga energiflödet och den naturliga balanseringsprocessen som annars hanterar ev. skillnader som kan uppstå. Om man har dykt på djupt vatten och simmar upp till ytan för fort kan man bli sjuk. Och om man utsätter sig för alltför stora energiförändringar, på väldigt kort tid, kan kroppen reagera på liknande sätt, genom att visa upp sjukdom-symptom. Man kan också bli sjuk av att dyka för djupt, eller om man utsätter sig för alltför hög energitäthet under för lång tid.

När man inte flyter med livet måste man lägga massor av onödig energi på att hålla emot det. Det är mycket behagligare och effektivare att flyta med energifloden, än att tjurskalligt försöka ta sig fram mot strömmen. Det kräver mycket mer arbete, och du kommer knappt framåt. Flyter du med strömmen kräver det knappt något arbete alls, samtidigt som du kommer mycket längre på kortare tid.

Ju mer man spänner sig, fastnar i negativa känslor eller tvångsmässiga tankar, desto mer motstånd bygger man upp som kommer hindra energin från att flöda fritt. Och ju mer motstånd man befinner sig i, desto jobbigare kommer livet att kännas. Ju mer kraft kommer livet att dränera dig på, och desto mindre kommer du att få tillbaka av det som du önskar. Jag är övertygad om att det är av den här anledningen som så många upplever livet som en kamp, som det är svårt att se någon mening med. Men meningen kommer när man släpper taget, och vågar följa med sin energiström. För det är först då som du har möjlighet att upptäcka vad som väntar dig runt hörnet.

Tricket är att inte medvetet bygga upp motstånd, och att bli så medveten som möjligt om det motstånd som man redan befinner sig i. För det man är medveten om kan man också släppa. Det handlar om en energimässig ”tryckutjämning”. Bär man på mycket motstånd får man vara beredd på att det kommer vara tufft i början, och att det kommer ta tid. Jag tror man tjänar på att acceptera, och så långt som möjligt lära sig njuta av, processen, istället för att vara alltför fokuserad på målet och vad som väntar efteråt. Det handlar om att det är bättre att ta ett litet steg åt rätt håll i taget, än att stå still eller gå åt fel håll.

Som tur är finns målet, kärleken, inbyggt i processen, inbyggt i varje människa och inbyggt i livet själv. Den är en garanti för att vi alla kommer fram, förr eller senare. Ju öppnare vi är för processen, för att riva alla murar och för förändring, desto enklare och snabbare kommer vi att komma fram. Och när vi till slut kommit fram förstår vi plötsligt att vi varit framme hela tiden, utan att tidigare ha kunnat förstå det. Att vi hela tiden befunnit oss i det paradis som vi ägnat hela livet åt att leta efter.

Att Välja Bort Det Ohållbara

Lösningar och system som bygger på kärlek karaktäriseras av att de faktiskt fungerar, långsiktigt, och de ger människor den frihet som sätter dem i kontakt med sin inre kärlek. Vi befinner oss istället i ett samhälle som är skapat runt människors rädsla. Där drivkraften och motivationen är en kontinuerligt ökande ekonomisk vinning. Det är inte ett system som är i balans med sig själv eller med sin omgivning. Det är inte heller ett system som erbjuder det stora flertalet friheten och möjligheten att upptäcka, och utveckla, sin egen potential. Att det ohållbara i systemet eskalerar, blir mer och mer uppenbart, och är tydligt om man ser sig om i samhället, och i världen. Kanske är anledningen att så lite har förändrats till det bättre, att det är svårt att sätta fingret på vad alternativet skulle vara.

För majoriteten bygger dagens system på att man ska jobba heltid som anställd. Arbetet tar merparten av din vakna tid, när du annars skulle vara fri att göra andra saker. När det gäller tid så blir din frihet alltså kraftigt begränsad av dagens system. För ditt arbete får du en lön, som bara är en bråkdel av det värde som du genererar. Jag skulle säga att det gäller generellt. Merparten av värdet du skapar behåller istället ägaren av företaget där du är anställd. Ett företag som kan sägas vara indirekt anställt av ännu större företag som i sin tur beställer arbetsuppgifter av dem. Arbetsuppgifter som de visserligen betalar för, men där de behåller merparten av vinsten, och de stora pengarna, själva.

