Klokhet Och Intelligens

Jag tror det är svårt att veta exakt vad intelligens är, och jag vågar inte uttala mig säkert på den punkten. Det vanligaste sättet att bilda sig en uppfattning om någons intelligens är att genom olika tester mäta personens intelligenskvot. Den säger inte allt, men ger en aning om analytisk effektivitet och förmåga, samt snabbtänkthet. Det har med hjärnan att göra. På samma sätt som man kan mäta hur snabb en dator är, så är det i slutänden enbart en maskin som räknar med ettor och nollor, med alla dess fördelar och begränsningar. För hjärnan är ett hjälpmedel, ett verktyg och en maskin.

Det betyder inte att vi människor är maskiner, men så är vi också så mycket mer än våra hjärnor. Att effektivt, smidigt och smärtfritt ta sig igenom livet kräver en massa olika egenskaper, varav hög intelligens enbart är en av dessa. Potetiellt kan hög iq vara en fördel, men samtidigt finns det många situationer där det lika gärna kan vara ett handikapp. Som samhället ser ut, så är det i stor utsträckning anpassat för medelpersonen. Den person vars egenskaper ligger närmast den nivå som kan betecknas normalast, närmast medel eller vanligast, har bäst möjligheter att passa in i det rådande systemet, och därmed dra nytta av de fördelar det innebär.Varje avvikelse från det normala är ett potentiellt hinder i de sammanhangen.

Jag har många olika egenskaper, en del positiva, och en del mindre positiva. Jag har också erfarenhet av att vara snabbtänkt och att ha en sorts intelligens som passar för att prestera bra på intelligenstester. Eftersom jag inte har mycket annat att jämföra med är det svårt för mig att säga om det har hjälpt mig genom livet, eller om det varit ett hinder för mig. Däremot har jag haft förmånen att komma i kontakt med både intelligenta personer och mindre intelligenta personer genom åren. Min erfarenhet är att personer med relativt låg iq ofta klarar sig minst lika bra i livet som de som har lite högre iq. En skillnad kan vara att personer med låg iq lever spontanare, grubblar mindre och är nöjdare och mer tacksamma för det de har, medan personer med hög iq, visserligen har bättre förutsättningar att förstå sammanhang, humor osv, men samtidigt oftare analyserar sönder saker, grubblar för mycket, har lättare att fastna i depressioner och ställer högre krav på sig själva och sin omgivning.

Men det som kanske är ännu intressantare, är att en person kan vara klok. Och om man besitter en klokhet eller inte, har ingenting med intelligens att göra. En av de mer fascinerande personerna jag, för en kort stund hade förmånen att lära känna, visar inte upp egenskaper eller tecken som tyder på snabbtänkthet och hög intelligens. Trots det är hon en av de mest medvetna och klokaste personerna jag träffat så här långt, och hon har verkligen klarar sig alldeles utmärkt i livet. För klokhet har mer med en persons energi att göra, och sitter inte i den fysiska delen av en person, utan i en stark kopplingen till livets underliggande intelligens, dess rikedom och vishet. Alla människor har en sån koppling, men ju mer obalans och negativitet man fyller sin energi med, desto mer annat blir det som upptar ditt fokus och skymmer klokheten från att komma fram. Den riskerar helt enkelt att drunkna i bruset från obalansen.

Skillnaden mellan intelligens och klokhet är att medan intelligensen är mer av en maskinell, analytisk snabbtänkthet, så handlar klokheten om medvetenhet, inre balans, en utvecklad intuition och förmågan att välja rätt vägar i livet. Klokhet är som sagt någonting som alla potentiellt har tillgång till. När man hittat sin inre balans är det som att personens energi landar i en inre trygghet, en svävande lätthet och en lugn stillhet. I den stillheten är det enklare att uppfatta de signaler, den känslan och den förståelse man får till sig genom sin intuition. När saker och ting känns lätt normalt, blir det dessutom tydligare när man möter energier, eller står inför val, som känns tyngre, och det blir enklare att välja vägar som innehåller en lättare, renare och mer balanserad energi. Det blir enklare att göra kloka val.

Innan jag började min egen resa hade jag intelligensen, men jag saknade medvetenheten, klokheten, förståelsen och intuitionen. Jag sticker inte under stol med att det varit en lång och tuff resa därifrån, men för varje dag, och för varje vecka, blir det lättare. Och med balans och medvetenhet har klokhet, insikter och förståelse kommit. En klokhet som jag idag lever mitt liv efter, och insikter som jag, varje vecka, delar med mig av, här på min blogg.

