Förändring

Om man är nöjd med hur man har det och med allting, så behövs ingen förändring, men så är det sällan, och har man kommit så långt i sin utveckling ser man antagligen ingen mening med att gå igenom ytterligare en fysisk existens. Det är därför sannolikt att vi som befinner oss här på jorden just nu inte är helt och hållet nöjda. Och det är den tanken eller önskan om förändring, som är drivkraften som tar oss framåt. Det är den som ger oss nya visioner och någonting att ta sikte på. Drivkraften kan antingen var en önskan om att ta sig ”till någonting”, eller en önskan att ”ta sig ifrån” sin nuvarande situation. Det ena är egentligen inte bättre än det andra, det handlar mest om två olika sätt att se på, och beskriva, samma drivkraft.

Samtidigt sker det sällan stora förändringar, även om det är ens önskan. Grunden är i mångt och mycket tämligen konstant. Det är många människor som vill väldigt mycket, och som önskar väldigt mycket, samtidigt som man kan tycka att det händer förhållandevis lite. Men det räcker inte bara med att vilja något, för att det ska hända. Det räcker inte heller att arbeta hårt, eller att skrida till handling, för att något ska hända. Om man inte kan uppbåda en ändring i sin energi, genom att hitta en ny känsla, så spelar resten mindre roll. För det är känslan du väljer att uppleva idag, som bestämmer upplevelsen som väntar dig imorgon. ”Vad du gör” spelar då faktiskt ingen roll, om du inte ändrar ”vem du är”, i dina egna ögon.

Det får mig att tänka på idrottsmän och idrottskvinnor, som är utmärkta, levande exempel på detta. De som vinner, gör det för att de redan innan tävlingen, ser sig som vinnare, och har gått in i känslan att de har vunnit. Det är den viktigaste ”träningen” du kan göra. Den positiva känslan är så kraftfull att den kommer att, genom den framtida upplevelsen, verifiera allt som du redan har känt, och därmed önskat. Man har dock ej möjlighet att styra över när upplevelsen kommer, eller under vilka omständigheter. Men a t t den kommer, det är säkert.

Däremot skulle jag vilja varna för att gå in i känslan av att man ”vill vinna”, för det är nämligen inte samma sak som känslan av att ”ha vunnit” och redan ”vara en vinnare”. Känslan av att vilja vinna kommer ge dig upplevelsen av att ”vilja vinna”, inte av att faktiskt göra det. Medan känslan av att ”ha vunnit”, kommer att ge dig upplevelsen av att också ha vunnit. Nu förstår jag att inte alla som läser det här tävlar, men principen är samma oavsett vilken förändring man vill se. Att gå in i känslan av att förändringen redan har hänt. Då kommer den också att hända.

Problemet är att det stora flertalet människor inte förstår det här. Man förstår inte skillnaden som jag just beskrivit, man förstår inte skapelseprocessen, skapelseordningen eller sin egen roll och sitt eget ansvar i densamma. Istället är den utbredda uppfattningen att livet bara är något som händer oss, och som vi inte har speciellt stor kontroll över. Och i den mån vi tror oss kunna kontrollera vad som händer har vi fått för oss att arbete och handling är vägen framåt, och vägen till förändring. Det ser man också hos de som idrottar, men som vill uppnå bättre resultat än de gör. Istället för att skapa en annan framtid på det sätt som var tänkt, och som faktiskt fungerar, så försöker man skapa förändring genom handling. Man försöker träna mer eller hårdare, man byter material och utrustning, bara för att gång på gång möta samma upplevelse och samma resultat som alltid. För att man inte ändrat sin känsla, och därmed den energi som attraherar upplevelser.

Men visst måste det göra skillnad om man tränar hårdare, kan man tycka? Svaret är både ja och nej. Om du inte ändrar din känsla, så spelar det ingen roll hur hårt du tränar. Livet kommer ge dig samma upplevelse oavsett. Om det innebär att universum kommer se till att du blir sjuk, skadad, gör misstag eller får otur, så kommer du inte att få det du vill ha, om du inte börjar med att välja en ny känsla. Om du däremot börjar med det, och därmed befinner dig i ”rätt” energi, så kommer livet att ge dig inspirationen som kommer att ta dig till ditt mål och din uppfyllda dröm. Den inspirationen kan handla om att träna mer, annorlunda eller justera taktik och utrustning. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är, men om man börjar med rätt känsla, så kan man i princip inte misslyckas.

Men det finns en tröghet inbyggd i systemet, som bland annat hindrar ”ofrivilliga” förändringar. Som vi människor har valt att se på världen, så är ordningen att saker ”händer”, varpå vi ”känner” motsvarande känsla, som en reaktion på händelsen, varpå samma sak händer igen, som ett resultat av vår känsla, varpå vi känner samma känsla igen, som reaktion osv. I all oändlighet om vi inte bryter cykeln. Och det effektivaste sättet att få till förändring är alltså inte, i första hand, att se till att något nytt ”händer”, utan att ”känna” något nytt, trots att det är samma sak som händer. För med en ny känsla kommer inte samma sak att upprepa sig nästa gång. Att se världen med nya ögon.

Ytterligare tröghet kan upplevas i och med att omvärlden formar, och anpassar, sig efter vår tro om den, och om hur vi tror att den fungerar. Med det menar jag att oavsett vad vi tror, så kommer universum hjälpa oss att bekräfta det vi tror. Tror vi gott om människor kommer den tron att bli bekräftad. Om vi tror ont om människor så kommer istället den tron bli bekräftad. Det är verkligen rätt fantastiskt och fascinerande. Och anledningen att systemet kan fungera så, är att vår tro är grunden för vilken verklighet vi skapar. Man brukar ju säga att en stark tro kan förflytta berg. Oavsett vad vi tror, så kommer vår tro alltså alltid att bli bekräftad, vilket gör det mindre sannolikt att vi ska vara beredda att tro någonting annat, och skapa någonting annat än vi skapar idag. Vilket leder till tröghet, som motverkar förändring. Men det hänger också ihop med att det stora flertalet av oss inte är tillräckligt trygga inombords för att verkligen lita på oss själva.

Det är därför det pratas om att ”tänka positivt”, syssla med dagliga affirmationer, vara ”tacksam” osv. De två förstnämnda handlar om att försöka inspirera sig själv att hitta en ny känsla, som sen i sin tur kan åstadkomma den förändring som man önskar. Men att affirmera och tänka positivt utifrån samma gamla känsla som vanligt, kommer aldrig att leda till den förändring man önskar. Rådet om att ”känna tacksamhet” är däremot intressantare, för om det kan göras ärligt och uppriktigt, oavsett motgångar, eller vad som händer dig, så pratar vi om en ny, och positivare, känsla. Som på sikt faktiskt kommer att leda till en förändring. För om du utan synbar anledning känner tacksamhet, så kommer livet snart att faktiskt ge dig upplevelser att vara tacksam över. Det kan alltså vara ett effektivt sätt att hitta en ingång i en positiv spiral. Men bara om känslan är ärlig och uppriktigt menad. Tacksamhet är en kraftfull känsla, men känslan av kärlek är ännu kraftfullare, och därmed ännu effektivare om man vill skapa. ”Kärlek” innehåller dessutom känslan av tacksamhet, och egentligen alla andra positiva känslor också.