På det här sättet fungerar det tills vi kommer till ägarna av de allra största företagen. Här koncentreras idag merparten av allt ekonomiskt värde som alla anställda runt om i världen skapar, genom sitt dagliga arbete. Att människor själva får behålla en sån lite del av värdet innebär att deras ekonomiska frihet blir kraftigt beskuren. Det innebär att de behöver arbete mer än de kanske skulle önska, för att kunna överleva. Medan en liten bråkdel av världens mäktigaste lägger under sig en majoritet av alla rikedomar. Det här är inte ett system som kommer fungera i längden, eftersom det inte finns någon balans i det.

Dessutom finns det andra som också vill ha en del av den lilla lön du trots allt får som anställd. Staten går nämligen, utan att skämmas, in och lägger beslag på två tredjedelar av din lön i form av direkta, och indirekta, skatter och avgifter. På det sättet ser de till att skaffa sig makt över ditt liv. Vilket självklart sker på bekostnad av din frihet, som individ. Så om vi började tankekedjan med ett vitt papper, och en 100 % fri och oberoende människa, så finns redan nu inte mycket frihet kvar. All tid går åt till att jobba. Pengarna tar företagsägarna. Av det lilla man får behålla tar staten merparten, för att upprätthålla sin egen makt.

Vad kommer en person som i exemplet ovan att uppleva för känslor? Vad kommer de känslorna att få för utlopp? Svaret går att se i nyheterna över allt runt omkring oss dagligen. Vårt samhälle är sjukt, och det vi ser är symptomen på den sjukdomen. Och det är sjukdomen som vi behöver komma till rätta med, det är inte symptomen som är grundproblemet. Det pratas om en oro för att människor röstar på Trump eller Sverigedemokraterna. Men det är bara symptom på den frustration människor upplever när deras frihet beskärs mer och mer. När de vingklipps så till den milda grad att de till slut knappt kan röra sig alls. Trots att varje människa vet och känner att vi är skapade för att flyga, högt och fritt.

Den ständiga strävan efter ökad ekonomisk vinst går också ut över vår miljö, över naturen och över djur och växter. Drivet efter ekonomisk vinst går också ut över kvaliteten. Det räcker med att något går att sälja för att det ska anses tillräckligt bra. Samtidigt fungerar samhället som ett pyramidspel, där alla, teoretiskt sett, kan få i princip tillräckligt för att överleva. Men bara så länge systemet hela tiden expanderar. Medan det lilla fåtal som befinner sig i toppen lägger beslag på merparten av världens rikedomar. För att det ohållbara systemet ska fungera en liten stund till krävs alltså att det hela tiden expanderar, att människor hela tiden arbetar mer och konsumerar mer. Reklam är kanske det mest absurda exemplet, som försöker få oss att köpa saker som vi annars varken behöver eller vill ha.

Problemet är att systemet snart har expanderat så att det omfattar alla människor i världen. Att det inte kan expandera mer innebär att det orimliga blir tydligare och mer uppenbart, samtidigt som vi kan förvänta oss mer och värre symptom på sjukdomen som är inbyggd i systemet. Oavsett om det är sjukskrivningar, krig eller terrordåd. Allt håller på att eskalera, och det kommer inte bli bättre förrän vi säger stopp, och väljer ett mer balanserat och hållbart system. Samtidigt är många så frustrerade och desperata vid det här laget att de är beredda att välja vad som helst, oavsett om det är lika dåligt, bara det är annorlunda. Ännu värre är det för de som inte har något jobb alls, och därmed inte får någon del av kakan alls. Och de personerna blir fler och fler i samband med automatiseringen av industrin. Det finns inte traditionella jobb för alla idag, och det kommer bli ännu tydligare i framtiden. Frustrationen som det skapar är som kolsyran i en flaska läskedryck, som vi hela tiden skakar mer och mer. Vad kommer hända när kapsylen inte klarar att stänga inne trycket längre?

Precis som jag inte bekänner mig till någon religion bekänner jag mig inte heller till något politisk partifärg. Jag har förstått att kärlek är frihet, och därför vill jag att så många som möjligt ska få så mycket frihet som möjligt. Något som egentligen inte borde vara svårt. Det borde egentligen vara enklare att låta människor vara fria, än att försöka låsa in dem i ett system som vill hålla dem fångna. Och jag tror att det är så. Jag tycker mig se att det krävs massor av energi, från alla möjliga håll, för att hålla uppe dagens obalanserade system. Och alla som på något sätt accepterar att vara en del av det, hjälper indirekt till att hålla det uppe. Oavsett om det enbart handlar om att gå till ett jobb man inte tycker om, för en lön som man har svårt att leva på. Om du gör det, istället för att följa ditt hjärta, så är du tyvärr en av de som bär upp systemet.