Annonser

Lagren

Allt man är med om, tänker, upplever och känner lagras som minnen i kropp och själ. Det är naturligt, och problem uppstår först när man av någon anledning bygger upp obalanserade känslor kring sin historia eller det man upplevt. Det kan vara starka känslomässiga upplevelser som man inte kunnat släppa eller skapa en sund distans till. Det kan också bero på känslomässiga föreställningar man har byggt upp runt relationer eller saker osv. Föreställningar som oftast inte är sanna, utan handlar om gissningar och uppskattningar man gör utan tillräcklig information eller känsla för helheten.

Sådana obalanserade reaktioner lagras också i kropp och själ, i form av knutar av negativitet och motstånd i en persons energi. Motstånd mot sanningen och mot sin egen persons välbefinnande och utveckling. Att gå igenom en process där man rensar sin energi på allt gammalt bagage gör att energin långsamt återgår till att bli balanserad och fri igen. Det är ingenting man gör över en natt, men tar man en natt i taget, så kommer det nödvändiga arbetet till slut att vara gjort. Samtidigt är det en process som i väldigt hög utsträckning handlar om att ta små steg. Och ofta går ett steg inte att ta, förrän vissa andra nödvändiga steg har tagits innan. Om man är redo för nästa steg eller inte, beror på vilken grad av medvetenhet man har uppnått, och hur balanserade energin är som man befinner sig i.

När processen inleds befinner man sig sannolikt i en obalanserad energi, men där man ändå hittat medvetenheten att förstå detta, och se att det varken är en behaglig eller hälsosam situation att vara fast i. I början kommer utväxlingen på, och resultatet av, de steg man tar att vara lägre, men ju längre man kommer, desto effektivare kommer man bli när det gäller att hantera negativiteten, och att lösa upp den.

När man på det sättet rensar sin energi, så sker arbetet i lager. På samma sätt som en lök är uppbyggd av olika lager så kan obalanser sitta olika djupt rotade i en persons energi. Man måste rensa det lager där man befinner sig för tillfället, innan man är redo att ta itu med nästa lager. Och det spelar ingen roll vad man har för ambition, hur mycket arbete man lägger ner eller hur målmedveten man är, resan mot balans kommer ske lagervis automatiskt. Och det kan märkas relativt tydligt, att man går igenom perioder som känns jobbigare och tyngre, följt av lättare perioder när man är färdig med ett lager, men innan man har börjat på nästa. Vissa känslomässiga obalanser kommer man också behöva släppa flera gånger, men på olika nivåer, beroende av hur långt man kommit i sin process.

Det finns flera anledningar till att det är så här, och att processen följer ett sådant här mönster. Självklart är det viktigt att uppnå balans, och man vill gärna att det ska gå så fort som möjligt, men det kommer inte ske till vilket pris som helst. Att släppa obalans är påfrestande och energikrävande. Man klarar inte att släppa hur mycket som helst, hur fort som helst, utan att hälsan tar stryk av detta. Och den långsiktiga hälsan prioriteras högre. Det finns gränser för vad man klarar av, och det kommer behövas perioder av återhämtning emellanåt. Perioder när det känns lättare, men där arbetet inte går framåt lika fort. Den här avvägningen och alla detaljer kring den sker automatiskt, och man behöver bara acceptera den och vara noga med att lyssna på sin intuition och sitt hjärta.

Och har man väl bestämt sig, så händer saker, och de händer även under de lugna perioderna och när man inte själv märker, eller tycker sig se, några resultat. Eftersom det här framför allt handlar om en justering och balansering av den icke-fysiska energin i en persons själ, så sker också mycket arbete nattetid, där man med sömnens hjälp befinner sig i ett mer avslappnat tillstånd, där man är friare från motstånd mot processen och mer mottaglig för den nödvändiga förändringen. Samtidigt innebär det inte att allt kommer ordna sig av sig själv. En medveten och långsiktig insats krävs för att uppnå resultat, men när man väl inlett arbetet så kommer man att bli väldigt väl omhändertagen och vägledd i processen, även om det kommer att ta tid, kanske flera år innan man uppnått den balans man strävat efter.