Nu när vi har pratat om hur skapande fungerar, och hur förändring fungerar, kan det vara värt att, som svensk, formulera några meningar om Jantelagen. Om uppmaningen att man, som människa och individ, inte ska tro att man är någonting. Och hur förödande en sån inställning är för skapandet. Jag kan förstå att idén kan ha framstått som vettig hos de mäktiga personer som kom på den för längesen. Inte för att jag tror de trodde på konceptet för egen del, eller hade för avsikt att anamma det, utan för att det var ett fantastiskt sätt att vinna makt över människor, och att som en person i maktställning kunna behålla kontrollen över befolkningen och sina undersåtar. Så länge ingen av dem tror att de är något, så kommer ingen av dem att kunna lyckas ta makten ifrån dig. Eftersom Jantelagen ger dem känslan av att de inte har den makten, så kommer den känslan, i sin tur, att ge dem den konkreta framtida upplevelsen som bekräftar att de faktiskt inte ha den makten. Det är ett otroligt sinnrikt system att hålla folk tillbaka, så att de enkelt kan styras, kontrolleras och utnyttjas. Utan att de har en möjlighet att ta sig ur systemet, eftersom de, genom sitt omedvetna skapande, håller sig själva tillbaka. Eftersom resultatet av systemet bekräftar att det måste vara sant. Men det är bara sant tills man väljer en ny känsla.

Det kan jämföras med hur religion genom tiderna har använts av samma anledning, för att styra och kontrollera människor, för att personerna som sitter på makten inte ska bli av med den. Genom att hota med det ena och det andra, och hitta på låtsas-regler som måste följas. Och det fungerar så länge folk tror på det de får höra. Och anledningen att de tror på någon annan, trots att det kanske inte stämmer överens med deras egen sanning, är att de inte är trygga inombords. Och då behöver man söka den tryggheten och bekräftelsen utanför sig själv. Om någon då påstår sig erbjuda den tryggheten, mot en viss ”betalning”, i form av pengar, att man följer vissa förhållningsregler eller liknande, så är det lätt att tro att man gör en bra affär. Trots att man i själva verket gör sig själv en björntjänst.

Tyvärr har både Jantelagen och religionens negativa sidor sprungit ur ”rädsla”. Men det gör samtidigt att de på sikt kommer att försvinna, eftersom rädsla inte är en hållbar grund för någonting. Det är bara sånt som är grundat i ren ”kärlek”, som faktiskt håller i längden. Men hur länge det dröjer innan vi slänger vår rädsla överbord, och vågar lita på oss själva, det vågar jag inte säga. Det är upp till vad vi själva väljer och känner för. Politik kan sägas vara religionens moderna arvtagare. Även där handlar det om personer med makt som, av rädsla, inte vill släppa dig fri, och med alla medel försöker få människor att bli medskapare för att hålla det sjunkande skeppet flytande lite längre.

Det som behövs är att folk hittar sin inre trygghet och därmed sin egen, inre sanning. Då kommer man att kunna se att kejsaren faktiskt inte har några kläder, och att vår överklass av elit-politiker och byråkrater inte hjälper oss, utan håller oss tillbaka. Vi behöver inte göra revolution för att rasera systemet, och återfå makten över våra liv. Det räcker med att bara sluta ge systemet vårt stöd. Och när det gamla systemet till slut faller, kan vi bygga upp en ny värld och ett nytt samhälle. Ett samhälle som inte är byggt på rädsla och hierarkier, utan som är byggt på kärlek, frihet och oändliga möjligheter. För alla.

Annonser

Spöken Och Mörkerrädsla

Jag ser människor som energi, och energi som känslor. Enligt fysikens lagar kan energi varken skapas eller förstöras, endast ändra form. När vår kropp tar slut, är det den fysiska kroppen som dör, inte vår energi. Inte våra känslor. En person som befinner sig i känslomässig harmoni och balans, kommer sannolikt inte ha några problem att, efter döden återgå till sitt naturliga energitillstånd, ett tillstånd av kärlek och som en del av allt, av universum och Kosmos. Där man kan ha både individens perspektiv, och helhetens. Där man får tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, som vi har tvingats att tillfälligt lägga bakom oss under vår fysiska tid här på jorden. Förändringen av vårt tillstånd sker smärtfritt, eftersom vi inte bär något motstånd inom oss.

Men många människor har inte hittat den där inre harmonin under sin livstid. Är man nära, är det inget problem, men är man alltför långt ifrån, och befinner sig i en stark känsla av motstånd, så är situationen en annan. Det är inga problem för den fysiska kroppen att dö, men känslorna finns kvar. Eftersom det finns ett så starkt motstånd inom personen, som har hållit denne tillbaka under personens livstid försvårar det övergången till en naturlig energibalans. Känslorna blir kvar i ett individuellt perspektiv, liknande dess människoskepnad, och de lämnar ett starkt känslomässigt avtryck bakom sig.

När det gäller de fenomen som vi, i brist på kunskap om, benämner som övernaturliga, är ”spöken” och ”andar” något som väldigt många tror på, men det är också något som många är rädda för. Det hänger också delvis ihop med mörkerrädsla. Spöken och andar är egentligen två olika namn för nästan samma sak, dvs personer vars fysiska kropp har dött, men som fortfarande, i någon form, befinner sig bland oss levande på jorden. Skillnaden, som jag ser det, är att spöken lämnar ett starkare känslomässigt arv efter sig, utifrån negativa och obearbetade känslor, medan andar kommunicerar utifrån en mer harmonisk balans. I båda fallen handlar det om förmedling av något budskap till oss levande. Ibland är det utifrån en önskan som de har, och ibland utifrån en önskan som vi har.

Även om inte alla förstår, eller är i kontakt med sin förmåga, så tror jag att alla kan känna av och kommunicera genom känslor. Både att man skickar ut egna känslor, men också att man kan ta in andras känslor. Det är faktiskt ett naturligare, och mer precist, sätt att kommunicera för oss, än tal-, skrift- och kroppsspråken som vi i betydligt större utsträckning valt att använda idag. Som vi valt att fokusera så mycket på att vi, i princip, har glömt vårt naturliga sätt att kommunicera, genom känslor.

Vi bär våra egna känslor, som vi varje dag väljer, men många människor bär även andras känslor. Som egentligen inte har med dem att göra, men som blir en del av dem, för att de accepterar känslan som sin egen. Bästa sättet att veta om en känsla tillhör dig, eller inte, är att vara medveten och känna dig själv så väl att du vet vem du är, och var du står någonstans. Då vet du direkt, om vad du känner, tillhör dig, eller inte. Då kommer man inte påverkas så mycket av sin omgivning, eftersom man är stabil och trygg i sig själv, och i vem man är.

Men om man inte är trygg i sig själv så kommer man känna många fler känslor, och mer omväxlande. En del är dina egna, men många känslor tillhör människor runt omkring dig, eller folk du passerar på gatan osv. Om du inte vet vad som är ditt och vad som tillhör andra, så kommer du att påverkas och beröras av allt. Detsamma gäller om andra människor projicerar sina brister och tillkortakommanden på dig. Om du inte vet och förstår att det handlar om dem, och deras resa, är sannolikheten stor att du tar åt dig, och på det sättet tar över deras problem, och deras känslor av oro och otillräcklighet mm. Istället för att antingen tydligt spegla tillbaka deras projektion, eller låta den flyga förbi dig, vetandes att den inte har med dig att göra.