Så vad kan vi göra? Jag tror inte på revolution med våld, och jag tror inte på att konfiskera människors ägodelar. Men däremot kan vi sluta stödja det sjuka systemet. Det kommer att få samma effekt som att inte längre rösta på inkompetenta och maktfullkomliga politiker. Vilket jag också tycker vi ska sluta med. Även om man anser de att man väljer det minst dåliga. Men ger man sin röst åt pest eller kolera, så kommer man alltid att få antingen pest eller kolera. Det är där vi alla kan visa vår makt, genom att ta bort vårt direkta, eller indirekta, stöd av de personer, partier, företag och system, som faktiskt inte förtjänar det.

När jag nu försöker stämma av med Universum får jag känslan att det är det bästa sättet. Om varje människa har bidragit med en tegelsten var, för att hålla uppe det bygge som samhällssystemet utgör, så har vi alla möjlighet att när som helst ta tillbaka vår tegelsten. Om en person gör det kommer inte mycket hända, men tiden för upplysning och förändring har kommit. När fler och fler blir medvetna och förstår, så kommer fler och fler tegelstenar tas tillbaka och tas bort. Tills systemet rasar och kollapsar under sin egen tyngd. Ju förr desto bättre. Och då spelar det ingen roll om alternativet är tydligt för oss idag, eller inte. Om systemet inte är hållbart och balanserat, så måste vi välja bort det.

Och det är du som väljer, och du gör det i många skepnader. Du väljer som röstberättigad, du väljer som konsument, du väljer som arbetstagare osv. Och du kan välja genom att leda förändringen och systemskiftet som vi befinner oss i. Vem som helst kan göra det, genom att prata om de här frågorna, om det ohållbara och om problematiken. Ju större transparens, desto tydligare och sannare bild. Och ju mer vi pratar om frågorna, desto större medvetenhet och desto större spridning får frågorna.

Det handlar också om människans väg till inre trygghet, kärlek och ett liv utan rädsla. Det handlar egentligen ännu mer om det, och om en väg som är en inre process för varje enskild människa. Vi kommer inte ifrån att behöva gå den vägen, men vi kan skjuta upp arbetet om vi vill. Men gör vi inte jobbet idag kommer vi behöva göra jobbet imorgon, och för varje dag som går blir mängden arbete som krävs, större och större. För varje dag man väljer att inte städa hemma, så blir det stökigare och dammigare. Vilket innebär att mängden arbete som krävs ökar, ju mer man skjuter upp att ta tag i arbetet och faktiskt göra jobbet. Men det går bara att skjuta upp arbetet till en viss gräns, för till slut är det så stökigt hemma att man inte längre kan ta sig fram i rummen, eller hittar någonting. Till slut blir situationen fullständigt ohållbar, och det är där vi befinner oss nu, med vårt samhällssystem. Vi har skjutit upp arbetet, och tryckt på ”snooze” alldeles för länge, vilket innebär att allt håller på att ställas på sin spets. För att Universum vill uppmärksamma oss på det orimliga i systemet.

Om vägen till själens balans är en inre process, så kan motivation och inspiration trots allt komma utifrån. Det är därför det är viktigt att prata om det här och lyfta fram frågorna. Varje människa måste själv göra valet, vilket innebär att varje människa själv måste förstå vikten och angelägenheten av att göra valet att välja balans. Trygga människor kommer aldrig välja att stödja ett system som bygger på rädsla. Trygga människor kommer alltid välja kärleken, och kommer, som belöning, få sin frihet tillbaka. Och vi måste inte välja att vänta på alla andra. Vi kan välja att sluta söka trygghet hos andra, utan istället hos oss själva. Vi kan sluta att ge media möjligheten att bestämma vår världsbild, och hålla oss rädda. Vi kan välja att sluta köpa andra människors beskrivning av verkligheten och sanningen, och istället skapa och lita på vår egen sanning. Varje människa kan göra sitt val, och direkt uppleva en skillnad i sitt liv.