Det finns också en annan aspekt, som även den har med hälsan att göra. För att kunna släppa obalanser, så måste den obalanserade känslan upp till ytan, och det är först när man på det sättet blir medveten om den, vågar möta den, och på det sättet desarmera sin egen känslomässiga investering i obalansen, som den kan försvinna och man en gång för alla kan släppa den. Men när känslominnen som länge varit förträngda eller glömda kommer upp till ytan så kommer man att reagera på dem. Det är grejen. Och om man visar att man klarar att möta den reaktionen och istället se och känna den i ett ljus av medveten balans, så kommer reaktionen och känslan långsamt avta i styrka, för att till slut försvinna helt. Och när den väl försvunnit, så kommer den inte tillbaka. Om man inte själv, genom en medveten insats, väljer att bygga upp obalansen på nytt.

Men den här reaktionen som man råkar ut för när de förträngda känslorna kommer upp till ytan, kan vara väldigt påfrestande och intensiv. Hälsan klarar inte att utsättas för hur starka påfrestningar som helst, därför finns en inbyggd spärr, som klipper av reaktionen om känslostormen blir så stark att den riskerar att påverka hälsan. Som en försvarsmekanism när smärtan blir för stor. Det innebär att man inte alltid känner reaktionen fullt ut, men det innebär också att det som man inte känner kan man inte heller släppa just nu. Den obalansen kommer finnas kvar inombords tills man byggt upp tillräcklig medvetenhet och toleransnivå, i form av balans i sin energi, för att tåla att se och konfrontera reaktionen. Man kan se det som att man har tillgång till att känna den obalans som finns i det lagret av sin energi som man för tillfället jobbar med, och där man befinner sig.

Känslomässiga energistörningar och negativitet som finns lagrad djupare har man inte på samma sätt tillgång till. Man kan ana eller förstå att den finns där, men man kommer inte kunna hitta den känsla man behöver göra sig av med förrän man har tagit det nödvändiga steget och rensat tidigare lager först. Obalans kan vara små saker, som det räcker med att släppa en gång, medan mer omfattande obalans kan sträcka sig genom flera lager och behöver därför släppas i etapper. Det är därför det kan kännas som att man arbetar sig igenom olika nivåer, för att till slut närma sig kärnan. Och det är därför tiden spelar en så stor roll i förhållande till arbetsinsats och målmedvetenhet, även om den i stor utsträckning måste finnas där också, för att det är så många små steg som måste tas, och för att det är så viktigt att varje steg tas i en viss ordning.

Hur många lager en person har kan jag inte svara på, kanske kan det dessutom variera. Även om varje process kommer dela många egenskaper och drag, så är varje persons resa individuell. Det går därför inte att säga hur lång tid ett lager tar att arbeta sig igenom. För mig har det varierat, allt ifrån några dagar till någon månad eller mer. På samma sätt har perioderna mellan lager varierat ifrån någon dag till två månader. Men i stor utsträckning handlar det om att känna en inre trygghet och våga lita på livet och på processen. Varje person har olika förutsättningar och behov, och varje process kommer automatiskt skräddarsys efter dem. Därför handlar det mycket om att våga slappna av, acceptera vem man är och var man befinner sig, och ta ett steg i taget.

Att Jämföra Sig Med Andra

Vi människor har en tendens att jämföra oss med andra. I grund och botten är vi flockdjur, och att veta och ha koll på var man står någonstans jämfört med resten av flocken kan absolut ha ett värde. Ett värde som kanske framför allt är kopplat till hjärnans överlevnadsinstinkt. En snabb jämförelse med de runt omkring sig kan berätta om man ligger bättre till eller sämre till. Ligger man sämre till får man en värdefull förvarning om att man måste kämpa lite hårdare, och anstränga sig lite mer. Ligger man bättre till kan man slappna av mer och känna att läget är under kontroll.

Men det finns också en del problem med den typen av jämförelser. Till exempel är de aldrig riktigt rättvisande. Även om de ger en indikation om läget så kommer det alltid att handla om en jämförelse mellan äpplen och päron. Varje människa är unik, med unika förutsättningar, egenskaper och färdigheter. Därför är det väldigt svårt att svara på vad resultatet av en jämförelse mellan människor egentligen säger. Trots det kan jämförelsen som sagt ha haft ett värde när vi för längesen levde i mindre familjer och flockar.