På samma sätt som man kan känna andra människors känslor, kan man känna av spökens närvaro, och deras avtryck. På det sättet att man känner deras känslor. Vad är det då för känslor som spöken kan tänkas förmedla? Det är nog inte ovanligt att de har burit på massor av negativa känslor och tankar, både om sig själv och om andra. Deras senaste erfarenheter, känslomässigt, är också att de har erfarit är att gå igenom en fysisk död, med alla fysiska sensationer och känslor som kan vara kopplade till detta. Det är i mångt och mycket de känslorna och sensationerna som de förmedlar. Dels negativa känslor som de har ältat och hållit fast vid igenom livet, som är deras avtryck, och dels de obehagliga fysiska, och mentala, känslor de har känt i samband med att deras fysiska kropp lämnade dem.

Det innebär att när vi möter ett spöke, och, ofta utan att vara medveten om det, känner deras känslor, så är det sannolikt många av deras rädslor som vi kommer att känna. Dels för att det var vad de kände på under sitt liv på jorden, och som definierade dem som människor, och dels för att de sannolikt upplevde rädsla i samband med dödsögonblicket. Det är därför många är rädda för spöken, och det är därför de har kommit att uppfattas som något läskigt, som vill skrämma oss. Vilket kan verka lustigt, när rädslan egentligen inte är vår egen, utan det är spökenas egen rädsla. Som de förmedlar vidare till alla som är tillräckligt vilsna inombords, och i uppfattningen om vem de är, för att vara mottagliga att ta åt sig av den rädslan.

Personer som har kommit längre i sin utveckling, och är tryggare i sig själv, kan också känna spökens rädsla, men de personerna är så medvetna om vem de är, att de direkt förstår att känslan inte är deras egen, och att de därför inte behöver ta åt sig, eller agera, som om den vore deras egen. Det ger en nyttig självdistans, som ger känslomässig stabilitet och trygghet. När man är helt trygg i sig själv, så befinner man sig till 100% i känslan av kärlek. Per definition är man då inte rädd för någonting längre. Min uppfattning är att vi alla är på väg dit, även om många kanske har en lång bit kvar.

Principen är liknande när personer tror att de är besatta, av andar, spöken eller liknande. De som är mottagliga för att bli ”besatta” är personer som inte har en utpräglad och tydlig uppfattning om vem de är. Man kan också säga att deras ”omedvetenhet” gör det svårt, eller nära nog omöjligt, för dem att skilja på vilka känslor som är deras egna, och vilka som är någon annans. Om de befinner sig nära ett spöke, och påverkas av dess känslor, så är det lätt för personen att anamma känslorna, och därmed göra dem till sina. Åtminstone så länge spökets influens utifrån består. Ett spöke kan också välja att följa efter en person, om det känner att personen är mottaglig för dess påverkan, och om det finns ett budskap som spöket strävar efter att förmedla. Det går egentligen inte att bli besatt, men man kan få upplevelsen av besatthet. Men enbart om man, medvetet eller omedvetet, spelar med och tillåter att det sker.

Att vara rädd för mörkret handlar nog om att inte ha kontroll. Man vet inte vad som finns i mörkret, och då har man inte kontroll över sin närmaste omgivning. Att inte ha kontroll är obehagligt och läskigt om man inte är trygg inombords. Är man trygg behöver man inte samma kontroll, eftersom man förstår att det inte finns någonting att vara rädd för. I mörker har vi också plötsligt tappat ett av våra viktigaste sinnen, synen, vilket inenbär att vi förlorar en stor del av den kontroll vi är vana vid att ha. Eftersom information är makt, tappar vi plötsligt en del av vår makt, då vi tappar informationen vi normalt kan tillgodogöra oss via våra synintryck.

När intrycken från ett sinne försvinner, brukar man säga att övriga sinnen, och vårt fokus på dem, ökar. På natten är det dessutom ofta tyst, vilket innebär att även våra intryck från vår hörsel, i mångt och mycket, försvinner. Vilket ytterligare skärper våra övriga sinnen, till exempel vårt sjätte sinne, förmågan att ta in andras känslor. Att i det läget komma i kontakt med, och känna av, ett spöke, dvs en annan människas rädsla, är naturligtvis skrämmande. Kanske är man inte ens medveten om var rädslan kommer ifrån, man vet bara att man blev rädd när det var mörkt. Och nästa gång man hamnar i en liknande situation återkopplar man till sin tidigare erfarenhet, och de känslor man upplevde då. Eftersom man inte har släppt känslorna, utan fortfarande ser de som sina egna, så fortsätter de att påverka dig, så snart du hamnar i situationer som påminner dig om dem.

Och det gäller självklart inte enbart mörkerrädsla, utan alla typer av rädslor och i alla typer av situationer. Känslor som du gör till dina egna, blir dina egna, oavsett om de var det från början, eller inte. Du blir av med rädslan först när du släpper taget om den. Och för att göra det behöver du hitta stabilitet och trygghet inombords. Som i sin tur kommer av förståelse och medvetenhet.

Känsloenergi kan också finnas kvar i föremål och platser. Om starka känslor associeras med föremål, så kan ett ”minne” av de känslorna bli kvar i föremålet. Det gäller också för tex bostäder där starka känslor har upplevts. Känslor man upplever där, som inte är ens egna, behöver inte vara spöken, utan kan vara känslominnen som, så att säga, sitter kvar i väggarna. Med mer erfarenhet och förståelse kan man med tiden känna skillnaden mellan vad som är minnen och vad som är spöken eller andar.

Minnen bleknar med tiden, och i samband med att de ”tvättas” bort av andra känslor som nya människor laddar föremålen med. Men om man laddar dem med en liknande energi, så kan minnena leva kvar väldigt länge. Om man känner ”gammal” rädsla, och låter den påverka dig, så att du blir rädd själv, då spär du på den rädsla som redan finns, med din egen. Och får därmed rädslan att finnas kvar lite längre. På samma sätt kan man ”rena” ett hem från negativa minnen och gamla rädslor, genom att istället ladda med kärlek och ljus, som till slut har förmågan att få rädslan att blekna och försvinna.

Problemet Med Förutsägelser

Det går att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden, och när. Det finns många som sysslar med medial vägledning, energiavläsning osv. som gör detta. Informationen finns tillgänglig, och kan kännas av på ett liknande sätt som annan information. Det vill säga att källan är universums kärleksenergi, som sen filtreras genom den mediala personens själv- och verklighetsbild, och därefter komprimeras ytterligare för att kunna passa våra ord, och vårt språk, för att därefter förmedlas till personen det handlar om. Det kan låta jättebra, och alla blir nöjda.

Tills det har gått ett litet tag, och man börjar märka att det som var sagt att skulle inträffa, inte händer. Åtminstone inte när det var sagt att det skulle hända. Det har hänt mig, både när jag förutspått min egen framtid, och när andra har gjort det. Och det är oftare att det som ska hända inte gör det, än att det faktiskt gör det. När jag nu försöker anstränga mig kan jag nog inte dra mig till minnes en enda förutsägelse, som faktiskt hittills har stämt. Även om man är generös och tar bort aspekten med tid. Det förbryllade mig länge, och jag har sökt anledningen, och logiken, bakom det här fenomenet, som jag så tydligt har observerat och erfarit. Och sakta men säkert har ett svar börjat byggas upp inom mig.