Känner du att du vill komma till rätta med din trygghet, dina rädslor och hitta en inre balans? Eller vill du bara förstå dig själv bättre och hitta dina styrkor och din potential? Jag hjälper gärna till, grundat i min egen erfarenhet och känsla för energier. Förutsatt en genuin öppenhet och önskan om förståelse, och att den önskan är prioriterad. En prioritering som speglar det självkostnadspris jag tar ut för tjänsten jag erbjuder. Men oavsett vilken väg du väljer att gå så hoppas jag att du använder ditt val, att du gör det väl och inte skjuter upp det längre nu. Vi befinner oss i en spännande tid av förändring, och det som väntar på andra sidan är väl värt att kämpa för. Det handlar om vår frihet och en djup och universell kärlek!

Förändring

Om man är nöjd med hur man har det och med allting, så behövs ingen förändring, men så är det sällan, och har man kommit så långt i sin utveckling ser man antagligen ingen mening med att gå igenom ytterligare en fysisk existens. Det är därför sannolikt att vi som befinner oss här på jorden just nu inte är helt och hållet nöjda. Och det är den tanken eller önskan om förändring, som är drivkraften som tar oss framåt. Det är den som ger oss nya visioner och någonting att ta sikte på. Drivkraften kan antingen var en önskan om att ta sig ”till någonting”, eller en önskan att ”ta sig ifrån” sin nuvarande situation. Det ena är egentligen inte bättre än det andra, det handlar mest om två olika sätt att se på, och beskriva, samma drivkraft.

Samtidigt sker det sällan stora förändringar, även om det är ens önskan. Grunden är i mångt och mycket tämligen konstant. Det är många människor som vill väldigt mycket, och som önskar väldigt mycket, samtidigt som man kan tycka att det händer förhållandevis lite. Men det räcker inte bara med att vilja något, för att det ska hända. Det räcker inte heller att arbeta hårt, eller att skrida till handling, för att något ska hända. Om man inte kan uppbåda en ändring i sin energi, genom att hitta en ny känsla, så spelar resten mindre roll. För det är känslan du väljer att uppleva idag, som bestämmer upplevelsen som väntar dig imorgon. ”Vad du gör” spelar då faktiskt ingen roll, om du inte ändrar ”vem du är”, i dina egna ögon.

Det får mig att tänka på idrottsmän och idrottskvinnor, som är utmärkta, levande exempel på detta. De som vinner, gör det för att de redan innan tävlingen, ser sig som vinnare, och har gått in i känslan att de har vunnit. Det är den viktigaste ”träningen” du kan göra. Den positiva känslan är så kraftfull att den kommer att, genom den framtida upplevelsen, verifiera allt som du redan har känt, och därmed önskat. Man har dock ej möjlighet att styra över när upplevelsen kommer, eller under vilka omständigheter. Men a t t den kommer, det är säkert.

Däremot skulle jag vilja varna för att gå in i känslan av att man ”vill vinna”, för det är nämligen inte samma sak som känslan av att ”ha vunnit” och redan ”vara en vinnare”. Känslan av att vilja vinna kommer ge dig upplevelsen av att ”vilja vinna”, inte av att faktiskt göra det. Medan känslan av att ”ha vunnit”, kommer att ge dig upplevelsen av att också ha vunnit. Nu förstår jag att inte alla som läser det här tävlar, men principen är samma oavsett vilken förändring man vill se. Att gå in i känslan av att förändringen redan har hänt. Då kommer den också att hända.

Problemet är att det stora flertalet människor inte förstår det här. Man förstår inte skillnaden som jag just beskrivit, man förstår inte skapelseprocessen, skapelseordningen eller sin egen roll och sitt eget ansvar i densamma. Istället är den utbredda uppfattningen att livet bara är något som händer oss, och som vi inte har speciellt stor kontroll över. Och i den mån vi tror oss kunna kontrollera vad som händer har vi fått för oss att arbete och handling är vägen framåt, och vägen till förändring. Det ser man också hos de som idrottar, men som vill uppnå bättre resultat än de gör. Istället för att skapa en annan framtid på det sätt som var tänkt, och som faktiskt fungerar, så försöker man skapa förändring genom handling. Man försöker träna mer eller hårdare, man byter material och utrustning, bara för att gång på gång möta samma upplevelse och samma resultat som alltid. För att man inte ändrat sin känsla, och därmed den energi som attraherar upplevelser.