Idag ser situationen annorlunda ut. Världen har krympt, och som individ är vi inte bara medlemmar av en familj och andra typer av grupper, vi är också på ett helt annat sätt än tidigare medlemmar av helheten. Vi är medlemmar i det land där vi bor, och vi är också del av alla människor på jorden. I teorin var vi förstås det på stenåldern också, men det var inte relevant för vardagen då, på samma sätt. Idag finns det mycket fler människor att jämföra sig med, och vi har, genom media och bättre resmöjligheter, kommit närmare människor som bor i andra länder och andra delar av jorden. Att jämföra sig med alla individerna i en flock, kan ha handlat om 20-30 personer. Att jämföra sig med alla människor man har en direkt, eller indirekt, kontakt med i dag handlar om hur många som helst.

Sen finns det ett annat problem. Överlevnadsinstinkten är en sort tävlingsinstinkt. Och när det gäller tävlingar, så kan det i och för sig vara intressant att veta om man har många bakom sig, men betydligt oftare hamnar fokus på de man har framför sig, och som man behöver komma om för att vinna eller komma först. Tendensen är att vi betydligt oftare fokuserar på att jämföra oss med de som vi tror, eller vet, är bättre än vi är. Även om vi jämför oss med någon som befinner sig på samma nivå, så finns det alltid små skillnader, plus och minus. Varpå hjärnan antagligen i alla fall kommer till slutsatsen att gräset verkar vara grönare på andra sidan. Det blir lätt en konstant uppförsbacke, som varken är hälsosam eller egentligen fyller någon relevant funktion längre.

Vilken effekt det här får kan man till exempel se i olika typer av media. Man jämför sig med andra personer, som är närmast perfekta, på det området man jämför sig med dem på. Oavsett om det gäller olika skönhetsideal, husstorlek, pengar, karriär eller annan framgång. Att även de som verkar till synes perfekta har problem som de brottas med, och har det tufft på andra områden är ingenting som kommer fram. Eller också väljer man att medvetet blunda för det. För som jag varit inne på tidigare, så finns det inget positivt, som inte också medför en kostnad, och det finns ingenting negativt, som inte för något positivt med sig.

Den enda som det egentligen är relevant att jämföra sig med, är sig själv. Och inte heller då får man riktigt rättvisande resultat. Eftersom man som individ hela tiden utvecklas och förändras. Man är helt enkelt inte samma person idag som man var igår, eller som man kommer vara i morgon.

Men behovet av att jämföra sig med andra har också med balans att göra, eller avsaknaden av balans. För behovet handlar både om bekräftelse, osäkerhet och rädsla. Allting grundar sig i avsaknaden av inre trygghet. När tryggheten inte finns inombords söker man den istället runt omkring sig. Skillnaden mellan inre och yttre trygghet, är att den inre tryggheten finns alltid där, och den är inte beroende av någon annan. Medan yttre trygghet är något som snabbt kan ändra sig och därför hela tiden måste valideras. Den försätter dig också i en beroendesituation, där du är beroende av faktorer utom din kontroll. Och det blir upp till deras godtycke om din trygghet upprätthålls. En situation som lätt skapar stress, rädsla och frustration.

Eftersom den naturliga jämvikten är balans, krävs en arbetsinsats för att en obalans ska kunna upprätthållas. I det här fallet i form av all den energi man tvingas lägga på stress och oro. Så fort man slutar tillföra den energin, tynar obalansen och behovet av yttre trygghet bort. Istället växer det fram ett inre lugn och en inre trygghet. En trygghet som inte kräver att man vinner jämförelser med andra för att ha ett värde, ett liv och en framtid.

Ordningen

Livet kan verka kaosartat och slumpmässigt. Man är med om saker, råkar ut för saker, och ibland har man tur och ibland har man otur. Frågan om ”meningen med livet”, har engagerat mänskligheten under väldigt lång tid. Av förståeliga skäl, men en fråga som egentligen är minst lika intressant är ”hur livet fungerar”. Är man med i ett spel eller en lek, är det klart relevant att veta vilka reglerna är, och hur leken fungerar. Vet man inte det, kommer resultatet och utbytet man har av leken vara slumpartat och godtyckligt.

Och sanningen finns där ute, även om den ofta försvinner i bruset av åsikter, obalans och negativitet. Problemet är att det kan vara svårt att känna igen sanningen, och det sätt på vilket livet fungerar, att den bild man har av livet blir en självuppfyllande profetia, gör inte saken lättare, eller sanningen tydligare. Men om sanningen finns där ute, så finns den i ännu större utsträckning ”där inne”. Svaret på livets stora frågor finns inom varje människa, för den kärlek man är skapad av, vet precis vem du är och var du kommer ifrån.