För det första så är min uppfattning att källan alltid är sann, och den informationen är sanning. Men i och med att framtiden ännu inte är skapad, och det dessutom är du själv som är skaparen, så finns det än så länge väldigt många tänkbara sanningar/framtider att välja mellan. En del är extremt sannolika, medan andra är så osannolika att de ska inträffa att det är nära nog omöjligt. Sen finns hela skalan däremellan. Ju längre man har kommit i förståelsen av sig själv, och vem man är, desto tydligare och mer korrekt riktning tar man ut när det gäller beslut och vägval i sitt liv. Man går inte så många omvägar, och de val man gör är mer medvetna och genomtänkta. Men det är fortfarande så att det, i varje stund, finns många tänkbara framtida sanningar, och många tänkbara vägar att gå. Och även om en viss väg är överlägset mer sannolik än andra, så kan det variera mycket när man kommer att göra valet och slå in på den.

Det finns alltså väldigt många variabler. Det intressanta blir då att titta på vilken av alla dessa sanningar som universum väljer att förmedla, och varför. Och nu börjar det faktiskt på allvar bli intressant, eftersom min erfarenhet och förståelse säger att det inte alls är den mest sannolika bilden av framtiden som universum väljer att förmedla, och berätta om. Istället skulle jag säga att det är den mest fantastiska och mest ideala bilden som förmedlas. Man kan säga att det är den mest optimistiska, och fantastiska, drömbilden som förmedlas, både när det gäller innehåll och tidsuppskattning. Samtidigt som det ändå fortfarande finns en viss sannolikhet att scenariot faktiskt ska bli verklighet, även om det kräver att precis allting går rätt väg, hela tiden, vilket i sig är extremt osannolikt.

Även om jag har förmågan att läsa av människors energi, och teoretiskt ibland skulle kunna berätta saker om deras framtid, så väljer jag sällan att göra det, eftersom osäkerheten är så stor, och eftersom min egen erfarenhet är att förutsägelser sällan visar sig stämma. Speciellt gäller det tiden, och när saker och ting kommer hända. Vilket tyvärr är det som människor allra mest skulle vilja veta. Speciellt om det är något underbart som man längtar efter, och går och väntar på.

Men om det nu är så här, kan man fråga sig varför? Vad är logiken bakom att universum ger oss bilder som sannolikt alltid kommer att vara bättre, större och mer fantastiska än verkligheten antagligen kommer att vara, när vi tids nog når den? Det glädjer mig att kunna rapportera att det faktiskt finns en poäng och en logik bakom, även om den, vid en första anblick, kan verka svår att upptäcka. Och logiken handlar om hur skapandet av framtiden sker. Framtiden är nämligen ingenting som händer dig. Framtiden är någonting som du skapar. Om du inte skapar den, så händer den inte. Då kommer allting fortsätta att vara som det alltid har varit. Det du känner idag, skapar din framtid imorgon. För att något nytt ska hända så måste du känna något nytt. Du måste ha en bild av vad du vill uppleva och känna i framtiden, och du måste tro så mycket på dig själv att du vet att känslan är sann. När du vet det, så kommer du känna känslan redan nu, vilket kommer skapa framtiden du önskar imorgon.

Bilden som universum förmedlar är alltså inte den mest sannolika, utan bör ses som en inspiration. En inspiration som ibland är helt nödvändig. Inspirationen fyller två funktioner: Dels visar den dig din fulla potential, och hur fantastiskt du skulle kunna skapa ditt liv. Informationen hjälper dig alltså att ha rätt ambitioner och våga sätta siktet tillräckligt högt. Och dels hjälper en inspirerad information dig att hitta en mer korrekt känsla. En känsla som det finns en poäng att universum får dig att välja, eftersom det är känslan som kommer skapa din framtid. Ju mer du tror på förutsägelsen, desto närmare kommer din känsla att vara i sin energi, och desto sannolikare är det att den kommer bli verklighet. Men eftersom bilden som förmedlas alltid är den mest fantastiska, så kommer det antagligen ta längre tid att nå dit, än vad som indikerats, och det är sannolikt att man inte lyckas skapa det riktigt lika fantastiskt som universum önskar.

Om istället den mest sannolika bilden förmedlades, så är det där du skulle lägga ribban. Siktar man istället högre, så kommer man högre, än om man siktar lägre, även om man inte kommer hela vägen. Universum hjälper dig alltså att sikta tillräckligt högt, eftersom kärleken handlar om att skapa den mest fantastiska, tänkbara bilden av dig själv. Genom ditt liv, och genom att skapa det mest fantastiska liv du kan tänka dig. Men för att lyckas behöver du inspirationen, dels att våga sikta tillräckligt högt, och dels att hitta den rätta känslan, som har förmågan att förverkliga ditt drömliv, och din drömbild av dig själv.

Varje människas liv är till innehåll en blandning mellan förutbestämd livsplan och helt fritt val, och fritt skapande. Livsplanen kan handla om de stora dragen och viktiga händelser/milstolpar som ska ingå. När man föds som människa glömmer man allt detta, eftersom det annars skulle förstöra upplevelsen, överraskningen och vår möjlighet att ta lärdom av det vi är med om, känner och går igenom. Men vår själ och universum, som egentligen är en och samma, glömmer inte, utan är den som har koll på vår livsplan, som vi tillsammans bestämt oss för innan vi föddes. Att vissa saker ska inträffa i våra liv är därför väldigt sannolikt, eftersom de är del av vår individuella livsplan. Sen har vi en stor frihet när det gäller när och hur de ska inträffa, men att de inträffar kommer universum göra allt för att se till. Samtidigt är det vi själva som skapar vårt liv, även de händelser som ingår i vår livsplan. Men även om vi själva väljer väg, så kan universum, när det behövs, lägga in känslor i oss, som påverkar våra val i rätt riktning, i en riktning som uppfyller vår livsplan.

Men universum kan inte tvinga oss, och vi har alltid vårt fria val. Om vi vill strunta i, och gå emot våra känslor, så står det oss fritt. Det kommer inte kännas rätt, och vi kommer inte ta de steg det är meningen att vi ska ta, och vi kommer inte utvecklas som vi planerat, men vi kan trots allt välja den vägen. Vilket sannolikt innebär att vi kommer behöva leva om ett liknande liv, det vill säga att vi behöver en ny chans att göra om det vi därigenom misslyckats med.

Det är självklart viktigt att välja kärleksfulla känslor, eftersom det skapar en kärleksfull framtid, men samtidigt inte klandra sig själv, eller bli besviken, när allt inte går som du har tänkt. Motgången kan vara en del av din livsplan, vilket i så fall innebär att det finns någonting väldigt stort och viktigt för dig att upptäcka, och lära dig, i upplevelsen. En ny kunskap och förståelse att vara tacksam över.