Men visst måste det göra skillnad om man tränar hårdare, kan man tycka? Svaret är både ja och nej. Om du inte ändrar din känsla, så spelar det ingen roll hur hårt du tränar. Livet kommer ge dig samma upplevelse oavsett. Om det innebär att universum kommer se till att du blir sjuk, skadad, gör misstag eller får otur, så kommer du inte att få det du vill ha, om du inte börjar med att välja en ny känsla. Om du däremot börjar med det, och därmed befinner dig i ”rätt” energi, så kommer livet att ge dig inspirationen som kommer att ta dig till ditt mål och din uppfyllda dröm. Den inspirationen kan handla om att träna mer, annorlunda eller justera taktik och utrustning. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är, men om man börjar med rätt känsla, så kan man i princip inte misslyckas.

Men det finns en tröghet inbyggd i systemet, som bland annat hindrar ”ofrivilliga” förändringar. Som vi människor har valt att se på världen, så är ordningen att saker ”händer”, varpå vi ”känner” motsvarande känsla, som en reaktion på händelsen, varpå samma sak händer igen, som ett resultat av vår känsla, varpå vi känner samma känsla igen, som reaktion osv. I all oändlighet om vi inte bryter cykeln. Och det effektivaste sättet att få till förändring är alltså inte, i första hand, att se till att något nytt ”händer”, utan att ”känna” något nytt, trots att det är samma sak som händer. För med en ny känsla kommer inte samma sak att upprepa sig nästa gång. Att se världen med nya ögon.

Ytterligare tröghet kan upplevas i och med att omvärlden formar, och anpassar, sig efter vår tro om den, och om hur vi tror att den fungerar. Med det menar jag att oavsett vad vi tror, så kommer universum hjälpa oss att bekräfta det vi tror. Tror vi gott om människor kommer den tron att bli bekräftad. Om vi tror ont om människor så kommer istället den tron bli bekräftad. Det är verkligen rätt fantastiskt och fascinerande. Och anledningen att systemet kan fungera så, är att vår tro är grunden för vilken verklighet vi skapar. Man brukar ju säga att en stark tro kan förflytta berg. Oavsett vad vi tror, så kommer vår tro alltså alltid att bli bekräftad, vilket gör det mindre sannolikt att vi ska vara beredda att tro någonting annat, och skapa någonting annat än vi skapar idag. Vilket leder till tröghet, som motverkar förändring. Men det hänger också ihop med att det stora flertalet av oss inte är tillräckligt trygga inombords för att verkligen lita på oss själva.

Det är därför det pratas om att ”tänka positivt”, syssla med dagliga affirmationer, vara ”tacksam” osv. De två förstnämnda handlar om att försöka inspirera sig själv att hitta en ny känsla, som sen i sin tur kan åstadkomma den förändring som man önskar. Men att affirmera och tänka positivt utifrån samma gamla känsla som vanligt, kommer aldrig att leda till den förändring man önskar. Rådet om att ”känna tacksamhet” är däremot intressantare, för om det kan göras ärligt och uppriktigt, oavsett motgångar, eller vad som händer dig, så pratar vi om en ny, och positivare, känsla. Som på sikt faktiskt kommer att leda till en förändring. För om du utan synbar anledning känner tacksamhet, så kommer livet snart att faktiskt ge dig upplevelser att vara tacksam över. Det kan alltså vara ett effektivt sätt att hitta en ingång i en positiv spiral. Men bara om känslan är ärlig och uppriktigt menad. Tacksamhet är en kraftfull känsla, men känslan av kärlek är ännu kraftfullare, och därmed ännu effektivare om man vill skapa. ”Kärlek” innehåller dessutom känslan av tacksamhet, och egentligen alla andra positiva känslor också.