Det finns en koppling mellan saker och ting, mellan tankar och känslor, och mellan insats och konsekvens. Det finns många fler kopplingar också, men nu väljer jag att fokusera på några av de största och mest intressanta. Det finns till exempel en stark koppling mellan att vara med om roliga saker, och att vara lycklig. Men det är inte bara så att det finns en koppling, det finns också en tydlig ordning, där det ena är resultatet och konsekvensen av det andra. Den bild jag tror de flesta har är att om man är med om roliga upplevelser, så kommer man bli lycklig. Men det är i så fall ett vanligt missförstånd, för det är inte den ordning som livet arbetar efter.

”Lycka” är ett känslotillstånd, medan ”roliga upplevelser” är exempel på en fysisk manifestering. Livet är ingenting som bara händer slumpmässigt, utan någonting som skapas. Och skapandeprocessen innehåller framför allt tre viktiga spelare: Tanken, känslan och manifesteringen eller resultatet. De är alla starkt kopplade till varandra, men det finns också en tydlig ordning dem emellan.

Tanken är fröet, idén, grunden och kreativiteten. Efter tanken följer känslan. Känslor uppstår inte ur ingenting, de har alltid föregåtts av, och sprungit ur, en tanke. Sen har vi förvisso möjligheten att uppfatta och ta till oss andras känslor, som i så fall har sprungit ur någon annans tanke, men jag kommer inte ta upp den aspekten nu, utan kommer prata mer om den i en framtida post. Känslan är skapandekraften, energin, fokuset och magin som förverkligar. Manifesteringen är resultatet, den fysiska upplevelsen, livet och verkligheten.

Det är skapandets ordning. Sen finns det som sagt fler kopplingar och fler aspekter, men det är huvuddragen. Det är också så att livet, och de upplevelser man är med om och de erfarenheter man gör, ger upphov till nya tankar som, via andra känslor, i sin tur kan skapa nya verkligheter och upplevelser. Tankar behöver inte heller leda till känslor. Många tankar är bara tankar som tänks av nyfikenhet, men ibland känner man extra starkt för vissa tankar, uppslag eller idéer, och det är dem som har potential att bli förverkligade. Samma sak är det med känslor. En känsla har alltid potentialen att skapa en verklighet, men det är inte säkert att det kommer ske, för det beror på hur stark och konsekvent man håller sig i den känslan eller energin. Hur starkt och konsekvent en människas fokus är, spelar stor roll för om verkligheten man känner för skapas, och hur snabbt, smidigt och effektivt det sker.

Det går att leva utan att vara medveten om det här. Det är inte säkert att man är medveten om vad man tänker eller känner, men det betyder inte att tankarna och känslorna inte finns där. Och när man förstår att känsla, energi och utstrålning är väldigt nära besläktade med varandra, så blir det tydligare varför man är med om det som man är med om. Varför man ibland behöver gå igenom motgångar, och varför man ibland, till synes, har tur. Tvivlar man på sig själv, kan det leda till rädslan att inte vara tillräckligt bra. Befinner man sig i den känslan tillräckligt länge så kommer den manifesteras i en fysisk verklighet, vare sig man vill det eller ej.

Det är därför vissa personer verkar ha tur och lyckas med allt de tar sig för, medan andra verkar råka ut för allt möjligt otrevligt, och går från motgång till motgång. Det är ingen slump, det är inte ologiskt och det är inte orättvist, utifrån hur livet fungerar. Det har med energi och utstrålning att göra, och om att förstå hur starkt känslor attraherar verkligheter, upplevelser och relationer som innehåller liknande energier. Förståelse är förutsättningen för medvetna beslut, men valet är alltid fritt och ansvaret individuellt, oavsett om du är medveten om vad du väljer, eller ej.

Ett Vanligt Liv

Livet kan vara spännande och omväxlande. Det är inte alltid man tycker att det händer något speciellt, men när man tittar tillbaka är det de spännande, roliga eller speciella sakerna man kommer ihåg efteråt. Den mindre speciella vardagen finns hela tiden där, men den är inget man lägger på minnet. Vardagen upptar oftast en större del av en persons liv, men många låter vardagen forma deras person i betydligt mindre utsträckning än de mer extrema upplevelser man är med om. Det ena behöver inte vara mer rätt än det andra, men jag tycker det är en intressant reflektion. Och man sover kanske en tredjedel av sitt liv. Ett liv är inte bara pärlbandet av guldkorn och guldkantade upplevelser, det är också vardagen och utfyllnaden däremellan.