Att Hitta Känslan

Om man önskar en förändring i sitt liv, eller för världen i stort, gäller det att hitta rätt känsla. Det första som händer är oftast att man får en tanke, eller idé, om en förändring som man önskar, eller inte önskar. Så fort den tanken är tänkt, så blir det en instruktion till universum, som genast börjar ta ut en ny riktning för saker och ting, en riktning där din tanke kan förverkligas. Oftast är det kanske knappt märkbart, och det är inte heller ovanligt att man tänker en tanke, och lite senare tänker något som motsäger den. Då kommer ingen förändring heller att ske. Om man tvivlar, oavsett hur lite, kan det oftast också räcka för att din dröm inte ska kunna uppfyllas.

Men ju mer konsekvent man kan hålla fast vid sin tanke, och ju mer man lägger fokus på den, desto mer energi och styrka får den, och desto kraftfullare kommer den att vara med, och skapa och forma, ditt liv. Oavsett om det är en positiv eller negativ tanke. Men en tanke, som man inte fyller med någonting, som man inte laddar med energi, har väldigt liten potential till skapande.

Det viktigaste som vi laddar våra tankar och drömmar med, är känslor, och känsloenergi. När vi känner känslor, som vi väljer att koppla ihop med vår tanke. Då blir den kraftfull. Egentligen är det känslorna som skapar, medan tanken är visionen om vad som ska skapas. Känslorna blir därför avgörande, i mångt och mycket. Dels att vi investerar tillräckligt mycket känslor, för att något faktiskt ska kunna hända, och dels att vi investerar rätt känslor, så att det blir vår vision som förverkligas, och ingenting annat.

För om vi laddar vår tanke med positiva känslor och känslo-associationer, så kommer den att skapas, snabbt och kraftfullt. Om vi laddar vår tanke med negativa känslor, så kommer vi istället snabbt och kraftfullt skapa motsatsen till vår tanke. Om vi laddar tanken ”jag vill ha tillräckligt med pengar” med negativ energi kommer en verklighet skapas där du aldrig har tillräckligt med pengar. Vid en första anblick kan det verka konstigt, men det finns en logik bakom. Det kan vara svårt att förstå om man ser tanken som skapande, men om man ser känslorna som den skapande kraften, blir det enklare att förstå.

Hur snabbt och precist skapandet kan ske beror på hur starkt ditt fokus är, och hur kraftfull energi du laddar din tanke med. Man kan säga att känslorna existerar i ett spektrum där den ena ytterligheten är ”kärlek”, och ytterligheten i andra änden av spektrat är ”rädsla”. Ren kärlek är den starkaste positiva kraften, och känslan, du kan ladda dina drömmar med. Ren rädsla är den starkaste negativa kraften du kan ladda dina drömmar med, som närmast är en garanti för att de aldrig kommer att gå i uppfyllelse, utan att du snarare kommer få uppleva en anti-dröm. Mellan ytterligheterna finns alla möjliga nyanser av de här två känslorna.

Jag tror en anledning att folk idag generellt inte är så bra på att medvetet skapa, är att man har blandat ihop den ordning i vilket skapandet sker, var känslan kommer in, och vilken känslans funktion är. En utbredd uppfattning, som jag ser, är att man tror ordningen är: ”Någonting händer”, varpå man ”känner en känsla”, som konsekvens och respons på det som har inträffat. Men då har man gjort två misstag, dels har man blandat ihop ordning som saker sker i, och man har dels tagit bort sin roll som skapare helt och hållet.

Sanningen är istället att ingenting händer utan att skeendet har satts igång av en tanke, och styrts av en känsla. Ordningen är alltså att man ”tänker en tanke”, ”känner därefter en känsla”, vilket leder till att ”något händer”. Allt som händer har du alltså själv skapat, utifrån dina känslor. Och känslorna och valen är dina egna, även om själen och universum kan placera känslor i dig emellanåt, för att på det sättet styra dina val och ditt skapande. Men det sker bara när det är nödvändigt, och alltid grundat i en önskan om att hjälpa dig att fullfölja den livsplan som du gjort upp, och valt, innan du kom till jorden och påbörjade det här livet. Så allt som händer är dina egna val, antingen såna som du väljer nu, i realtid, eller val som du gjort innan du föddes, och när ditt liv planerades.

Ett annat sätt att förklara skapandet, är att du känner de känslor som är din reaktion på det som ska hända, innan det har hänt. Att det sen verkligen händer då blir enbart en formalitet, och oundviklig konsekvens av det du redan känt och upplevt inom dig. Jag vet inte om jag lyckas förklara tillräckligt enkelt för att det ska gå att förstå, men jag hoppas det, eftersom det här är otroligt viktigt. Eftersom det här är grunden till allt skapande, och vi har alla våra egna drömmar om att skapa någonting bättre, någonting vackrare, någonting som blir ett mer exakt uttryck för vem vi är, och hur vi ser oss själva. För ditt skapande kommer alltid vara en yttre spegelbild av ditt inre.

Om ditt liv är i kaos är det sannolikt en konsekvens av att ditt inre, och dina känslor, befinner sig i kaos. Om ditt liv är lyckat, kärleksfullt och harmoniskt är det sannolikt en konsekvens av att du känner dig lyckad, kärleksfull och harmonisk inombords.

Så om du har en dröm, så handlar det i praktiken om att hitta känslan som du vet, eller tror, att du kommer uppleva när din dröm har gått i uppfyllelse. Hur kommer det kännas då? Fantastiskt, fritt, underbart eller som en lättnad? Vill du skynda på skapandeprocessen så hjälper det att hitta rätt känsla, och träna på att gå in i den. Ju oftare och ju mer, desto bättre för effektiviteten i ditt skapande.

Du behöver egentligen inte ha en specifik dröm, eller tanke, för att träna på att gå in i behagliga känslor, känslor av kärlek. Man kan se det som en sorts avslappning eller meditation. Känslorna man känner kommer fortfarande vara skapande, men i och med att tanken bakom är diffusare så lämnar man större utrymme åt själen, och universum, att välja vilken väg som är effektivast att gå, för att du ska få uppleva känslan du tränar på, i verkligheten. När du hittat rätt känsla har du redan gett ditt liv en ny, och mer positiv, riktning.

Politik Eller Frihet (del 3)

Eftersom jag bor nära en stor stad har jag också tänkt på det här med trafik, rörlighet och trångboddhet. Varje dag ser man bilköer ringla sig åt först ena hållet, och senare på dagen åt andra hållet. Men med bättre och bättre internet-uppkoppling ser jag en framtid där fler och fler kan jobba hemifrån, eller var som helst i världen. Då behövs inte de dagliga transporterna fram och tillbaka till en fysisk arbetsplats. Jag har också berättat att många jobb kommer att försvinna i framtiden, och det stora flertalet kommer inte att ha ett jobb, eller ens vilja jobba så som vi gör idag. Det kommer också minska trafiken.