Nu när vi har pratat om hur skapande fungerar, och hur förändring fungerar, kan det vara värt att, som svensk, formulera några meningar om Jantelagen. Om uppmaningen att man, som människa och individ, inte ska tro att man är någonting. Och hur förödande en sån inställning är för skapandet. Jag kan förstå att idén kan ha framstått som vettig hos de mäktiga personer som kom på den för längesen. Inte för att jag tror de trodde på konceptet för egen del, eller hade för avsikt att anamma det, utan för att det var ett fantastiskt sätt att vinna makt över människor, och att som en person i maktställning kunna behålla kontrollen över befolkningen och sina undersåtar. Så länge ingen av dem tror att de är något, så kommer ingen av dem att kunna lyckas ta makten ifrån dig. Eftersom Jantelagen ger dem känslan av att de inte har den makten, så kommer den känslan, i sin tur, att ge dem den konkreta framtida upplevelsen som bekräftar att de faktiskt inte ha den makten. Det är ett otroligt sinnrikt system att hålla folk tillbaka, så att de enkelt kan styras, kontrolleras och utnyttjas. Utan att de har en möjlighet att ta sig ur systemet, eftersom de, genom sitt omedvetna skapande, håller sig själva tillbaka. Eftersom resultatet av systemet bekräftar att det måste vara sant. Men det är bara sant tills man väljer en ny känsla.

Det kan jämföras med hur religion genom tiderna har använts av samma anledning, för att styra och kontrollera människor, för att personerna som sitter på makten inte ska bli av med den. Genom att hota med det ena och det andra, och hitta på låtsas-regler som måste följas. Och det fungerar så länge folk tror på det de får höra. Och anledningen att de tror på någon annan, trots att det kanske inte stämmer överens med deras egen sanning, är att de inte är trygga inombords. Och då behöver man söka den tryggheten och bekräftelsen utanför sig själv. Om någon då påstår sig erbjuda den tryggheten, mot en viss ”betalning”, i form av pengar, att man följer vissa förhållningsregler eller liknande, så är det lätt att tro att man gör en bra affär. Trots att man i själva verket gör sig själv en björntjänst.

Tyvärr har både Jantelagen och religionens negativa sidor sprungit ur ”rädsla”. Men det gör samtidigt att de på sikt kommer att försvinna, eftersom rädsla inte är en hållbar grund för någonting. Det är bara sånt som är grundat i ren ”kärlek”, som faktiskt håller i längden. Men hur länge det dröjer innan vi slänger vår rädsla överbord, och vågar lita på oss själva, det vågar jag inte säga. Det är upp till vad vi själva väljer och känner för. Politik kan sägas vara religionens moderna arvtagare. Även där handlar det om personer med makt som, av rädsla, inte vill släppa dig fri, och med alla medel försöker få människor att bli medskapare för att hålla det sjunkande skeppet flytande lite längre.

Det som behövs är att folk hittar sin inre trygghet och därmed sin egen, inre sanning. Då kommer man att kunna se att kejsaren faktiskt inte har några kläder, och att vår överklass av elit-politiker och byråkrater inte hjälper oss, utan håller oss tillbaka. Vi behöver inte göra revolution för att rasera systemet, och återfå makten över våra liv. Det räcker med att bara sluta ge systemet vårt stöd. Och när det gamla systemet till slut faller, kan vi bygga upp en ny värld och ett nytt samhälle. Ett samhälle som inte är byggt på rädsla och hierarkier, utan som är byggt på kärlek, frihet och oändliga möjligheter. För alla.

Spöken Och Mörkerrädsla

Jag ser människor som energi, och energi som känslor. Enligt fysikens lagar kan energi varken skapas eller förstöras, endast ändra form. När vår kropp tar slut, är det den fysiska kroppen som dör, inte vår energi. Inte våra känslor. En person som befinner sig i känslomässig harmoni och balans, kommer sannolikt inte ha några problem att, efter döden återgå till sitt naturliga energitillstånd, ett tillstånd av kärlek och som en del av allt, av universum och Kosmos. Där man kan ha både individens perspektiv, och helhetens. Där man får tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, som vi har tvingats att tillfälligt lägga bakom oss under vår fysiska tid här på jorden. Förändringen av vårt tillstånd sker smärtfritt, eftersom vi inte bär något motstånd inom oss.

Men många människor har inte hittat den där inre harmonin under sin livstid. Är man nära, är det inget problem, men är man alltför långt ifrån, och befinner sig i en stark känsla av motstånd, så är situationen en annan. Det är inga problem för den fysiska kroppen att dö, men känslorna finns kvar. Eftersom det finns ett så starkt motstånd inom personen, som har hållit denne tillbaka under personens livstid försvårar det övergången till en naturlig energibalans. Känslorna blir kvar i ett individuellt perspektiv, liknande dess människoskepnad, och de lämnar ett starkt känslomässigt avtryck bakom sig.