Många människor är rädda för det ”vanliga”, rädda för vardagen, rädda för tystnaden och rädda för timmarna när ”ingenting” händer. Stressade av sin egen rastlöshet och behovet av att någonting hela tiden måste hända. Rädslan för att tiden är begränsad och att man bara lever, finns och syns när man gör någonting. Helst någonting som väcker andras uppskattning, avundsjuka eller beundran. Att sätta upp de här kraven, och den här pressen, på sig själv och leva inom dess gränser är helt ok, om det är vad man vill och sättet man kan uttrycka sin kreativitet, lycka och livsglädje på. Men det är ingen annan som sätter de här begränsningarna, och livet kan vara mycket mer, och innehålla fler nyanser än så.

Anledningen att jag nämner det här, är att balans är något som existerar på alla olika plan och i alla olika dimensioner av livet. Har man uppnått en inre balans, kommer det genomsyra tillvaron på alla olika punkter och i alla olika aspekter. Balans är en balans mellan ljust och mörkt, mellan ensamhet och gemenskap, mellan vardag och fest. De perioder när livet är ”vanligt” och vardag har också ett värde och fyller en funktion. De perioderna agerar balans till, och väger upp, de mer intensiva perioderna. På samma sätt som en god natts sömn väger upp en dags aktiviteter. Man kan tycka att det är roligare, och händer mer, när man är vaken, men ett liv utan sömn eller med för lite sömn, är inte balanserat. Och energi och hälsa kommer på sikt att ta skada av obalansen.

Livet handlar om att uppleva, men det handlar lika mycket om att skapa. Vad man skapar väljer man själv, och man sätter i stor utsträckning själv gränserna för vad man kan, eller inte kan, skapa. På sätt och vis handlar det om att ha realistiska förväntningar. De flesta har något som de verkligen skulle vilja skapa, eller uppleva, i livet. Men när man vill något väldigt mycket sätter man ofta orealistiska förväntningar på resultatet, och på upplevelsen. Det blir lätt att man blundar för kostnaden och eventuella negativa aspekter runt det man vill skapa. Man skulle kunna säga att man sätter sin upplevelse på en piedestal och höljer den i ett skimmer av ovanjordiska fantastiskhet.

Den här typen av tankar, känslor och energi, och att vilja något så mycket, är ett starkt fokus. Och fokus är normalt vad som initierar en önskan manifestering. Men när man har en orealistisk bild av det man vill skapa, distanserar man sig från det man skulle uppleva om önskan blev verklighet. Och den här energimässiga distansen lägger sig som ett motstånd, vars fokus istället lägger sig som ett hinder för att det man försöker skapa ska kunna förverkligas.

Det är faran med att tillskriva önskade verkligheter speciella, fantastiska eller överjordiska egenskaper, eller potential. De drömmarna bygger inte på en balanserad energi, och de har inte mycket med verkligheten att göra. Därför kommer de inte heller förverkligas så länge man håller fast vid de här känslorna kring sin önskan. Men när man är rotad i en inre balans och låter sina önskningar mogna i den energin, kommer känslorna runt önskningarna förändras och landa närmare verkligheten. När man förstår att varje verklighet är en balans av ljust och mörkt, en kompromiss mellan frihet och begränsning, blandning mellan fest och vardag har bilden man har av verkligheten landat närmare verkligheten själv. Då finns inte motståndet i energin kvar.

När det man önskar skapa, känns vanligt, självklart och nästintill ointressant, är förutsättningarna optimala för att det man försöker skapa, på ett enkelt, smidigt och naturligt sätt ska kunna manifesteras till en fysisk verklighet.

Att Leva I Nuet

Just nu lever vi, men det behöver inte betyda att alla människor lever i nuet. När man inte lever i nuet, så lever man antingen i historien eller i framtiden, eller en blandning av alla tre. Ett nyfött barn har oftast ingen medveten historia och är inte heller ännu medveten om framtiden som koncept, och vad den innebär eller kan innebära. Ett nyfött barn lever i nuet, även om det är en väldigt kort tid man är relativt nyfödd, och det är ganska snart man börjar bygga upp en egen historia.