Sen har jag lite svårt att förstå varför alla nödvändigtvis ska bo på nästan exakt samma ställe, mitt inne i stan, att alla affärer ska samlas på samma ställe, i stora köpcentrum och så vidare. Jag är förespråkare för en harmonisk balans som jag känner att vi saknar i det avseendet. En bättre balans mellan konstgjord stadsmiljö och natur, mellan glesbygd och storstäder, mellan affärer, boende och företag. Jag tror vi alltid skulle behöva ha den känslan för balans i bakhuvudet när vi planerar större byggprojekt, ägnar oss åt stadsplanering och så vidare. Jag tänker mig att vi vill ha en fungerande balans på jorden, men att samma balans även ska finnas om vi bara tittar på Sverige, eller ett enskilt landskap, en stad eller en stadsdel. Att samma tanke om harmoni och balans ska genomsyra allt vi gör och skapar, oavsett vilken nivå man tittar på.

Idag känns det som att man exploaterar nästan all natur, i och runt storstäderna, utan att reflektera över det. Kanske för att man tänker att det ändå kompenseras av att det finns natur kvar på andra ställen, till exempel i Norrland och så vidare. Men det är inte samma sak, och jag skulle önska en mer långtgående balans än så. Jag tänker också på djur och fåglar som trängs undan av samma anledning. Människan tar för sig, och vi gör det för att vi kan. Djuren får flytta på sig, med ursäkten att det finns annan natur på andra ställen där de kan vara. Men det är inte alltid sant, och många djur- och fågelarter har utrotats, just på grund av att den speciella natur som de är beroende av, har skövlats och förstörts av oss människor. För dem kan ”natur” och ”natur” erbjuda väldigt olika förutsättningar. Viss natur fungerar, medan annan natur inte gör det, för vissa arter.

Man kan också fundera vad vi människor har för mandat att ta så stor plats på jorden som vi gör? Borde inte jorden vara allas hem, människor, fåglar, träd, djur och natur? Har inte alla individer, oavsett art, rätt att känna att det finns en plats för dem? För jorden är så full av resurser att det utan problem borde räcka till oss alla. Och om vår ”balans” bygger på att vi hela tiden behöver expandera, exploatera nya områden och ta ny mark i anspråk, som det har sett ut traditionellt i historien, så är det inte mycket till balans att prata om. För vad ska vi göra när jorden till slut inte räcker längre för vårt sätt att leva och konsumera? Ska vi ge oss ut i rymden då, och ge oss på nästa planet, och nästa planet efter det? Hur ska vi kunna existera balanserat i rymden om vi inte klarar det på jorden? Hur ska vi kunna existera balanserat på jorden, om vi inte klarar det i Sverige? Hur ska vi kunna existera balanserat i Sverige, om vi inte klarar det i till exempel Stockholm, och så vidare?

När jag pratar om frihet och när jag ser min vision ta form i text, så kan man fundera över hur vi trots att det finns så många bättre vägar att gå för att uppnå frihet, hamnat där vi befinner oss idag. Alltså hur det har kunnat gå så snett. Men jag tror det handlar om att vi har tagit ett litet steg åt fel håll, i taget, under en lång tid. Jag tror det handlar om att ha närt en tro att andra, till synes mer kvalificerade, vet bättre. Att lita på andra mer än man litar på sig själv. Kanske för att det är så skönt att slippa ansvar. ”Om jag litar på någon annan så är det inte mitt fel om saker går snett.” Förutom att det inte är sant, eftersom du har valt att lita på personen i fråga. Och varje val man gör, är man ansvarig för.

Jag tror också att det handlat om att när man inte är trygg i sig själv behöver man söka trygghet utifrån. Det system som påstår sig erbjuda den tryggheten får då rösten från alla människor som fortfarande känner oro och rädsla inombords. Men inre trygghet kan aldrig fås utifrån. Och man kan inte bota känsla med handling, bara genom att välja andra tankar. När man inte är trygg så är man rädd, och är man rädd så agerar man, och väljer, grundat i den rädslan. Inte grundat i kärlek. Men rädslan fungerar inte långsiktigt, det gör bara kärleken. Kärleken fungerar, och den fungerar alltid. Och kärlek är frihet.

Jag tror också att vi hamnat där vi hamnat för att vi konsekvent, och under väldigt lång tid, har valt det som vi bedömt som minst dåligt. I brist på bra alternativ har vi röstat på det minst dåliga. Men det är som att välja mellan pest eller kolera. Om vi i varje val röstar på kolera så kommer vi till sist att vakna upp i ett samhälle där kolera genomsyrar hela vår verklighet. Jag tror vi måste sluta rösta på de partier och de politiker som vi inte litar på och känner ett förtroende för. Och att protest-rösta, som jag tror man gjort i till exempel USA, är inte mycket bättre. Risken är att man får det man röstar på.

Med den här posten vill jag få fler att börja fundera själva, att lita på sig själva, och jag vill visa att en bättre värld är fullt möjlig. En värld som inte bara är bättre och friare för vissa, utan i längden är det för alla, och som faktiskt fungerar långsiktigt. En friare värld som är öppnare, roligare att leva i, och mer kärleksfull. Där kreativiteten får större utrymme och svängrum. Vägen dit kan tyckas lång, men det är inte sant. Den är inte längre bort än en tanke. Din och min tanke.

Eftersom tanken är skapande så handlar det mindre om att belysa problem, och berätta om allt som är fel, utan mer om att ge människor en alternativ dröm, att väcka en alternativ tanke. Och om den tanken leder till en känsla av frihet, så är halva jobbet redan gjort. Med små omställningar kan utveckling och förändring gå fort. Om vi vill. Egentligen hur fort som helst. Eller hur långsamt som helst, om vi väljer den tanken.

Men eftersom dagens system är instabilt så kommer det ändå inte att bestå. Då känns det mer spännande att ta ut nästa riktning redan innan vi har besökt den absoluta botten, istället för att vänta tills efter. Vi behöver inte låta systemet kollapsa innan vi ändrar oss. Saker och ting behöver inte bli värre först, innan de kan bli bättre. Om vi inte tror att det måste vara så. Vi kan bespara oss mycket tid och obehag genom att ställa om kursen redan nu. Frihet och kärlek finns i överflöd för alla som vågar tänka tanken. Och förstå och känna att den verkligen är sann. Veta att vi inte behöver tveka, eller känna oro.

En bättre värld väntar på oss, och den finns alldeles runt hörnet. Den väntar bara på att vi ska tänka tanken, och att vi ska tro på den. Framtiden kan verkligen bli precis hur rolig och spännande som helst!

Politik Eller Frihet (del 2)

Men hur blir det då i ett land, eller en värld, där staten hela tiden växer, och andelen privatanställda blir färre och färre? När färre och färre för varje dag ska betala för fler och fler? När skattesatserna höjts så mycket att ytterligare höjningar faktiskt genererar minskade intäkter, krona för krona, se Lafferkurvan?

Problemet är att det inte finns någon långsiktighet i ett sånt system, som vi faktiskt i många avseenden redan har idag. Det är, så att säga, instabilt i sig själv, och kommer att kollapsa förr eller senare, eftersom det inte befinner sig i balans. Ett annat problem är att det är ett väldigt tungrott, oprecist, dyrt och ineffektivt sätt att åstadkomma det vi säger oss vilja uppnå.