När det gäller de fenomen som vi, i brist på kunskap om, benämner som övernaturliga, är ”spöken” och ”andar” något som väldigt många tror på, men det är också något som många är rädda för. Det hänger också delvis ihop med mörkerrädsla. Spöken och andar är egentligen två olika namn för nästan samma sak, dvs personer vars fysiska kropp har dött, men som fortfarande, i någon form, befinner sig bland oss levande på jorden. Skillnaden, som jag ser det, är att spöken lämnar ett starkare känslomässigt arv efter sig, utifrån negativa och obearbetade känslor, medan andar kommunicerar utifrån en mer harmonisk balans. I båda fallen handlar det om förmedling av något budskap till oss levande. Ibland är det utifrån en önskan som de har, och ibland utifrån en önskan som vi har.

Även om inte alla förstår, eller är i kontakt med sin förmåga, så tror jag att alla kan känna av och kommunicera genom känslor. Både att man skickar ut egna känslor, men också att man kan ta in andras känslor. Det är faktiskt ett naturligare, och mer precist, sätt att kommunicera för oss, än tal-, skrift- och kroppsspråken som vi i betydligt större utsträckning valt att använda idag. Som vi valt att fokusera så mycket på att vi, i princip, har glömt vårt naturliga sätt att kommunicera, genom känslor.

Vi bär våra egna känslor, som vi varje dag väljer, men många människor bär även andras känslor. Som egentligen inte har med dem att göra, men som blir en del av dem, för att de accepterar känslan som sin egen. Bästa sättet att veta om en känsla tillhör dig, eller inte, är att vara medveten och känna dig själv så väl att du vet vem du är, och var du står någonstans. Då vet du direkt, om vad du känner, tillhör dig, eller inte. Då kommer man inte påverkas så mycket av sin omgivning, eftersom man är stabil och trygg i sig själv, och i vem man är.

Men om man inte är trygg i sig själv så kommer man känna många fler känslor, och mer omväxlande. En del är dina egna, men många känslor tillhör människor runt omkring dig, eller folk du passerar på gatan osv. Om du inte vet vad som är ditt och vad som tillhör andra, så kommer du att påverkas och beröras av allt. Detsamma gäller om andra människor projicerar sina brister och tillkortakommanden på dig. Om du inte vet och förstår att det handlar om dem, och deras resa, är sannolikheten stor att du tar åt dig, och på det sättet tar över deras problem, och deras känslor av oro och otillräcklighet mm. Istället för att antingen tydligt spegla tillbaka deras projektion, eller låta den flyga förbi dig, vetandes att den inte har med dig att göra.

På samma sätt som man kan känna andra människors känslor, kan man känna av spökens närvaro, och deras avtryck. På det sättet att man känner deras känslor. Vad är det då för känslor som spöken kan tänkas förmedla? Det är nog inte ovanligt att de har burit på massor av negativa känslor och tankar, både om sig själv och om andra. Deras senaste erfarenheter, känslomässigt, är också att de har erfarit är att gå igenom en fysisk död, med alla fysiska sensationer och känslor som kan vara kopplade till detta. Det är i mångt och mycket de känslorna och sensationerna som de förmedlar. Dels negativa känslor som de har ältat och hållit fast vid igenom livet, som är deras avtryck, och dels de obehagliga fysiska, och mentala, känslor de har känt i samband med att deras fysiska kropp lämnade dem.

Det innebär att när vi möter ett spöke, och, ofta utan att vara medveten om det, känner deras känslor, så är det sannolikt många av deras rädslor som vi kommer att känna. Dels för att det var vad de kände på under sitt liv på jorden, och som definierade dem som människor, och dels för att de sannolikt upplevde rädsla i samband med dödsögonblicket. Det är därför många är rädda för spöken, och det är därför de har kommit att uppfattas som något läskigt, som vill skrämma oss. Vilket kan verka lustigt, när rädslan egentligen inte är vår egen, utan det är spökenas egen rädsla. Som de förmedlar vidare till alla som är tillräckligt vilsna inombords, och i uppfattningen om vem de är, för att vara mottagliga att ta åt sig av den rädslan.