Medvetenheten spelar också in. Är man så omedveten att man inte förstår vad historia eller framtid är, lever man ofta i nuet, som t.ex. en del djur, för då är man inte medveten om att det finns alternativ. Är man mer medveten, är det lättare att fastna i tankar och känslor kring det som varit, eller det som kanske kommer längre fram. Det finns ingen garanti för att hög medvetenhet innebär att man i större utsträckning lever i nuet, men personer med ett balanserat inre har ofta lättare att släppa historia och framtid till förmån för nuet. Och för att hitta sin inre balans behövs ofta att man är väldigt medveten om sig själv, sin omgivning och sin värld.

Anledningen att det finns en poäng att leva i nuet, istället för någon annan tid, är att det bara är just precis nu som vi verkligen lever, och det är bara just precis nu som livet händer. Allt som vi varit med om fram tills nu är något vi har gjort. Vi har levt, men det som redan har hänt går inte att ändra och risken är att man blir fast i tankar och känslotillstånd som hör till historien, utan att utvecklas. Samtidigt som det gör att man inte har samma möjlighet att vara närvarande i det som verkligen är livet, och i de beslut och vägval som längre fram kommer att skapa framtiden.

Oroar man sig, eller planerar, istället hela tiden för framtiden så lever tankar och känslor i någonting som aldrig har hänt, och kanske aldrig kommer att hända. Allt detta under tiden som det som verkligen är livet passerar utan att man tar sig tid eller hinner uppleva det. Lever man i det förflutna, gör man det ofta av rädsla, och lever man hela tiden för framtiden handlar det också om en rädsla. Inre stress kan ses som ett annat ord för rädsla. Och att konstant leva under stress är varken behagligt eller hälsosamt.

Att leva i nuet tror jag inte är någonting man ångrar att man gjort efteråt, men som vanligt handlar det mer om skälen och drivkraften bakom att man gör något, än vad det är man väljer att göra. Det finns helt enkelt många aspekter bakom det hela. Samtidigt som principerna kan uppfattas som väldigt komplicerade, så är de också relativt enkla och logiska. Det ena ger det andra och en del steg förutsätter att man tagit andra steg tidigare. Som en stege. Det är lätt att klättra högst upp på stegen om man tar ett steg i taget. Försöker man istället hoppa över ett eller fler steg blir det genast svårare. Att hoppa direkt till toppen är i princip omöjligt, och ju fler steg man försöker hoppa över, desto större insats krävs, och desto större är risken att man missar och ramlar och skadar sig.

Många tror att ju mer de hinner med i sina liv, desto mer har de verkligen levt och utnyttjat livet. Men finns det inget starkare skäl till varför man väljer de vägar man gör, är man kanske ute på hal is. Gör man saker av rädsla kommer värdet av det man gör inte vara lika stort. Både fysiska produkter, upplevelser och relationer går att få i många olika former. Kvantitet och kvalitet behöver inte vara varandras motsatser, men ofta är de det eftersom man allt som oftast arbetar med begränsade resurser, vilket kräver prioriteringar och kompromisser. Att vara medveten i nuet, och livet när det verkligen händer, handlar om att hitta och känna livets absoluta kärna, och att vara närvarande och delaktig i samspelet med sin omgivning och med sig själv. Livet blir förmodligen inte intensivare och mer levande än så.

Med motgångar och prövningar kommer medvetenhet och djup. Med obalanserad medvetenhet kommer en önskan och drivkraft till förändring. En resa till inre balans som förutsätter att man går igenom och städar upp bland alla tankar, känslor och allt som varit. Med medveten inre balans försvinner alla rädslor och behovet av att leva någon annanstans än i nuet. När man inte längre har en massa saker att oroa sig för frigörs en massa kapacitet och energi som kan användas till att njuta av livet och utvecklas som människa. När man inte längre tyngs ner av sin energi förbättras också intuitionen och man får en ökad känslighet för de vägar som livet föreslår att man ska gå. En motståndsfri flexibilitet som leder till en rikare och lyckligare framtid. Utan att man någonsin behöver bekymra sig över den.

När Det Gör Ont

När man av någon anledning gör sig fysiskt illa, känner man smärta. När jag var liten tyckte jag att det skulle vara mycket bättre om det slapp göra ont. Men redan då förstod jag nog på något sätt att det inte skulle fungera. Smärtan fyller en viktig funktion i att den på ett konkret sätt uppmärksammar oss på när något är fel gällande kroppens funktion. Smärtan hjälper oss att veta när något är så fel att det kräver åtgärd eller behandling. Och graden av smärta upplyser oss om hur akut behovet av åtgärd är. Hade smärtan inte varit en obehaglig känsla att uppleva, hade vi förmodligen inte tagit problemen, den försöker belysa, på allvar.