Poängen är att man med ett enklare, effektivare och mer fokuserat system kan få mycket bättre valuta för sina pengar, för våra pengar. Och när vi är där så behöver systemet inte alls lika mycket pengar, inte ens i närheten. Dels för att ett mer optimerat system kommer att ha mycket färre arbetsuppgifter att ta hand om, och dessutom kan man minimera allt slöseri och svinn som finns idag. Då finns det ingen anledning att ta ut höga skatter längre, eftersom det inte behövs. Och varje skattekrona som inte behöver tas ut, är mer frihet och makt till varje människa. Lägre skatter innebär också att priserna på varor och tjänster kan sänkas. Det innebär också att man har råd med mer på samma lön. Man skulle kunna arbeta mindre men fortfarande ha samma levnadsstandard. Med en lägre skatt försvinner också många argument för skatteplanering och skattefusk. Man skulle också uppleva en större rättvisa i systemet, att man faktiskt upplever sig få valuta för pengarna. Att man betalar mindre, men trots det upplever att man faktiskt får mer för pengarna, än vi får idag.

Jag tror alla gånger att vi skulle kunna ha ett väl fungerande samhälle och en väl fungerande stat, även om vi inte betalar mer skatt än till exempel 10%. Efter en övergångsperiod, kanske ännu mindre. Men det kräver att en större andel väljer att arbeta inom privata sektorn. Det kräver också en kraftigt minskad, optimerad och effektiviserad statlig verksamhet. Antagligen är enda chansen att uppnå det genom att skapa ett system med andra incitament än de som existerar idag, där rollen som politiker inte längre lockar de som faktiskt inte är lämpade att hantera ansvaret. Kanske vore det också rimligt att man fick sitta i riksdagen max två mandatperioder. För bättre driv, större motivation, mer mångfald och bättre effektivitet. För att undvika maktberusning, en klass av elit-politiker och bristande koppling till verkligheten och vanliga människors förutsättningar.

Politikernas roll bör vara som folkets ödmjuka representanter, inte deras maktfullkomliga herrar. Och folkets roll ska vara som politikernas arbets- och uppdragsgivare, inte enbart som röstboskap, kassakor och undersåtar. Kanske går en sån förändring att genomföra med ökad transparens, ökad granskning och utökat ansvar. Men inte en mer transparent befolkning, i maktens ögon, utan en mer transparent makt och politik för folket. Och med ansvar menar jag inte mer befogenheter, utan helt enkelt möjligheten att ställa även politiker till svars för sina handlingar. Och att de kan tvingas ta konsekvenser av sina val och beslut.

Kanske behöver demokratin också justeras och skärpas. Idag kan 51% bestämma över resterande 49%. Kanske skulle det istället krävas två tredjedels majoritet för att få igenom lagar, regler och beslut? Kanske ska det krävas att 75% är överens för att de ska få sin vilja igenom? Ett sånt system skulle visserligen få en stark inbyggd tröghet, och det skulle inte hända lika mycket som idag, men å andra sidan skulle det som genomförs faktiskt bli mycket mer rätt, och många fler skulle bli nöjda med resultatet. Trögheten skulle dessutom hindra att förutsättningarna vi lever under svänger alltför kraftigt. Förutsättningarna skulle bli mer förutsägbara och långsiktigt hållbara.

Med lägre andel av inkomsten som behöver gå till skatt blir det billigare att leva, och man kommer inte behöva lika mycket pengar och lika hög lön som tidigare. Men om folk, som regel, inte kommer ha traditionella jobb i framtiden så måste de ändå ha pengar till mat, boende och så vidare. Hur löser man det? För det första behövs som sagt inte alls lika mycket pengar, och när en stor del av industri och tillverkning automatiseras så kan priserna pressas ytterligare. Allting kommer att bli billigare, både saker, mat och tjänster, eftersom det nästan inte kostar något att producera. Och om vi enbart äter det som vi verkligen behöver, det som kroppen verkligen behöver, och inte allt onödigt som inte tillför nödvändig näring, är jag övertygad om att vi kan klara oss alldeles utmärkt på en tredjedel av den mängd mat vi äter idag. Som en bonus kommer många problem som vi har idag med till exempel övervikt och ohälsa att försvinna.

När det gäller boende så är det på sina ställen otroligt dyrt, men en viktig anledning till det är att möjligheten till lån finns. Om man var tvungen att ha kontanterna för att köpa sin bostad, redan innan man tillåts köpa den, så skulle en drastisk förändring ske. Priserna skulle sjunka rejält och hamna på en mer realistisk nivå. Plötsligt skulle tillgång och efterfrågan kunna mötas på lika villkor. I en värld där banker inte lånar ut pengar skulle det vara mycket billigare att bo. Kanske en femtedel eller till och med en tiondel av vad det kostar idag. Om fler är beredda att bo utanför stadskärnorna, sjunker bokostnaderna ytterligare.

En positiv bieffekt om människor inte lånar pengar blir att folk inte hamnar i skuld. Därmed blir människor friare, och man riskerar inte att leva över sina tillgångar på samma sätt som idag. Kanske är det inte möjligt att nå hela vägen dit direkt, men ett första steg skulle kunna vara att man inte lånar mer än man rimligtvis kan tjäna in och betala tillbaka inom en rimlig framtid, eller åtminstone sin livstid.

Det kan också vara vettigt att ha någon form av gemensamt skyddsnät så att ingen behöver känna oro över om man kommer klara sig eller inte, men ett sånt system måste hållas enkelt och effektivt. Så låga kostnader som möjligt, och så lite behov av administration och byråkrati som möjligt. Det handlar inte om att man gratis ska kunna leva gott på ett sånt system, utan om att varje människas överlevnad garanteras, i form av de mest elementära basbehoven. Ingen ska behöva svälta ihjäl, ingen ska behöva frysa ihjäl och så vidare. Tillhör man samhället ska alla som vill, eller behöver, kunna få den här hjälpen, utan krav på motprestation, hela livet om man så önskar. Men man ska veta att det enbart handlar om grundläggande överlevnad och inte på något sätt om ett liv i lyx eller överflöd.

Jag tror att man ska försöka undvika att finansiera ett sånt system med skatt eftersom höjd skatt för med sig så många andra negativa effekter, men i en framtid där till exempel matindustrin är helt automatiserad handlar det inte heller om några stora kostnader att förse de människor som inte försörjer sig själva, med mat. Och om man håller det på en väldigt grundläggande nivå kommer det inte heller finnas incitament att utnyttja och leva på ett sånt system. Man kan också tänka sig att boendet som erbjuds, genom en sån garanti, är enkelt, liknande studentkorridorer, vandrarhem eller annat kollektivt boende. Eftersom de flesta sannolikt kommer vilja ha ut mer av livet, än enbart det allra mest grundläggande, kommer systemet inte att överutnyttjas. Samtidigt som ingen behöver vara orolig för sin överlevnad. Om den stressen försvinner så kommer människor bli friskare, mer avslappnade och friare.

(Fortsättning följer…)

Politik Eller Frihet (del 1)

Jag brukar jämställa känslan av kärlek med känslan av frihet. I en ideal värld skulle jag önska människor att få känna så mycket frihet som möjligt. Men hur fria är vi egentligen? För att svara på den frågan funderar jag över alternativa vägar inom ett antal områden, där potentialen till mer frihet är stor. Jag tänker den här gången inte i första hand på varje individs personliga utveckling, eftersom den sker i olika takt och i olika steg, för alla människor. Istället skulle jag vilja lyfta blicken och fundera i lite större termer, i termer av oss som befolkning och mänsklighet. För att se hur vår frihet idag begränsas av yttre faktorer, och hur vi kan komma runt begränsningarna genom att tänka en ny tanke. Jag har bland annat tittat på följande områden: tid, jobb, pengar, mat, rörlighet, natur och makt. Men som vi kommer märka är gränserna mellan områdena flytande.