Personer som har kommit längre i sin utveckling, och är tryggare i sig själv, kan också känna spökens rädsla, men de personerna är så medvetna om vem de är, att de direkt förstår att känslan inte är deras egen, och att de därför inte behöver ta åt sig, eller agera, som om den vore deras egen. Det ger en nyttig självdistans, som ger känslomässig stabilitet och trygghet. När man är helt trygg i sig själv, så befinner man sig till 100% i känslan av kärlek. Per definition är man då inte rädd för någonting längre. Min uppfattning är att vi alla är på väg dit, även om många kanske har en lång bit kvar.

Principen är liknande när personer tror att de är besatta, av andar, spöken eller liknande. De som är mottagliga för att bli ”besatta” är personer som inte har en utpräglad och tydlig uppfattning om vem de är. Man kan också säga att deras ”omedvetenhet” gör det svårt, eller nära nog omöjligt, för dem att skilja på vilka känslor som är deras egna, och vilka som är någon annans. Om de befinner sig nära ett spöke, och påverkas av dess känslor, så är det lätt för personen att anamma känslorna, och därmed göra dem till sina. Åtminstone så länge spökets influens utifrån består. Ett spöke kan också välja att följa efter en person, om det känner att personen är mottaglig för dess påverkan, och om det finns ett budskap som spöket strävar efter att förmedla. Det går egentligen inte att bli besatt, men man kan få upplevelsen av besatthet. Men enbart om man, medvetet eller omedvetet, spelar med och tillåter att det sker.

Att vara rädd för mörkret handlar nog om att inte ha kontroll. Man vet inte vad som finns i mörkret, och då har man inte kontroll över sin närmaste omgivning. Att inte ha kontroll är obehagligt och läskigt om man inte är trygg inombords. Är man trygg behöver man inte samma kontroll, eftersom man förstår att det inte finns någonting att vara rädd för. I mörker har vi också plötsligt tappat ett av våra viktigaste sinnen, synen, vilket inenbär att vi förlorar en stor del av den kontroll vi är vana vid att ha. Eftersom information är makt, tappar vi plötsligt en del av vår makt, då vi tappar informationen vi normalt kan tillgodogöra oss via våra synintryck.

När intrycken från ett sinne försvinner, brukar man säga att övriga sinnen, och vårt fokus på dem, ökar. På natten är det dessutom ofta tyst, vilket innebär att även våra intryck från vår hörsel, i mångt och mycket, försvinner. Vilket ytterligare skärper våra övriga sinnen, till exempel vårt sjätte sinne, förmågan att ta in andras känslor. Att i det läget komma i kontakt med, och känna av, ett spöke, dvs en annan människas rädsla, är naturligtvis skrämmande. Kanske är man inte ens medveten om var rädslan kommer ifrån, man vet bara att man blev rädd när det var mörkt. Och nästa gång man hamnar i en liknande situation återkopplar man till sin tidigare erfarenhet, och de känslor man upplevde då. Eftersom man inte har släppt känslorna, utan fortfarande ser de som sina egna, så fortsätter de att påverka dig, så snart du hamnar i situationer som påminner dig om dem.

Och det gäller självklart inte enbart mörkerrädsla, utan alla typer av rädslor och i alla typer av situationer. Känslor som du gör till dina egna, blir dina egna, oavsett om de var det från början, eller inte. Du blir av med rädslan först när du släpper taget om den. Och för att göra det behöver du hitta stabilitet och trygghet inombords. Som i sin tur kommer av förståelse och medvetenhet.

Känsloenergi kan också finnas kvar i föremål och platser. Om starka känslor associeras med föremål, så kan ett ”minne” av de känslorna bli kvar i föremålet. Det gäller också för tex bostäder där starka känslor har upplevts. Känslor man upplever där, som inte är ens egna, behöver inte vara spöken, utan kan vara känslominnen som, så att säga, sitter kvar i väggarna. Med mer erfarenhet och förståelse kan man med tiden känna skillnaden mellan vad som är minnen och vad som är spöken eller andar.

Minnen bleknar med tiden, och i samband med att de ”tvättas” bort av andra känslor som nya människor laddar föremålen med. Men om man laddar dem med en liknande energi, så kan minnena leva kvar väldigt länge. Om man känner ”gammal” rädsla, och låter den påverka dig, så att du blir rädd själv, då spär du på den rädsla som redan finns, med din egen. Och får därmed rädslan att finnas kvar lite längre. På samma sätt kan man ”rena” ett hem från negativa minnen och gamla rädslor, genom att istället ladda med kärlek och ljus, som till slut har förmågan att få rädslan att blekna och försvinna.