Men den fysiska kroppen är en väldigt liten del av vem vi är. Framför allt har vi en själ, eller en andlig kropp. Båda kropparna består av energi och är lika verkliga. Men den fysiska kroppen är just fysisk och temporär, medan den andliga kroppen varken är fysisk på samma sätt, eller begränsad i tid. Men det finns också andra likheter. När man av någon anledning skadar sin andliga energi, känner man en smärta, som fyller samma funktion som för den fysiska kroppen. Smärtan uppkommer egentligen inte på det fysiska planet, även om den är lika verklig för det. Den indikerar att det finns en skada eller ett sår i själens energi, som måste åtgärdas.

Som människor uppfostras vi in i den fysiska verkligheten, vilket är relevant. Däremot uppfostras vi också bort ifrån den värld som inte är konkret fysisk, och bort ifrån vår andliga identitet. Vi lär oss att söka bekräftelse från vetenskapen för att våga lita på vad vi är, vad vi upplever och hur världen ser ut och fungerar. Det innebär att vi är uppmärksamma på kroppens fysiska symptom på välbefinnande, men vi är inte lika lyhörda inför själens välbefinnande. För att vi har fått lära oss av samhället och de vi vuxit upp tillsammans med, att den delen av verkligheten inte finns. Vi kan fortfarande känna den själsliga smärtan när något inte står rätt till med vår energi och utstrålning, men vi vet inte hur vi ska hantera smärtan, eftersom den, enligt vad vi fått lära oss, inte finns.

Utvecklingen går visserligen åt rätt håll om man jämför med hur det var för 100, eller 200 år sen, men vi har fortfarande en lång bit kvar att gå. På grund av det finns det många människor som lever hela sitt liv med en själslig smärta som de aldrig blir av med. På samma sätt som ett skrubbsår gör att vi har en skada på en viss del av vår fysiska kropp. En skada som kanske märks tydligare i vissa situationer och vid vissa rörelser, och som kanske delvis hämmar vår frihet. På samma sätt kan våra erfarenheter av livet ge oss andliga ”skrubbsår”. Skrubbsår som berör en del av vår själs energi. Precis som det fysiska, kan det andliga skrubbsåret kännas mer i vissa situationer, och det kan absolut hämma vår frihet och påverka vårt välbefinnande.

Jag ser människor som att vi ÄR vår själ, vi HAR vår fysiska kropp, och vi SKAPAR vår verklighet. Eftersom vi, som själar, skapar vår verklighet, även den fysiska verkligheten, är det lätt att förstå att skador i själen kommer påverka skapandeprocessen och den verklighet vi skapar. Därför är det inte konstigt eller ovanligt att själsliga problem även kan manifesteras som fysiska sådana. Det ena påverkar det andra. Man skulle kunna tänka sig att en fysiskt fungerande kropp eller positiva upplevelser, på samma sätt, skulle kunna läka en sårad andlig kropp. Men det fungerar inte riktigt så, eftersom skapandet börjar inifrån, och verkligheten skapas av själen. Det är där potentialen till skapande finns, och det är därifrån energin kan sprida sig till andra delar av en persons liv.

Själslig sorg kan manifesteras fysiskt i form av tårar, även om vi inte har lidigt någon fysisk skada. Men såret i själen skapar en verklighet där vi är fysiskt påverkade av vår sorg. Obalans kan ge upphov till många olika symptom, både fysiska och på ett andligt plan. Man skulle kunna kalla obalans för en sorts sjukdom, men med betoningen att det inte är något man drabbas av, utan något man, medvetet eller omedvetet, skapar. På samma sätt handlar en behandling inte om att ge sig på och korrigera de symptom som uppkommer, utan om att istället om att leta inombords för orsaken till obalansen.

I tidigare poster har jag pratat mer ingående om hur man kan komma till rätta med obalans, och välja ett behagligare och mer medvetet liv. Själens balans speglas i varje persons omgivning, upplevelser och fysiska kropp. Obalans är inte ett naturligt jämviktstillstånd, därför kräver obalansen en insats av energi och en ansträngning för att den ska kunna existera och upprätthållas. Den här ansträngningen märks först psykiskt, men sen även fysiskt, i form av, energimässiga och fysiska, spänningar och stress. Att leva i obalans gör ont, och smärtan är din andliga kropps sätt att uppmärksamma dig på att din energi behöver förståelse och kärlek från dig.