Oavsett om det egentligen är så ,eller inte, så ser de flesta av oss tiden som något som existerar i begränsad omfattning för oss. Varje dygn har bara 24 timmar och varje människa har en begränsad livslängd. Det behöver inte vara så, men eftersom det är en sanning för majoriteten av oss utgår jag från det. En intressant fråga blir då vem som bestämmer över den tid vi har tilldelats? För varje timme som vi har, men istället låter någon annan förfoga över, så har vi gett upp en del av vår frihet. Det spelar ingen roll om vi ger bort vår tid direkt, eller indirekt, medvetet eller omedvetet.

De flesta av oss sover bort en stor del av sin tid, men det ser jag som ett fritt val, och inget som är påtvingat. Nästa stora tidspost för de flesta är jobbet. De flesta vuxna människor arbetar runt 40 timmar per vecka, och de som inte gör det förväntas ändå i stor utsträckning göra det, eller åtminstone vilja göra det. Heltidsarbete är normen, och man förväntas inte avvika från den, om man vill vara med i vårt samhälle. Det finns en del som verkligen ägnar sig åt det som de brinner för, som skulle göra det de gör idag gratis om det var så, och som inte har några ekonomiska bekymmer. De arbetar med det de gör helt frivilligt, som en hobby. Att det rullar in pengar är mest en positiv bieffekt, och inte en anledning eller grund till att man väljer att jobba med det man gör. De här människorna är fria, och väljer själva. Den typen av jobb är inte hämmande på samma sätt, men är samtidigt väldigt få förunnat.

Det stora flertalet har istället jobb som de inte trivs med, eller åtminstone inte skulle vara kvar på om de inte fick betalt. Pengar är det stora motivet, och de här människorna brinner inte för sina jobb. De blir snarare någonting som låser in dem, tar deras tid och håller de tillbaka från det som de kanske hellre skulle ägna sig åt. Visserligen får de pengar i utbyte, men de flesta drömmer antagligen ändå om en friare tillvaro. Med färre krav och mindre beroende.

Samtidigt går utvecklingen framåt. Industrin automatiseras och enklare jobb försvinner. I framtiden kommer alla enkla och tråkiga jobb ha försvunnit. Även en del avancerade jobb, som idag utförs av människor, kan komma att utföras lättare, billigare och snabbare av robotar och datorer i framtiden. Visst dröjer det många år innan vi är där, men det kan ändå vara relevant att fundera över den här problematiken redan nu. Om det ens är ett problem, för det kan lika gärna vara en möjlighet.

Hur som helst kommer det att innebära att det i framtiden inte kommer finnas jobb åt alla. Snarare kommer det enbart finnas jobb åt en minoritet. Eftersom de flesta ändå inte brinner för sina jobb idag, utan drömmer om mer frihet, behöver det inte vara fel få tillbaka den tid man annars skulle gett bort. Våra liv kommer att upplevas mycket längre, vi kommer kunna njuta mer av somrarna, av naturen och vi kommer kunna aktivera oss på ett sätt som passar våra kroppar bättre. Det handlar om en stor förändring som väntar oss. En förändring som har potential att befria oss från en stor tids- och frihetstjuv, och därmed fylla våra liv med mer kärlek.

Men självklart finns det en nackdel: Utan jobb får vi inga pengar, och utan tillräckligt med pengar begränsas vår frihet igen. Det problemet kan lösas på två sätt, antingen genom att ersätta den förlorade inkomsten med en ny, eller genom att minska utflödet av pengar, eller genom en kombination av dessa. Man kan tänka sig att med mycket mera tid kommer folk ägna sig mer åt sina fritidsintressen och fördjupa sig i de ämnen och aktiviteter som de verkligen brinner för. Det här kommer att göra de till en sorts experter inom sina områden, och de kommer dessutom att bli duktigare och prestera bättre enbart av den anledningen, att de faktiskt gör något de tycker är roligt, oavsett om det handlar om omvårdnad, konst, djurdagis, undervisning, att uppfinna eller vad som helst.

Min poäng är att de flesta människor skulle kunna tjäna lite pengar på de aktivteter de brinner för. Jag tror inte på pengar som en drivkraft, för då blir det fel, och då låser vi in oss igen, utan mer som en positiv och naturlig bieffekt. Jag tänker mig inte att en sån bi-inkomst ska ersätta förlusten från att inte ha ett heltidsarbete, men det kan bli ett litet plus i kassan i alla fall. Man kan också fundera över hur mycket pengar man verkligen behöver tjäna. Idag försvinner väl, i snitt, ungefär två tredjedelar av vår inkomst i form av olika skatter och avgifter till staten. Om pengar är makt så innebär det att staten och våra politiker har ett stort grepp om vår frihet och en stor makt över våra liv. Men är det så vi vill ha det.

Självklart kan det vara vettigt att gå ihop och organisera vissa vitala kärnverksamheter i samhället tillsammans, men i Sverige har systemet snarare kollapsat och staten tar mycket mer pengar än vad som egentligen skulle behövas. Anledningen till detta är för att man kan, för att pengar är makt och för att de styrande har sökt sig till sina maktpositioner, just för att de har en extra stark önskan om så mycket makt över andra som möjligt. Som del av statliga verksamheter behöver man inte heller generera några egna pengar, utan kan istället leva på de skatter som tas in från resten av befolkningen. Jag kan tänka mig att många ser det som ett bekvämt sätt att leva. En enkelhet som fler och fler önskar ta del av. Att leva ”gratis”, och att det är någon annan som betalar. Men det kräver också att man kan hitta på en motivering för sin lön, vilket innebär att man hela tiden behöver hitta på nya arbetsuppgifter, dels för egen del, och dels för alla nya som vill komma in, bli en del av, och få möjlighet att leva på det statliga systemet.

Det är anledningen att byråkrati och administration alltid föder mer byråkrati och administration. Det är anledningen att politik alltid föder mer politik. Det är anledningen att staten alltid sväller, alltid vill utvidga och utöka sin makt, och de områden man förfogar över. Det är anledningen att politiker hela tiden lägger sig i områden som många gånger skulle klara sig mycket bättre utan deras inblandning. För att de behöver rättfärdiga sin befattning och sin lön.

Problemet är att ett sånt system, av naturliga skäl, kostar väldigt mycket, samtidigt som det är väldigt ineffektivt. Egentligen finns det ingen övre gräns för hur mycket det kan tänkas kosta, eftersom det finns så starka incitament inom systemet att hela tiden växa, expandera och ta mer plats, på bekostnad av befolkningens frihet och makt över sina egna liv. Pengarna för att betala systemet kommer från skatten, som tas ut av de som arbetar på företag som ej är statliga. För även om statligt anställda också betalar skatt, så är det på en lön som redan helt betalas med statliga pengar, alltså skatteintäkter. Därför blir enbart privatanställdas skatteinbetalningar ett tillskott till systemet.

(Fortsättning följer…)